51-åringen möter upp på gatan innan bilen ens har parkerats. Han kliver helt enkelt ut från företagslokalen på marknivå, låser dörren och inleder med en lunchbjudning på en iransk grillrestaurang ett par kvarter bort.
– Jag har bott i Birkastan i 14 år och på samma ställe i elva år. Rörstrandsfabriken låg här förut så allt runt omkring är gamla arbetarbostäder, säger Niclas och pekar upp mot fasaderna på väg tillbaka efter lunchen.
Praktiskt nog bor han på samma adress som företaget. Det är två ihopslagna ettor över varandra ett par våningar upp i kåken och längst ner huserar alltså The factory of design, där han själv är en av tre delägare.
Skyttekungen som blev skjutjärnsjournalist skulle möjligen vara ett rubrikförslag. Men det är ingen stenhård granskning som Niclas Kindvall och hans team levererar.
– Kundtidningar kan vi säga att det är. Väldigt olika saker. Jag är redaktör och skriver det mesta och dessutom är det två tjejer som är formgivare i bolaget. Jag skulle säga att jag skriver om precis allting utom sport, berättar han när han slår sig ned i en fåtölj inne i lokalen.
LÄS MER: "Vet att Sevilla var intresserat"
Niclas Kindvall är självlärd skribent och började publicera sina alster redan under sin aktiva fotbollskarriär. Efter avslutet i Malmö FF 2000 flyttade han så småningom tillbaka till Stockholm och har jobbat som journalist sedan dess.
Var det aldrig aktuellt att fortsätta inom fotbollen på något sätt?
– Nej. Av någon anledning var jag bisittarkommentator några år, jag vet inte riktigt varför de släpade med mig dit. Jag gillar fotboll men jag är inte tillräckligt intresserad för att nörda in mig på den nivån som man kanske måste där, svarar han.
Tränare då?
– Nej. Jag har svårt att se mig själv gå i träningsoverall hela dagarna. Det är nog där det faller, haha.
Niclas Kindvall ger ett avslappnat och coolt intryck, precis som alltid. Som 51-åring håller han sig i trim med boxning tre gånger i veckan.
– I Djurgården faktiskt. Det ligger precis här på gatan. Det är Rocky hela vägen, skitigt och fuktigt. Det är enda stället i den här delen av stan också där man ser killar som inte är helsvenska vilket är jävligt härligt, säger han.
LÄS MER: "När jag gör något går jag all in"
Annars är det självklart fotbollen som har haft en central roll i hans liv. Han föddes in i det (i holländska Rotterdam) genom pappan och IFK-legendaren Ove Kindvall.
På något sätt var det också förutbestämt att Niclas skulle spela i IFK Norrköping, som han kom till från AIK inför säsongen 1991.
– Jag tror att det var Sanny (Åslund, tränaren) som tog med mig dit. Han såg något som inte riktigt hade kommit fram. Det var jag och Janne (Eriksson) som kom från AIK. Jag skrev på först och slapp väl det värsta från AIK-fansen. Plus att jag tror att de tyckte att det inte var så konstigt att det blev Norrköping med tanke på farsan och det där. Så jag kom undan rätt billigt, säger Niclas om de upprörda känslorna från Black Army på den tiden.
Det fanns också en annan anledning till Norrköpingsflytten.
– Dels var jag lite trött på Stockholm då, dels fick vi ibland träna på parkeringsplatser i AIK. Stockholm var helt värdelöst. Inför första omgångarna på våren hade vi knappt tränat på gräs. Vi fick inte gå ut på Råsunda utan fick åka iväg till Hagaparken för att se om vi kunde hitta en liten gräsyta där vi kunde träna. Det var hemskt och också en anledning till att Stockholmslagen inte låg så bra till då.
LÄS MER: "Jag var en väldigt bra affär för IFK"
Niclas Kindvall kom in i IFK mitt under lagets förra storhetstid. SM-guldet 1989 följdes upp med flera topplaceringar de kommande åren men IFK fick nöja sig med att vinna Svenska cupen 1994.
– Och Hallsvenskan också men den kanske inte slår lika högt, haha. Det är i alla fall ett SM-guld som ligger allra längst ner i skokartongen, påminner Niclas om den gamla inomhusturneringen i Jönköping.
Under det fantastiska svenska VM-året 1994 dunkade Niclas Kindvall in 23 mål och blev allsvensk skyttekung, som sedan ledde till en mindre lyckad proffssejour i Hamburg.
– Det är klart att -94 var min bästa säsong, det vore korkat att säga något annat. Sen hade jag en bra höst i Malmö -98 också när vi höll på att åka ur. Jag var petad nästan hela året av den här tokiga holländska tränaren (Frans Thjissen). Sen fick han sparken och då kom jag in och var sjukt jävla bra de sista matcherna. Mot Hammarby borta, som vi var tvungna att vinna, gjorde jag nog min bästa match någonsin och vi vann med 3–1.
Och 2000, när MFF spelade i den första upplagan av superettan, fick Niclas Kindvall kampera ihop med en viss Zlatan Ibrahimovic som hade slagit sig in i A-laget.
– Jag kommer ihåg när vi mötte Sylvia och Zlatan bråkade med Cupan på Bollspelaren, säger Niclas direkt.
Hur var det att spela med Zlatan annars då?
– Det där är så intressant. Han blev en världsstjärna men det var han inte 2000. Folk säger att det är klart att man måste ha sett hur bra han skulle bli men det är inte så enkelt. Det syntes att det fanns grejer där då men jag har sett 15 såna spelare och 14 andra har inte blivit något. Men han var inte den mest talangfulla spelaren man någonsin har sett och han var faktiskt bara 18 år. Det var kul att spela med honom men det var när han slutade dribbla som han blev riktigt bra.
LÄS MER: Holter stortrivdes där guldet säkrades
Det dryga året i Hamburg blev en udda parentes i Niclas Kindvalls fotbollsliv. Han står i alla fall noterad för 19 matcher och två mål i Bundesliga.
Så här beskriver han den tiden:
– Märklig. Rolig. Konstig. Jag var där en vår och en höst, så slutet på en säsong och början på en. Där var man ju proffs på riktigt liksom. Det var väldigt mycket på med den här otroligt fula blazern och sen åka iväg och inviga en stormarknad. Det kändes som att man inte fick vila riktigt och det passade inte mig att vara så hundra procent fokuserad på bara fotboll. Det var träna förmiddag, hem och sova, träna eftermiddag, hem och sova. Det var lite tråkigt.
Och det gick inte så bra som du hade önskat.
– Nej, det gjorde det verkligen inte även om jag gjorde två mål på de första tre matcherna. Men det var också tre utlänningar-regeln. Vi var åtta i truppen och fick bara ha tre på planen, så det var ju inte bara de elva bästa som spelade. Tränaren fick ju också välja ut vilka utlänningar han skulle ha på planen så det var ju lite extra svårt. Sen bytte vi tränare efter halva säsongen varpå han köpte tre egna utlänningar till, så att säga. Stéphane Henchoz exempelvis, som spelade i Liverpool sen, och några boys till. Så det var lite lurigt.
Åter till IFK-tiden 1991-94 där Niclas Kindvall bildade en fruktad allsvensk offensiv tillsammans med bland andra Janne Hellström och Patrik Andersson.
Han har bara positiva fotbollsminnen från den tiden.
– Norrköping är det bästa och roligaste laget jag har spelat i, framför allt 1991-93. Det var ett år i Malmö också, innan Daniel Andersson, Anders Andersson och de här stack iväg, som vi hade ett jävligt bra lag.
LÄS MER: "Vad ska vi ha den där Lasse till?"
Vilka blev dina kompisar i IFK då och är det några som du fortfarande har kontakt med?
– Jensa Nilsson kom då. Han var lite yngre men vi hängde rätt mycket. "Sama" (Magnus Samuelsson), "Gädda" (Mikael Hansson) och Mårten (Jacobsson) som jobbar inom IFK nu. Pelle Blohm också, vi har lite kontakt fortfarande. De gångerna jag är nere i Norrköping brukar jag träffa gamla spelare på läktaren och det är superkul. Vi hade skitbra sammanhållning hela laget då. Jag har haft bättre tränare än Sanny Åslund men ingen bättre på att vara i en grupp. Han var duktig på att hålla ihop gruppen och få alla att må bra.
Niclas Kindvall har bara ett favoritlag, och det är Barcelona som han har följt sedan 70-talet. I övrigt hoppar han mellan lagen beroende på vem som spelar skönast fotboll. I Sverige gläds han om AIK, IFK och MFF går bra men världen går inte under om motståndarlaget är bättre.
– Jag är normalt sportintresserad, det är på den nivån. Jag såg Norrköping–AIK eftersom det var en toppmatch och jag är riktigt imponerad av hur Norrköping spelar. Det är nog det roligaste laget att se på i år, säger han.