Våren gör sitt bästa för att erövra Skåne, men får kämpa hårt.
– Jag trodde inte att det var sant när jag tittade ut imorse, säger Göran Holter och måttar dryga decimetern mellan händerna som ett resultat av nattens snöfall.
Det mesta har smält bort när vi ses över en lunch på en av de många restaurangerna på Malmö centralstation. Det är strax över 20 år nu som Göran har bott i landets sydligaste landskap. Det märks inte på dialekten när han talar sig varm om det skånska livet.
– Jag bor i Falsterbo nu, väntar precis på en ny bostadsrätt. Jag trivs jättebra, det är suveränt. När jag flyttade ner 1997 trodde jag inte att jag skulle bli kvar så här länge. Men det är nära till kontinenten, oftast bra väder, våren kommer tidigare och sommaren är längre, säger Holter och hugger in på potatis och torskrygg på sin tallrik.
Han värvades till IFK Norrköping från moderklubben Degerfors inför säsongen 1986. Anfallaren blev ganska snart placerad på vänster mittfält, och den platsen behöll han sen i stort sett fram till han lämnade klubben efter sex säsonger, för att testa på spel i norska Brann 1992.
– Efter det var jag en kortis i Linköpings FF, i en satsning de gjorde. Tor-Arne (Fredheim), jag och Hedén (Janne) var där samtidigt. Vi hade ett rätt bra lag i Linköping, tror Flodström (Mattias) spelade på topp ihop med mig, men det gick inte vägen fullt ut. Jag förmodar att det är samma lag som gick upp i ettan nu.
Han kom sen tillbaka till IFK -94, men valde sen att lämna elitfotbollen, bara 31 år gammal, för att flytta hem till Värmland.
– Jag var på gång till Degerfors då igen, men ville ha ett jobb och det kunde inte klubben erbjuda på den tiden. Då började jag på Löfbergs och jobbade parallellt med att spela lite fotboll på lägre nivå. Karlstad BK, i dåvarande division 2, var det högsta sen IFK-tiden, berättar han medan fler lunchgäster slår sig ner i några av borden intill.
Kändes det inte tidigt att trappa ner som 31-åring?
– Jo, så var det ju, men jag kände att jag ville ha en framtid också, och inte bara spela fotboll. Det är ju skitkul men då måste man ju ha en ekonomi som funkar också.
Den biten var väl inte riktigt som idag?
– Haha, nej, inte ens i närheten vill jag nog påstå. Det var mycket därför man ville ha ett jobb.
Hans dåvarande fru lockade honom söderut och på plats i Skåne blev det spel på en lägre nivå.
– Jag avslutade spelarkarriären i början av 2000-talet, men har fått gjort inhopp i Skanör när jag tränat dem. Det var på mitt 50:e år och jag avgjorde en match i division 4, så än kan gubben lite...jag håller fortfarande på med "gubbafotbollen" i Höllviken, man mår bättre av att hålla igång, säger Holter.
Han ville inte lämna fotbollen utan har varit assisterande tränare i flera olika klubbar och perioder.
– Jag kände absolut att jag ville prova, men visste inte hur mycket man skulle satsa på det.
Än så länge har du inte valt jättehög nivå?
– Nej, assisterande i division 2 har jag varit. Nu är jag assisterande i division 4 i Höllviken, mer för jag är involverad i klubben och hjälper till. Det blir rätt mycket även om man inte står längst fram. Det räcker och blir över i och med att jag har jobb och så också. Jag vill inte ta ansvaret heller, då blir det för mycket. Vi ska försöka kliva uppåt i seriesystemet, föreningen gör en liten satsning nu.
I hela sitt yrkesliv har han hållit sig inom mat- och dryckesbranschen.
– Mat har jag alltid tyckt om, gillar konceptet. Det är lätt gjort att man får nya erbjudanden från samma bransch när man jobbar med det, så det har blivit att man hängt i där. Har precis börjat med "Mat och kaffe på jobbet". Vi säljer in "butiker" med kyl och en frys till företag så kan personalen utnyttja det. Alla har ju kaffemaskiner på jobbet, och där behövs ju service och allting.
Hur tycker du en bra kaffe ska vara?
– Stark, tar gärna en dubbel espresso, men någon gång får det vara lite mjölk i. Det går bra med vanligt brygg också men espesso för att komma igång, en "wake up-call" som man kallar det, konstaterar han med ett skratt.
Dricker du mycket kaffe per dag?
– Så blir det ju, ligger nog i överkant mot vad jag borde, men dricker man mycket vatten också så går det bra.
Vi växlar över till att prata fotboll, där Göran Holter hade en framgångsrik tid i IFK-tröjan.
– Åren där var fantastiska, svårt att säga nåt exakt som bästa minne men SM-guldet sticker ut. Att vi lyckades med tanke på att vi torskade hemma först, sen åkte vi ner och vann två raka i Malmö. Det var det inte så många som trodde, knappt vi själva heller. Det var alltid ett bra gäng och bra stämning i klubben och laget under de åren, fantastiskt, säger han.
Att IFK överhuvudtaget hade kvar chansen att ta guldet 1989 var helt Holters förtjänst. I finalmatch två mot Malmö gjorde han enda målet och såg på så sätt till att en tredje och helt avgörande match väntade.
– En klassisk tåfjutt mellan benen på Jonnie Fedel, det får han höra varje gång jag ser honom, och vi springer på varandra titt som tätt. Han garvar åt det, det är alltid lite pikningar och kivningar så här.
Ni var minst sagt tillbakapressade i finalmatcherna?
– Vi spelade på vad vi hade. Det gäller ju att vinna matcher, det är det som syns i historieböckerna. Sen hur man tar det...vi hade lite skador och "Sulan" (sulo Vaattovaara) var avstängd, vi fick spela med kanske inte det bästa laget men gjorde det väldigt bra.
I tredje matchen – även den i Malmö – blev det mållöst och avgörande på straffar.
– Lasse (Eriksson, målvakten) var fantastisk, han var ju omöjlig att göra mål på. Han var skillnaden, så är det ju. Han var grym, berömmer Holter.
Han slog – och satte – en av straffarna.
– Jag var bombsäker på att sätta den, och var inte ens nervös. Det kändes att vi var väldigt svåra att slå även om vi inte spelade så bra alla gånger. En skön känsla, minns han.
Ni var med i toppen nästan varje år under din IFK-tid?
– Ja, vi hade några riktigt bra år, 1989 och -90 var vi grymt stabila. Det var ett par år också när vi inte fick stryk hemma, tror det var nåt rekord. Vi var väldigt offensiva, med "Hella" (Janne Hellström) och Patrik (Andersson) där framme så vi fick ju bra tryck på alla lag som kom till Parken. Vi vann faktiskt cupen tre gånger också. Tror det är jag, Jonas Lind och kanske "Sulan" som var med och vann alla tre. Det är bara några få i Norrköping som varit med och tagit tre cupguld.
Hur summerar du karriären?
– Jag är jättenöjd att ha fått möjligheten att spela på elitnivå så länge. Man kan ha en viss talang, men har du inte huvudet med dig är det kört. Det är tufft med mycket träningar. Det var det största för mig att komma över när jag kom till IFK 1986, stor skillnad mot hur det varit i Degerfors. Att kliva in i IFK med den mängdträningen var en liten chock i början, sen vänjer man sig, men man måste ha vinnarskalle.
På sina 156 matcher med IFK gjorde han starka 43 mål.
– Rätt bra för en mittfältare. Jag var bra med båda fötterna, det var väl min fördel. Inte många trodde jag var högerfotad eftersom jag spelade till vänster på mitten. Jag hade en fördel eftersom det inte spelade mig någon roll vilken fot jag använde. Många mål kom efter att vi stack på djupet och sprang igenom. Vi hade bra spel, både jag och "Darre" (Tor-Arne Fredheim) var djupledslöpare så det var jobbigt för försvararna, de visste liksom inte hur de skulle hålla backlinjen riktigt.
Sonen Christoffer är med i ledarstaben i Sylvia så Göran besöker Norrköping ganska ofta.
– När jag var uppe tre veckor förra sommaren tittade jag på Sylvias och IFK:s träningar. Jättekul, då träffar man ju många av de gamla – Stefan, "Gädda" och hela gänget.
Vad säger du om förutsättningar och arenan nu jämfört med på din tid?
– Ursäkta språket men det är ju en jävla skillnad mot vad vi hade längst ner i katakomberna där vi bytte om, som natt och dag. Förutsättningarna är ju grymma med tanke på faciliteter med gym och allt som finns i arenan, och det måste man nog ha om man vill nånting. Det är bra om IFK kan vara ett av lagen som driver på svensk fotboll.
Du har inte bytt favoritlag sen du flyttade till Skåne då?
– Nej nej, men det är bra för stan här om Malmö är bra. Jag tycker det är kul när Malmö går bra och helkul när "Peking" och Degerfors går bra. Då är jag nöjd. Mina två lag som står mig absolut närmast hjärtat är Norrköping och Degerfors.
Hur bra koll har du på allsvenskan nu?
– Hyfad, tror jag nog. Jag följer med så mycket jag hinner och kan. Finns tid och plats i kalendern önskar jag gärna kliva upp på läktaren också. Jag går ju definitivt när IFK kommer hit.
Såg du när IFK vann SM-guldet i Malmö 2015?
– Jajamen, jag satt på parkett med Jan-Åke Jonsson och grabbarna. Det var jättetrevligt, en upplevelse. En fantastisk säsong, ett bra lag och de slapp rotera på spelare för mycket, inga skador utan de bara körde på. Janne (Andersson) hade det bra då, och han är bra på att få ihop gruppen. Det ser man också redan nu på landslaget att det är nåt helt annat än tidigare.
Vad tror du om årets serie?
– Spännande, hoppas verkligen IFK kan vara med. Stockholmslagen har satsat duktigt, sen ska man få ihop det, det vet man aldrig. Malmö kommer definitivt vara där uppe. Östersund lite också, de har gjort det bra. IFK har haft rätt mycket rotation på spelare, tyvärr är det ju inte bra om det blir för mycket.
Han fick själv delta i pojk- och undomslandslag, samt OS-landslaget, men fick inte vara med i själva OS-turneringen .
– Då tog de in proffs men jag var med i stort sett alla kvalmatcher. Lite surt, men har fått uppleva många roliga matcher där med.
Det var även ganska nära att han hade fått plats i A-landslagstruppen till VM i Italien 1990.
– Det var på gång. Jag hade mitt bästa år då och fick samtal från Olle Nordin ett par gånger, det hängde i luften men blev tyvärr inget. Med facit i hand var det rätt skönt att slippa, säger Holter med ett skratt och nämner den berömda förlustraden 1–2, 1–2, 1–2.
Många såna behövde han aldrig uppleva med den blå stjärnan på bröstet.