"Jag känner att jag har svikit de äldre som hejade på mig när jag gick ut och berättade hur det var ställt inom demensvården", säger Mona Blomqvist.
Ett år och tre månader har gått sedan undersköterskan Mona Blomqvist gick ut i NT och berättade om sin arbetssituation på ett av kommunens demensboenden. Hon vittnade om vanvård, där de boende inte hann få mat, bli duschade eller gå på toaletten i tid. Hon berättade om hur hon själv grät av vanmakt på väg hem från jobbet.
– Att gå ut offentligt och berätta var mitt sista skrik på hjälp, ett desperat försök att få till en förbättring för de äldre. Men jag misslyckades, säger hon och slår ned blicken.
Artiklarna fick visserligen ett stort genomslag både hos allmänheten och inom kommunpolitiken, men ute i verksamheten är situationen densamma menar Mona, som nu har sagt upp sig.
– Nog är nog. Jag orkar inte längre. Jag släpper de gamla för långt in i hjärtat och då känns det för mycket när jag inte kan ge dem en värdig vård.
Tankarna på att sluta har funnits hos henne under en längre tid, men att ta steget fullt ut har inte varit enkelt.
– Vissa dagar är jag jättelättad över mitt beslut. Andra dagar gråter jag. Jag älskar ju mitt yrke och att arbeta med äldre är det bästa jag vet.
Men stressen över att inte kunna göra ett bra jobb har gått ut över det egna måendet.
– Jag har varit irriterad och trött på mina närmaste och nyligen märkte jag att irritation började spilla över på jobbet och hur jag ibland blev tvungen att gå ut från de boende och räkna till tio för att kunna behålla lugnet. Då visste jag att det var dags, säger Mona och berättar att hon sade upp sig på stående fot.
– Jag har i nuläget inget annat jobb eller direkta framtidplaner, men det spelar ingen roll längre. Det här går inte.
Uppgivenheten är tydlig.
– Jag är besviken på mig själv för att jag inte har lyckats få till någon förändring trots att jag satsade allt. Jag känner att jag har svikit de som trodde att jag kunde åstadkomma något. Alla de äldre som kramade om mig och hejade på mig när jag gick ut och berättade hur det verkligen ser ut.
Hon är även besviken på lokalpolitikerna. Efter publiceringen har kommunen visserligen vidtagit en rad åtgärder, som språkombud och utbildning av mer verksamhetsnära chefer, men Monas arbetssituation är densamma.
Mona har haft upprepade samtal med ordförande för vård- och omsorgsnämnden Andreas Bohlin (S).
– Han har varit förstående, men samtidigt har ingenting förändrats ute i verksamheten. Senast i förra veckan var jag åter själv på avdelningen och hann varken duscha eller hjälpa alla boende på toaletten, säger Mona och fortsätter.
– Läget är hopplöst. Ingen har lösningen, ingen tar ansvar och ingenting händer. Alla säger att det tar tid att få till förändring, men den tiden finns inte. De äldre far illa här och nu och den ordinarie personalen orkar inte.
Att kommunen har fått ett nytt politiskt styre tror hon inte kommer att förändra situationen nämnvärt.
– Det blir nog bara nya välvilliga förslag som inte leder nånvart.
Vi träffas när hon precis har avslutat sitt sista arbetspass och hon är synbart tagen av situationen.
– Det gör så ont att bara lämna de gamla därinne, men jag vet att jag har tagit rätt beslut.
Vad tror du om framtiden på kommunens demens- och äldreboenden?
– Jag känner inget hopp om förändring. Just nu är allt bara nattsvart. Det är ingen som bryr sig och ingen som gör någonting.
Undersköterskan Mona Blomqvist gick ut och larmade om vanvård på kommunens demensboenden. Nu har hon arbetat sitt sista arbetspass. "Ingenting förändras och jag orkar inte längre se de äldre fara illa".
