– Jag går fortfarande hem från jobbet med brustet hjärta. Ingenting har förändrats till det bättre.
För ett år sedan satte undersköterskan Mona Blomqvist ned foten och larmade om vanvård av kommunens dementa. Hon vittnade om en arbetssituation som drastiskt försämrats i takt med kommunens neddragningar. Om att arbeta ensam, om dementa som sprang nakna i korridorerna utan tillsyn och om en ständig känsla av att inte räcka till.
När vi träffas, ett år efteråt, är uppgivenheten påtaglig. Hon tror inte längre på någon lösning.
Vad har hänt sedan du larmade om vanvård?
– Det är inte mycket. Ingenting egentligen. Vi är kanske lite mer personal vissa dagar, men annars har det inte hänt någonting.
För ett år sedan beskrev du en ohållbar arbetssituation där både personal och de äldre for illa. Hur känner du i dag när du går till jobbet?
– Samma. Jag går in på jobbet med tungt hjärta och vet att jag inte räcker till för de äldre och vissa dagar går jag hem och gråter.
Reaktionerna efter vår publicering var många och kommunens politiker kunde inte väja för missnöjet. En rad åtgärder har presenterats under året, som fler vikarier och olika utbildningsinsatser. Men fortfarande är personalen färre än innan neddragningarna och enligt Mona saknar de allra flesta vikarier som tas in helt kompetens.
– Att jobba med dementa är tufft och kräver mycket av en anställd. Du kan inte plocka in folk från gatan och tro att det ska funka.
– De skulle behöva gå bredvid under en längre tid, få vårdutbildning och lära sig språket ordentligt.
Enligt Mona är det just kombinationen av kommunens neddragningar och mängden oerfaren personal som har gett undersköterskeyrket en låg status och som gör att det är svårt att rekrytera.
– En verksamhet tar lång tid att bygga upp, men kort tid att rasera.
Mona lämnas fortfarande ofta ensam på sina pass. För sex år sen var de fem personal på hennes avdelning, när hon gick ut i media för ett år sedan var de bara två och i dag är de två och en halv. Men svårigheten att få in vikarier gör att de fortsatt vanligtvis är två, vilket blir slitsamt och sårbart.
Som häromveckan när en av de äldre försvann och det blev polisutryckning. Då fick hennes kollega följa med och bistå polisen och Mona blev ensam kvar med de övriga.
Mona känner att äldreomsorgen generellt och demensvården specifikt befinner sig i en hopplös situation.
– Alla skyller på varandra medan de äldre fortsätter att fara illa. Jag har inget emot Bohlin (vård- och omsorgsnämndens ordförande reds. anm.), han är mänsklig och förstående, men han säger att allt tar tid och vi har inte tid.
Vad känner du inför framtiden?
– Jag letar efter andra jobb, för det är ingenting som blir bättre.
– När jag pratar med vård- och omsorgsnämnden säger de att det finns pengar, men de sitter väl på nåt konto. De hjälper inte oss.
Så det är ingen skillnad för er som jobbar på golvet?
– Nej, ingenting. Absolut inte.
Skulle du säga att det fortfarande handlar om vanvård?
– Ja, det törs jag påstå.
Du har tidigare sagt att du har fått många reaktioner efter publiceringen. Händer det fortfarande?
– Ja, det kommer fortfarande fram folk jag inte känner. Gamla tanter som vill kramas och tacka mig. Så nåt har jag väl gjort rätt känner jag.
Du ångrar dig inte?
– Nä, jag skulle ha gjort samma sak en gång till.