Fram till sekelskiftet var det självklart att bygga skyddsrum i Sverige.
Inre hamnen är just nu föremål för bygget av en helt ny stadsdel i Norrköping. Här finns det mesta.
Knappt ens några gamla. Två äldre skyddsrum revs av Riksbyggen, som lovat nya i ersättning – men nu skjuts byggnationen på obestämd tid.
Inte för att skillnaden skulle bli gigantisk i vilket fall som helst. Även efter Riksbyggens eventuella nybyggnation kommer det bara att finnas ungefär 500 platser i Inre hamnen.
Detta i en stadsdel som förväntas inhysa upp emot 10 000 invånare.
Man kan fråga sig hur kommunen tänkte vid planeringen av Inre hamnen. Svaret är nog att man inte tänkte alls. Detta var ju under den inbillade "eviga" fredens epok och eftersom kommunen dessutom inte fick några krav från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) – som i sin tur inte fick några besked av regeringen – gick det som det gjorde.
Eller?
Det är faktiskt inte eoner av tid vi talar om. Enligt marknadschefen Lars Löfgren på Hyresbostäder var frågan om skyddsrum över huvud taget inte aktuell när Inre hamnen projekterades för tio år sedan. Fast då hade redan den storpolitiska utvecklingen i Östeuropa varit på väg åt fel håll i flera år. 2014 var året för det första ryska anfallskriget mot Ukraina och den illegala annekteringen av Krym.
Redan då varnade många för utvecklingen, men det är förstås alltid lättare att låtsas som det regnar och sedan skylla på naivitet i efterhand. Eller att skylla på någon annan. Byggföretagen i inre hamnen tycks inte se något eget ansvar, knappast kommunen heller.
Men visst, som symbol för det politiskt fredsskadade Sverige fungerar Inre hamnens brist på skyddsrum utmärkt. Under 2000-talet har i tur och ordning den perssonska nedrustningen följts av den reinfeldtska låt gå-mentaliteten och den löfvenska senfärdigheten.
I dag är det mycket bättre. Fast bara ibland.
Sålunda underpresterar civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) som vanligt. Han har tidigare varnat för krigsrisken och krävt större egenansvar av alla medborgare. Fast förmår mest presentera svammel när han tillfrågas av NT om regeringens ansvar.
För det är faktiskt svammel när Bohlin hävdar att det totalt sett finns gott om skyddsrum i Sverige. Då glömmer han nämligen praktiskt nog att desamma är utspridda över hela landet, tillkomna i en helt annan demografisk situation och i många fall dessutom är i dåligt skick.
MSB har, efter viss "upprustning", 5 personer att tillgå för översyn av landets skyddsrum. Fem. När det skulle behövas minst tio gånger så många.
Bohlin anser att det skulle bli för dyrt att bygga upp ett nytt bestånd av skyddsrum – och låter som försvarspolitiker uttryckte sig ännu för några år sedan. Före kriget i Ukraina. Därefter råder nya, eller om man så vill nygamla, förutsättningar. Det handlar inte heller om att bebygga hela landet, utan i första hand särskilt utsatta områden som Inre hamnen i Norrköping.
Försvarsdirektören Jenny Knuthammar på Länsstyrelsen i Östergötland är tydlig nog. Vissa områden är mer hotade än andra, som större hamnar. Under kriget i Ukraina har samtidigt Ryssland inte dragit sig för terrorbombningar av civilbefolkningen.
Mycket handlar om vilja och i det sammanhanget förtjänar byggherren Cord Siegel att omnämnas. Han vill inte bara förse sitt flerbostadshus med skyddsrum, utan också underlätta möjligheterna till egenförsörjning med bland annat vatten i händelse av kris eller krig. Respekt!