Grupptransportfordon-HV/Pb 8.
Under de magra åren var det Hemvärnet (HV) som i praktiken upprätthöll territorialförsvaret av Sverige. Så medan andra försvarsgrenar nu tvingas till en forcerad upprustning, är beredskapen redan relativt god inom HV. Och den personliga beredskapen som stått i centrum för försvarsdebatten sedan Folk och försvars rikskonferens i Sälen är redan vardag för hemvärnssoldaterna.
Uniformen hänger bokstavligt i garderoben.
Dessutom ökar Hemvärnets betydelse. Som NT tidigare påpekat på ledarplats kommer HV att tilldelas sannolikt hundratals små spaningsdrönare i en helt ny och ändå relativt billig försvarssatsning. Det är inte en dag för tidigt! Fast ändå insiktsfullt att satsningen görs just inom HV.
Det är också något som skiljer inte bara dagens verklighet, utan också morgondagen från kalla krigets realiteter. Då var Hemvärnets huvuduppgift att skydda mobiliseringen och HV-soldaterna fick nöja sig med gammalt överskottsmateriel. I dag får HV i ökande utsträckning inte bara samma materiel som resten av Försvarsmakten, det görs dessutom specifika satsningar på HV. Ett bra exempel är hur Hemvärnet fått nya fordon (Pb 8).
Och det behövs, för när vi blir Nato-medlemmar väntar delvis nya och utökade uppgifter. Sålunda kommer det i stor utsträckning att falla på HV:s lott att skydda Nato-transporter genom Sverige och därmed också bedriva utökad spaning. HV:s styrka är förstås att förbanden finns över hela landet och har god lokalkännedom.
Samtidigt finns det anledning att påpeka några orosfaktorer. En är att materiel som annars hade kunnat användas av HV istället skänkts till Ukraina. Vilket i sig är helt i sin ordning, på samma sätt som vi skänkt både stridsfordon och artilleripjäser. Just nu försvaras Sverige allra bäst från Ukraina och varje rysk stridsvagn slås ut där innebär en stridsvagn mindre som kan användas mot vårt land.
Men långsiktigt måste materielen ersättas och denna långsiktighet ligger inte längre bort än att det måste ske inom de närmaste åren. I sammanhanget nämns också HV sällan särskilt ofta när det talas om olika försvarssatsningar, även om HV:s behov ökar med kraven och trots att vi brukar få "mycket pang för pengarna". Hemvärnet är helt enkelt mycket kostnadseffektivt.
Om det värsta skulle hända kommer Sverige att bli ett viktigt uppmarschområde för Nato. (Bild på tyska Nato-transporter på väg till Litauen.)
Vad gäller drönarsatsningen kan den utgöra modell för resten av försvaret, fast det kan ta tid innan densamma får full effekt. Delvis är det svårfrånkomligt, delvis kan man beklaga att inte lärdomarna från kriget i Ukraina tas bättre tillvara. Där började man improvisera användningen av drönare bara några veckor efter det ryska storanfallet för snart två år sedan.
Samtidigt finns det också skäl att inte hasta alltför snabbt, om man har tid därtill. Nu har en omfattande utbildning av drönarpiloter inletts. Säkert har många av dessa piloter erfarenheter av drönare redan tidigare, säkert hade det gått att improvisera användningen av civila spaningsdrönare. Men även om det kan verka byråkratiskt, är det också önskvärt med viss centralisering för att befäl på högre nivå ska veta exakt vilka förmågor som finns på lägre. Enhetlighet ökar också möjligheterna till samövningar med andra förband.
Även små drönare har haft stor betydelse under kriget i Ukraina.
Däremot kommer just antalet drönare inte att räcka länge. Dels eftersom de ska fördelas på 40 HV-bataljoner, dels eftersom de – åter med erfarenheterna från kriget i Ukraina – kommer att förbrukas mycket snabbt i en skarp situation (och förslitningen redan i fredstid kan bli betydande). I den meningen är åtminstone små drönare att jämföra med ammunition snarare än vapen i sig.