Vi visste inte om barn var hungriga

Efter att ha genomlidit ytterligare en plågsam debatt på nationell nivå måste vi inse att vi sällan vet vad vi talar om.

Ett par debattkrig senare vet vi fortfarande väldigt lite med säkerhet om huruvida det finns några hungrande skolbarn eller inte.

Ett par debattkrig senare vet vi fortfarande väldigt lite med säkerhet om huruvida det finns några hungrande skolbarn eller inte.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Krönika2023-05-31 13:23
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

Debatten om hungriga barn började inte med Lena Anderssons numera väldigt välkända krönika. På många håll påstods det i månader att den ekonomiska krisen märktes i skolmatsalarna. Man tycker sig ha märkt att barnen äter mer på måndagar och fredagar vilket tänks bero på att de inte har tillräckligt med mat hemma. Detta har även gjorts gällande i Norrköping

Efter ett par månader av detta kom Anderssons krönika som var ett försök att syna det grundläggande påståendet som har gjorts, nämligen att barn faktiskt skulle gå hungriga på grund av brist på mat hemma. Och genast bröt ett mindre inbördeskrig ut. I Sverige välter som bekant en liten tuva regelbundet hela debattlasset.

När det hela äntligen blåst över åkte Aftonbladets krönikör Peter Kadhammar till Rinkebys fattigare delar och frågade rektorer där om de hade många hungriga barn. Det hade de inte. Rektorn på Knutbyskolan kallade till och med frågan om de hungrande skolbarnen för modern mytbildning. Artikeln landar i att det förmodligen handlar om att många har mindre fickpengar och därmed mer sällan kan köpa alternativ mat såsom hamburgare.

En vanlig invändning är att Kadhammars besök i verkligheten inte är någon säker slutsats. Och det är ju sant. Men det var inte de tidigare gissningarna heller. För det var allt de var. Någon såg ett mönster och drog en slutsats utifrån detta – men det var aldrig den enda tänkbara slutsatsen som passade de omständigheter man tyckte sig se.

Däremot var det en förklaring som passade väldigt väl för många politiker och debattörer på vänsterkanten. Och kanske var det därför de så snabbt glömde bort att detta inte var en sanning utan något man trodde. Vilket ju många, bland annat pedagogen Pernilla Hertzmann som uttalade sig i artikeln i NT, varit tydliga med att det faktiskt handlade om.

Kadhammars krönika är som sagt inte heller någon definitiv kunskapskälla. Den tar ett större grepp och gör ett betydligt bättre jobb att närma sig sanningen än de gissningar som slentrianmässigt har gjorts i snart sagt varje kommun runtom i landet. Tills vidare kan det nog vara rimligt att utgå från att detta stämmer. Men det bör ske med en viss ödmjukhet, för helt säkert vet vi faktiskt inte.

Och det kan vara nog så viktigt att påminna sig om vad man faktiskt vet och vad man tror innan man springer in i ännu en het debatt.

Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.