Det har hunnit gå två år sedan påskupploppen i Norrköping och andra städer, men fortfarande kommer nya domar. Sålunda dömdes nyligen fyra män mellan 21 och 39 år för grovt sabotage mot blåljusverksamhet i Norrköping till tre års fängelse vardera.
Rättvisans kvarnar mal som bekant långsamt och ibland kan rättsprocesserna bli väl utdragna. Fast det viktigaste är faktiskt att våldsverkarna döms. De skall aldrig känna sig riktigt säkra, även om det gått lång tid sedan händelserna de misstänks för.
Påföljderna kan man däremot diskutera, utan att för den skull kvälja dom. Grovt sabotage mot blåljusverksamhet ger mellan två år och livstids fängelse, så tre år ligger verkligen lågt ner i skalan. I andra domar har emellertid straffen varit hårdare och det är hur som helst så här straffpraxis ser ut i Sverige. Nästan alla domar utfärdas i den nedre halvan av straffskalan.
Att åtgärda denna framväxta praxis är besvärligt och kräver en mer genomgripande debatt om hur rättsväsendet fungerar. Vän av ordning tycker nog att en normalfördelningskurva i straffutmätningen vore rimligare.
Under alla omständigheter begränsar straffpraxis de folkvaldas möjligheter att få genomslag för sin politik. Att höja maxstraffet får till exempel nästan ingen praktisk effekt över huvud taget. Då är det bättre att höja minimistraffet, men genomslaget blir ändå begränsat.
I Norrköping kommer den äldsta förbrytaren, 39-åringen, också att utvisas efter avtjänat straff, vilket förstås är glädjande. Det är ett straff som borde tillämpas i betydligt större utsträckning och där politikerna lättare kan skriva om lagarna. Till exempel borde den så kallade anknytningen till Sverige tillmätas mindre eller ingen vikt. Vi har som nation ingen skyldighet att försöka återanpassa andra länders medborgare, men däremot att skydda våra egna mot utlänningar som begår brott här.
Anmärkningsvärt för många domar efter påskupploppen är hur som helst hur förhållandevis gamla många förövare är. Det talas ju mycket om grova tonårsförbrytare och om, samt i så fall, hur straffen eventuellt bör skärpas för dessa brottslingar. Stenkastning och vandalisering kopplar vi ju gärna också till ungdomsbrottslighet eller, i lindrigare fall, till det som förr ofta kallades pojkstreck. Men påskupploppen var verkligen inga pojkstreck, utan påvisade alltså att många gärningsmän var i vuxen och mogen ålder, i vissa fall nästan medelålders. Det bekräftar i sin tur bilden av extremt dålig integration och så kallade parallellsamhällen, med värderingar långt från gängse uppfattningar i Sverige.