Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie utsattes nyligen för ett mordförsök.
Kulturdebatt
”Mordförsöket på Salman Rushdie är ett skäl till varför islam måste reformeras och det fria ordet ska få vidare spridning”, skriver Erik Jersenius (NT och Corren 16/8) i en skildring av Rushdies livsgärning tillika av islams, som han ser det, inneboende fundamentalism. Under yttrandefrihetens flagga kan man dock ana konturerna av en något etnocentrisk och tvär syn på islam. En för övrigt intressant och viktig text om en av vår samtids viktigaste kulturprofiler och om hans tappra kamp för yttrande- och konstnärlig frihet blev således, säkerligen oavsiktligt, ännu ett litet vindpust i seglet för den stegrande islamofobiska häxjakten vi bevittnar i Sverige idag.
Problemet är egentligen inte texten i sin helhet, varken sett till dess form eller substans. Kanske överraskar den något med sin volym på hela tre sidor; ett resultat av den makt en kulturchef på en svensk dagstidning kan ha. Det återstår att se om jag lyckas matcha denna volym med min text och om den – i yttrandefrihetens och jämlikhetens namn – föräras med en publicering trots att den bjuder på ett annat perspektiv.
Hursomhelst, Jersenius text är mer än bara kvantitativt rik; vävd med en illuminerande pondus på en bädd av tilltalande mosaik av kulturhistoriska pusselbitar är texten en övertygande kritik av det religiösa drevet mot Rushdie och islamistiska fanatikers oförmåga att möta den fria tanken och det fria ordet. Emellertid härbärgerar texten en handfull tillsynes obetydliga men, ur ett demokrati- och inkluderingsperspektiv, ändå inte helt oproblematiska detaljer. De behöver belysas.
För det första, texten tar avstamp i den brittiske filosofen Roger Scrutons tankar om att de stora monoteistiska religionerna lätt kan ”fastna i dödligt gravallvar” men att judaism och kristendom ändå har utvecklats och blivit alltmer humoristiska och självdistanserade. Islam däremot, menade Scruton, saknar humor vilket är att betrakta som det största hotet idag. Problemet är att Scruton var en känd högerkonservativ tänkare vars syn på religion var stöpt i den judisk-kristna traditionen som norm. Förvisso erkände och prisade han de antika muslimska filosoferna som al-Farabi, Ibn-Sina och Ibn-Rushd. Men detta var ingalunda villkorslöst. Alla dessa tre muslimska filosoferna hade anammat den aristoteliska – och därmed alltså det västerländska – synsättet. Med andra ord, så länge islam bekräftade västvärlden så var den tolererbar. I annat fall var den blott ett brus som stod i vägen för Scrutons främsta ambition – att propagera för den anglikanska kyrkans oumbärlighet.
1. Ibn Rushd i filosfisk debatt, illustration av Monfredo de Monte Imperiali från 1300-talet. 2. Roger Scruton
För det andra, Scruton var också känd försvarare av religionens roll som central för samhället – dock inte i dess förmåga att möjliggöra andlig frigörelse utan snarare i dess förmåga att skymma (engl ”endarken”) människors sinnen på ett sätt som begränsar den fria viljan och därigenom hämmar oönskade ingivelser och beteenden. Ironin i att just denna filosofi utgör grunden i en text som söker försvara den fria tanken och kulturen är svår att bortse från.
För det tredje, Jersenius avrundar Scrutons analys av islam med ett rungande: ”Det är alltid hot, våld och förstörelse som används [inom islam] för att tysta kritiker och ödelägga muntra sinnen”. Alltid är väldigt lång tid, brukade min gamla filosofiprofessor skämtsamt påpeka när han ville understryka allvaret i hur vi väljer att uttrycka oss. Att islam dessutom framställs som en homogen religion bidrar till känslan av breda penslar och svepande drag.
Det finns en hel del forskning som ger en annan bild. Den amerikanska socialantropologen Sabra Jean Webber, till exempel, skriver i sin artikel "Humor and Religion: Humor and Islam" att muslimer, i olika tider och i olika kulturer, uppvisar en mångfald av olika inställningar till humor: från sekulär humor bland muslimer som kritiserar religionen till en mer generell humor som används för att synliggöra diverse samhällsproblem och missförhållanden eller en religiös humor som underlättar religiös-etisk vägledning – och mycket mer däremellan.
En röd tråd som Webber tycker sig kunna se är en generell sympati för måttlighet då omåttlig humor ofta ansågs likna ett rus, inte helt olikt det från exempelvis alkohol eller trans, och som därför kan ha setts som någonting som fördunklar förnuftet. Men inte ens denna böjelse för måttlighet är allestädes närvarande inom islam. De dansande dervischernas andliga frigörelse medels trans och den ikoniska persiska poeten Hafez lovsång till vin och kroppslig intimitet som vägen till transcendens och närhet till gud torde vara bevis nog för detta.
1. Miniatyrmålning av Ibn Sina av okänd konstnär. 2. Målning föreställande Hafez av Abolhassan Sadighi.
Mer därtill, till skillnad från Scrutons sympati för religionens förmåga att skymma människors sinnen på ett sätt som begränsar den fria viljan verkar måttlighet som dygd fungera precis tvärtom: som en gardering mot att tappa greppet om sina tankar och handlingar. Detta tycks mer förenligt med föreställningen om den fria viljan och tanken. För övrigt är måttlighet en dygd som är, om inte universell så åtminstone vanligt förekommande i många av världens kulturer – inte minst i den svenska där den resonerar i harmoni med begreppet ”lagom”.
Ett annat exempel är Georges Tamer, professor i orientalisk filologi och islamiska studier vid Friedrich-Alexander-University Erlangen-Nürnberg, som bland annat har skrivit artikeln "Qur’ān and humor" i boken "Humor in Arabic Culture" som han också var redaktör till. Där skriver han att den vedertagna uppfattningen i västvärlden att muslimer saknar humor är en grav förenkling som bortser från det stora antal samlingar av komiska berättelser och anekdoter på arabiska från 900-talet och framåt.
Tamer menar att denna föreställning om muslimer har utvecklats från den etnocentriska övertygelsen om att islam är en helt främmande religion och att muslimer är "de oigenkännliga andra" i jämförelse med människor som bor norr och väster om medelhavet. Detta är alltså kärnan i det som den palestinsk-amerikanske litteraturvetaren Edward Said kallar för "orientalism" – systematisk västerländsk skildring av andra kulturer som stagnerande och föråldrade i en strävan att se sin egen kultur som överlägsen och sig själva som den rättmätigt härskande normen.
Utöver Webber, Tamer och Said bör kanske också Ulrich Marzolph, professor i islamiska studier vid Georg-August-University in Göttingen, Samah Selina Choudhury, biträdande lektor vid Department of Philosophy and Religion, Ithaca College samt Gilbert Ramsay och Moutaz Alkheder, båda forskare vid University of St. Andrews Centre for the Study of Terrorism and Political Violence, nämnas då alla de lyfter en mångfald av olika inställningar till humor bland muslimerna istället för att rama in alla muslimer som humorlösa. Jag nämner inte dessa forskare nödvändigtvis för att motbevisa Scruton utan mer för att visa på att bilden av hur muslimerna ser på humor varierar beroende på vilka källor vi använder oss av och att den samlade dokumentationen tyder på att den kännetecknas av en stor variation beroende på vilket århundrade och vilken världsdel vi tittar på.
Lars Vilks på Galleri Kronan 2010.
För det fjärde, i Jersenius text lyfts både Lars Vilks och, om än något mer indirekt, Rasmus Paludan som symboler för den demokratiska yttrandefriheten under hot. Sanningen är att Lars Vilks har vistats flitigt i islamofoba och bevisligen antidemokratiska högerextremistiska kretsar och hållit tal vid antimuslimska konferenser och samtidigt som vi alla måste stå upp för Lars Vilks rätt till yttrandefrihet så får det inte hämma oss från att kunna kritisera hans närhet till och betydelse för odemokratiska och religionsfientliga grupper i samhället. Att idolisera någon som har upplåtit sin konst till antidemokratiska krafter bara för att denne påstår sig kämpa för yttrandefriheten vore att driva kampen för yttrandefriheten "in absurdum" och därmed riskera urholka dess syfte och betydelse.
Rasmus Paludan manifesterade på Gamla torget i Norrköping i år
Rasmus Paludan dyker också upp i texten, men något mera förklädd. Han nämns faktiskt inte vid namn men Jersenius väljer att omnämna påskhelgens upplopp som ”Korankravaller”, som olyckligt nog är ett begrepp som har myntats av och använts träget bland kända högerextremistiska nyhetsportaler och profiler. Ibland kan vår iver att tydliggöra vårt ställningstagande och/eller understryka allvaret i ett problem få oss att ta i en smula för mycket. Effekterna av det är ofta mer kontraproduktiva än vi initialt räknat med.
För det femte, som jag påpekat tidigare, texten ramar in islam som en homogen religion samtidigt som den fokuserar på en fundamentalistisk Khomeini-ledd islam med rötter i Iran. Liknande fundamentalistiska tolkningar av islam finns lite varstans i världen men är ingalunda representativa för de nästan 2 miljarder muslimer i världen – från Mellanöstern via Afrika och Asien men också Syd- och Västeuropa samt Nordamerika. Låt oss till exempel inte glömma den iranska Gröna revolutionen 2009-10 där ungdomar, kvinnor och universitetsstudenter protesterade i tusentals runtom i Iran. Hundratals miste livet i kampen för demokratin. Låt oss inte heller glömma den arabiska våren 2010-11 där folket i arabisktalande länderna i Nordafrika och Mellanöstern – i Tunisien, Libyen, Egypten och Syrien – reste sig och där många offrade livet för rättvisa och demokrati.
Att islam och miljarder av hederliga och fredliga muslimer (utövande eller inte) gång på gång ramas in i en beskrivning som synonyma med islamism och fundamentalister skapar en avgrundsdjup klyfta, inte enkom mellan öst och väst utan också mellan vårt svenska majoritetssamhälle och våra muslimska medborgare.
Protester i Yemen under arabiska våren 2011.
Slutligen, Jersenius låter sig ännu en gång inspireras av Scruton när han påpekar: ”I väst har ideologiskt renläriga antirasister, feminister och andra aktivister satt i system att tysta humorister som skojar om sådant som ’inte är roligt’. Genom att tillskriva komiker och andra epitet som ’rasist’ eller ’sexist’ ska de tystas, tvingas till avbön och rätta in sig i ledet. Bitsk brittisk satir i klassiska tv-serier […] är i dag otänkbar”. Faktumet är att det finns mycket som var vanligt förut som idag är otänkbart: pålning, rådbråkning, slaveriet, mätning av pannor och skallben, barn- och husaga, lobotomi, öppet sexistisk reklam i stora mediekanaler, kvinnorna fick inte rösträtt förrän 1921 och homosexualitet sågs som en sjukdom och var straffbart ända fram till 1944, för att nämna några exempel. Det kallas för utveckling. Självklart ska inte humorn förbjudas via lagstiftning men humor som sparkar neråt, vars syfte är att förminska och håna, humor som ger näring till förtryck och ojämlikhet ska väl ändå kunna tåla kritik. Är det inte så yttrandefriheten fungerar?
Att gå emot en entydig forskningsfront som har hjälpt oss med kunskap och insikt om förtryckande maktstrukturer som könsordning, klassystem, vit överhöghet och om vikten av det intersektionella perspektivet – samma kunskap som har säkrat vår utveckling och stärkt vår demokrati – har under det senaste decenniet blivit något av extremhögerns och högerpopulismens signum. Särskilt genom att försöka få forskare och sakkunniga att framstå som ”ideologiskt renläriga”, som ju inte kan vara annat än en illa dold eufemism för "fundamentalister". Men är det inte just genom forskning och dess roll i det offentliga samtalet som vi gör viktiga moralisk-etiska förflyttningar och blir mer klarsynta och bättre som samhälle?
Alla är vi formade av våra bakgrunder och kan därför se världen genom något olika glasögon då och då. Men istället för att vara alltför dömande när någon säger eller skriver någonting som kan upplevas som orättvist borde vi kunna vara lite mer tillåtande och förstående mot varandra. Det gäller Salman Rushdies rätt till yttrandefrihet lika mycket som Jersenius rätt till att göra motstånd mot islamism – men också 2 miljarder muslimers rätt till att inte dras över en kam och hållas ansvariga på grund av någonting en liten bråkdel av dem gör. Det är så vi kan hjälpa varandra utvecklas. Ibland kanske våra perspektiv ligger lite väl långt från varandra. Och precis därför har vi anledning att mötas och ”provtänka” tillsammans innan vi har hunnit smida på våra respektive perspektiv i enrum eller endast bland våra likar. Denna text kan kanske ses som ett försök till just detta.
Min ambition var aldrig att underminera betydelsen av Jersenius starka röst för den fria kulturen och yttrandefriheten eller att relativisera den destruktivitet som religiös fanatism – och i det här fallet i synnerhet islamism – har gjort sig skyldig till. Istället vill jag försöka bidra till en fördjupning och nyansering av denna debatt genom att lyfta några viktiga aspekter som förblev osynliga i Jersenius ganska hårda kritik – kritik som kan mycket väl vara behövlig men som kunde ha varit något finare kalibrerad och mer precis.
Med tanke på att allmänna val är mindre än två veckor bort känns det särskilt viktigt att vi värnar om demokratin i sin helhet och inte ställer två av dess grundstenar – i det här fallet religions- och yttrandefrihet – mot varandra. Detta för att undvika ytterligare och ännu djupare social exkludering och klyftor och också för att se till att vår kulturdebatt inte skulle råka ge näring till antidemokratiska krafter i samhället – någonting som jag är säker att ingen av oss vill.
Haris Agic
Filosofie doktor i socialantropologi, strateg inom demokrati och inkludering, demokratitalare