Den brittiske filosofen Roger Scruton och den franske dramatikern Molière (målning av Nicolas Mignard från 1656) trodde både på driften av religionen som en väg framåt för mänskligheten.
Essä
I essän “The Decline of Laughter” (2007) skrev den framlidne brittiske filosofen Roger Scruton med oro om hur skrattet tystnar i världen. Enligt honom har humorn varit en central drivkraft för människan, det är den som har fått henne att med en varmt kritisk blick driva med sig själv. För Scruton är kulturen den reflekterande kärnan i ett samhälle, det är genom konstens alla möjliga och omöjliga uttryck som vi blir medvetna oss själva. Komedin är förstås en omistlig del av det.
Som katolik uppfattade han den religiösa traditionen som kulturens grund och källa, även i dagens sekulära tider är det den som ger oss möjlighet att överskrida vår egen verklighet och betrakta oss själva utifrån. Samtidigt konstaterade Scruton att religionerna, inte minst de abrahamitiska, har en stark tendens att fastna i dödligt gravallvar. Men skrattet har funnits där, i den judiska traditionen blev de självsarkastiska skämten en tradition i försöket att förstå varför Guds utvalda folk fått utstå så mycket elände genom historien. Kristendomen har vartefter blivit alltmer humoristisk och självdistanserad och enligt Scruton har den drift med religionen som förekommit sedan åtminstone Molières 1600-talspjäser och upplysningens gryning gjort både kyrkor och samhällen gott.
Det stora hotet i dag är för Scruton islams humorlöshet. Religionen som är ett halvt årtusende yngre än kristendomen vittnar gång på gång om hur dess företrädare inte kan tolerera skämt och satir, inte ens om de kommer från de egna leden. Det är alltid hot, våld och förstörelse som används för att tysta kritiker och ödelägga muntra sinnen.
I fredags blev den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie angripen av en 24-årig shiamuslimsk man på ett offentligt evenemang i New York. Mannen knivhögg den 75-årige författaren upprepade gånger och att denne överlevde är inget annat än ett mirakel. Rushdie förlorade ett öga, fick nerverna i ena armen förstörda och mottog också hugg i levern.
Salman Rushdie blev angrippen av en knivman under ett offentlig tillställning i New York i fredags.
Salman Rushdie 2016.
Det är 33 år sedan som Irans dåvarande högste ledare Ayatolla Khomeini utfärdade en dödsdom mot Rushdie som straff för dennes satiriska mästerverk “Satansverserna” (1988). Världens muslimer uppmanades att döda Rushdie och i dag får den som lyckas drygt 20 miljoner kronor av iranska staten som har hyllat det senaste mordförsöket.
Salman Rushdie visar stolt upp sin roman "Satansverserna" 1989. Samtidigt rasar våldsamma protester i Teheran emot den och muslimska studenter vill se honom hängd.
Mordiska karikatyrer på Salman Rushdie i en iransk tidning i samband med att belöningen för den som mördar honom höjdes år 2000.
Pakistan och Indien förbjöd omgående “Satansverserna” 1988 och sex demonstranter dödades i våldsamma protester i Islamabad året därpå. Hitoshi Igarashi, Rushdies japanske översättare, återfanns knivmördad i Tokyo 1991 och hans norska förläggare William Nygaard sköts med tre skott i ryggen i Oslo två år senare. Den turkiske översättaren Aziz Nesin överlevde en mordbrand mot ett hotell i Sivas samma år, men 35 andra gäster och två gärningsmän brann inne.
Den dåvarande norska kulturministern Åse Kleveland håller tal i en manifestation 1993 mot Ayatollah Khomeinis dödshot mot Salman Rushdie efter att hans norska förläggare skjutis ihjäl i Oslo.
Våldsamma protester mot Salman Rushdies roman "Satansverserna" i engelska Bradford 1989.
Även i Storbritannien anordnades bokbål och precis som i dag väcktes debatten om att yttrandefriheten skulle anpassas för att skydda muslimer “särskilda känslighet” för provokationer. Vi känner igen de resonemangen rörande Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer 2005, Lars Vilks rondellhund 2007, attentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo 2015 och Korankravallerna i påskas. En “illiberal liberalism" vaknade till liv som fortsätter att verka för inskränkningar av det fria ordet i “toleransens” namn. Även om Rushdie fick polisbeskydd dygnet runt menade brittiska politiker från vänster till höger att han fick skylla sig själv för helt orimliga och oproportionerliga reaktioner.
I Skäggetorp i Linköping tyckte muslimer det var rimligt att med våld ge sig på polis och ägna sig åt skadegörelse för att de var upprörda över en koranbränning som aldrig blev av.
Scruton skriver i sin text om hur islams humorlöshet har smittat av sig. I väst har ideologiskt renläriga antirasister, feminister och andra aktivister satt i system att tysta humorister som skojar om sådant som ”inte är roligt”. Genom att tillskriva komiker och andra epitet som “rasist” eller “sexist” ska de tystas, tvingas till avbön och rätta in sig i ledet. Bitsk brittisk satir i klassiska tv-serier som “Pang i bygget” (1975–1979) eller “Little Britain” (2003-2007) är i dag otänkbar.
Varför detta våldsamma hat mot Rushdie? Det handlar om de där satans verserna! Titeln på hans roman syftar på en lång och infekterad diskussion inom islam och ett rejält aber för dess lärde. I den 53:e suran i Koranen prisas tre hedniska gudinnor. Enligt de tidigaste biografierna om Muhammed från 700- och 800-talet så trodde profeten verkligen att ärkeängeln Gabriel uppenbarade dem för honom, fast det i själva verket var Satan som lurades.
En relief från århundradena efter Kristus av de tre gudinnorna Manat, Allat och Al-Uzza finns att se på Iraks museum i Bagdad.
För sekulära och västerländska islamologer och religionshistoriker tyder just detta på att de första biografierna återger en riktig händelse, Muhammed upplevde faktiskt gudinnornas närvaro. Under de första århundradena efter profetens död tycks de muslimska lärde varit eniga om att så var fallet. I likhet med Bibelns profeter och det man kände till kring profetskapet så handlar det om ett andligt mognande där synerna blir klarare och den gudomliga inspirationen starkare vartefter. Dessutom placerar det Muhammed i en längre religiös tradition där profeter (som Jesus) i avskildhet frestas av just Satan. Det tyder också på att Koranen inte lästes lika bokstavstroget utan mer metaforiskt under en mycket lång tid av islams historia.
Koranen nämner de tre gudinnorna på samma vis som vi i Bibeln finner spår av en större semitisk religiös kultur med en uppsjö av gudomar som förenar folk och regioner. Precis som med judendomen och kristendomen måste gudinnorna trängas undan för att etablera det monoteistiska patriarkatet. Intressant nog förekom de tre gudinnorna och andra gudaväsen i arabisk litteratur både före och efter islams etablering, då inte minst i satiriska och humoristiska sammanhang, likt hur äldre europeiska mytologier fortsatt att omskrivas i den kristna kultursfären. Under 1200-talet började islam sluta sig och det är också då dess kultur upphör att göra stora bidrag till mänskligheten inom litteratur, filosofi och vetenskap.
Salman Rushdie 2016.
Satir var vanlig i den tidiga muslimska kulturen och Rushdie ansluter till den traditionen. Redan med genombrottet “Midnattsbarnen” (1981) upprörde han makten. Romanen, som ofta nämnas bland det bästa som skrivits på engelska, tar sin början i Bombay den 15 augusti 1947. Vid midnatt föds Saleem Sinai och exakt samtidigt utropas Indien som självständig nation. Han förkroppsligar en satirisk allegori för landets utveckling sedan dess. Saleem har telepatiska krafter och kan kommunicera med andra barn i andra regioner som föddes vid samma tidpunkt och på så vis växer bilden av det moderna Indien fram genom hundratals olika perspektiv och platser som speglar den rika mosaik av kulturer, språk, religiösa traditioner och politiska uppfattningar som utgör dess samhälle, en rikedom i mångfald.
Saleem blir en fängslad kritiker av premiärministern Indira Gandhi och framställningen av henne ledde till att Rushdie drogs inför rätta för förtal och fick gå med på att få sin bok censurerad. Strax därefter mördades Gandhi.
Prov på humor och mänsklighet i den hinduistiska traditionen. Till vänster: Lille Krishna gungar gunga hos sina fosterföräldrar Nanda och Yashoda, indisk målning från 1750-talet. Till höger den rättrådige Rama avvisar en kvinnas försök att förföra honom, illustration ur Donald Alexander Mackenzies bok "Indian Myth and Legend" (1913).
Rushdie utvecklade en egen form av magiskt berättande i “Midnattsbarnen” när han sammanförde den österländska (i synnerhet den över tusen år gamla sagosamlingen “Tusen och en natt”) och västerländska traditionen för att kunna skildra Indiens tillstånd efter kolonialismens upphörande. Den indiska kulturhistoriens gudomliga gestalter som Krishna och Rama möter i Rushdies historia William Shakespeares Romeo och Julia och amerikanska filmstjärnor som Spencer Tracy och Katharine Hepburn.
Spencer Tracy ger Katherine Hepburn en massage i en filmscen från 1952.
“Midnattsbarnen” fick en oerhörd betydelse för yngre författare och man brukar säga att det finns en indisk litteratur före och efter Rushdies roman. Hans sätt att berätta om hemlandet var på en och samma gång var komiskt och tragiskt, realistiskt och surrealistiskt. Rushdie skapade en ny indisk myt där det västerländska och österländska, publika och privata, mångsidiga och ensidiga fick rum i en och samma berättelse.
Denna satir och magiska realism tog Rushdie ett steg längre i “Satansverserna” (1988). I romanen möter vi två muslimska indiska skådespelare, Gibreel Farishta och Saladin Chamcha. De lirar i olika ligor, Gibreel är en stor Bollywoodstjärna specialiserad på att spela hinduiska gudar medan Saladin är en anonym röstskådespelare.
De bägge reser med samma flygplan från Indien till Storbritannien. Det blir kapat av terrorister och exploderar över Engelska kanalen. Endast de två överlever mirakulöst nog och när de faller fritt genom luften så förvandlas de. Gebreel tar passande nog form som ärkeängeln Gabriel och Saladin blir ingen mindre än Iblis, djävulen. De får därefter väldigt olika tragikomiska upplevelser som utlänningar i det nya landet.
Salman Rushdie håller upp ett exemplar av sin roman "Satansverserna" under en presskonferens 1992.
Gibreel söker upp en gammal förlorad engelsk kärlek och drabbas i ett närmast schizofrent tillstånd av religiösa visioner. Saladin blir först behandlad som en illegal immigrant och kämpar mot sitt deformerade inre och yttre (han får horn!) för att återfå formen som människa. Han är fylld av avund mot Gibreel som han upplever övergav honom i samband med terrorattentatet de överlevde.
Gibreels drömmar är bokens mest intressanta avsnitt. Han bevittnar Muhammeds (kallad “Budbäraren”) liv inklusive episoden om “satansverserna”. Profeten har två stora motståndare, Hind, en hednisk prästinna och den satiriske poeten Baal. När Muhammed erövrar Mecka gömmer sig Baal i en underjordisk bordell där de prostituerade har antagit profetens hustrus identiteter. Gibreel får fler skäl att misstro äktheten i Koranen då analfabeten Muhammeds visioner inte nedtecknas så som han berättar dem. Dessutom möter han i en dröm en modern fanatisk muslimsk ledare, “Imamen”, som vi förstår är ingen mindre än Khomeini själv.
Som Rushdi själv påpekat handlar “Satansverserna” framför allt om de indiska migranternas situation i Storbritannien, det är en tragikomisk studie i främlingskap där han fångar känslan av overklighet och vilsenhet många av dem upplever, den smärtsamma processen att bli en “hybrid” mellan det egna och det främmande, det österländska och västerländska. Anonymitet är inget val, immigranten måste finna en ny identitet någonstans mellan det gamla och nya.
Protester i Pakistan 2007 mot att Salman Rushdie tilldelades en riddarordern av den brittiska regeringen.
Protester i Pakistan 2007 mot att Salman Rushdie tilldelades en riddarordern av den brittiska regeringen.
"Skjut ihjäl satan Rushdi!". Muslimska pakistanier önskar livet ur Salman Rushide i samband med protester emot honom 2007.
Med sin roman försökte Rushdie erbjuda människor i en postkolonial värld, där väst och öst flutit samman, en möjlighet att finna ett nytt sätt att vara med stöd i den indisk-muslimska traditionen. Ironiskt nog blev han själv måltavla för migranternas våldsamma frustration och det mångkulturella samhällets misslyckande.
Men ateisten Rushdie ville förstås utmana islam, inte minst den politiska manipulationen av religionen och i romanen diskuteras också just möjligheten att tolka Koranen på ett friare och mer bildligt vis som skulle gynna de muslimska samhällenas utveckling. Hans ärende är tydligt, i en globaliserad värld och i mångkulturella samhällen måste vi finna en gemensam moralisk grund för att kunna leva tillsammans, ett slutet religiöst system som islam hindrar en sådan utveckling. Rushdie vill därför bidra till en reform av islam och gör det genom att skriva fram en ny förståelse av religionens myter och historia. Just genom övertygelsen om att allting i våra liv är berättelser hävdar han att vi finner en stor frihet i att ständigt syna, diskutera och omtolka.
Året är 1989. Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Sture Allén möter pressen efter att den beslutat att inte offentligt kritisera Ayatollah Khomeini dödshot mot Salman Rushdie.
Svenska Akademien har kritiserats för att inte tillräckligt ha stött Rushdie genom åren. De två ledamöterna Lars Gyllensten och Kerstin Ekman valde 1989 att sluta delta i Akademiens arbete i protest mot just denna “feghet”. Akademien ville länge inte fördöma dödsdomen mot honom, men har på senare år tagit tydligare ställning och betraktar den nu officiellt som ett hot mot yttrandefriheten. Det är ännu inte försent att tilldela Rushdie Nobelpriset i litteratur, inte bara skulle det få den att se bättre ut efter senare års skandaler och kontroverser, men han är framför allt värd priset för sitt bidrag till romankonsten, sin kamp för litteraturen och inte minst sin humanistiska strävan att göra människan bättre.
En ängel vakar över Rushdie, kanske är det Gabriel själv, och hans kamp och överlevnad manar oss andra att stå upp för fler fria ord och tankar och aldrig någonsin göra eftergifter för de som inte drar sig för att med våld tysta världens berättare och sanningsvittnen.
