En gÄng pÄ 90-talet gick jag runt hela à backarna och stÀdade. Plockade upp skrÀp som andra kastat och lade i papperskorgar.
Det kanske var lite överkurs, men jag skulle fÄ besök av en av mina bÀsta vÀnner som dÄ bodde i Hongkong och hon hade aldrig besökt Motala Ström. Givetvis ville jag att hon skulle fÄ ett bra intryck av vÄr stolta stad. Och det fick hon.
Hon tyckte, om jag inte minns fel, att à backarna var finare Àn Victoria Peak, en promenadvÀg uppe pÄ ett berg i Hongkong, dit det bara gÄr att komma med linbana. Jag menar ocksÄ att Norrköpings à backar Àr vackrare Àn andra strÄk jag sett i vÀrlden.
DÄ undrar jag varför vissa mÀnniskor inte tar hand om sitt skrÀp, inte bara vid à backarna utan i hela kommunen. Jag skulle vilja gÄ in i huvudet och se tankegÄngen som rör sig nÀr plasten frÄn cigarettpaketet bara slÀpps pÄ marken eller nÀr nÄgot sopas in under taxin.
Saker kastas ocksÄ i skogsomrÄden och pÄ andra stÀllen helt nÀra Returpunkterna. Dessa exempel har jag hÀmtat frÄn en nyligen publicerad artikel om att Norrköping blir allt skrÀpigare.
NÀr jag var sex Är skickades vi barn pÄ utbildning. Vi skulle fÄ trÀffa Mulle som bodde i skogen. Mulle var ett troll (ofta en snÀll hemmafru som stÀllde upp) som berÀttade om hur viktigt det var att inte skrÀpa ner. Efter att vi trÀffat Mulle skulle vi aldrig drömma om att slÀnga saker i skogen, eller nÄgon annanstans.
Det kÀndes som om Mulle var med oss och skulle se oss om vi gjorde nÄgot fel. Men kan en inte tÀnka sig att de som skrÀpar ner kan vara sina egna Mullar och sjÀlva veta vad de gjort? Det egna samvetet?
Det kan vÀl knappast vara tekniska nÀmnden som Àr samvetet. De hinner inte och ska inte plocka upp efter dig och mig. Pengarna som sparas in om de slipper stÀda sÄ mycket kan gÄ till belysning eller annat vi tycker Àr bra. Jag hoppas vi alla kan vara vÄra egna Mullar och gÄ den extra metern med skrÀpet sÄ att det hamnar pÄ rÀtt stÀlle. VÄr jord och vÄr kommun Àr vÀrda den omsorgen. Det som Àr rent kÀnns snyggt och tryggt, idag och i morgon.