Apropå
"Kärnkraften - Är Marviken ett realistiskt alternativt?" NT 8/8
Utan förra seklets kloka politiker, däribland Stjernkvist partivänner, och den tidens framsynta ingenjörer, så hade vi inte kunnat åtnjuta det välstånd vi tack vare dem haft förmånen att bygga upp under decennier. Billig och tillförlitlig el möjliggör produktion, produktion ger arbetstillfällen, arbeten ger välstånd, och välstånd ger välfärd.
Stjernkvist verkar dock mena att satsningar på kärnkraft hör dåtiden och ett numera punkterat svenskt storhetsvansinne till. Detta är också i samklang med de beslut hans parti fattat i regeringsställning avseende förtida nedläggning av fullt funktionella kärnkraftverk, för att istället satsa på massiv och kostsam utbyggnad av systemiskt dysfunktionell vindkraft och solel – med vid det här laget kända konsekvenser.
Så tänk om Stjernkvists partivänner på den tiden det begav sig hade resonerat som Stjernkvist själv gör idag. Om de hade valt att istället för kärnkraft satsa på energikällor som förutsatt mångdubbelt större utbyggnad av elnätet, släppt ut fem gånger mer koldioxid, tagit tio gånger mer av jorden ändliga resurser i anspråk, behövt tusen gånger mer yta, och därtill erfordrat tjugo gånger mer insatt energi för att, ibland, kunna leverera ut samma mängd energi (EROI) när, och där, den behövts. Och tänk om underskottet av el dessutom hade behövts täckas upp via balanskraft från en ökande andel fossila kraftkällor, såsom nu sker. Hur hade det sett ut i Sverige idag, om Stjernkvist fått bestämma redan då?
En kraftkälla som varierar slumpvis från noll till hundra procent är svår att använda. Detta ställer i sin tur närmast omöjliga krav på utbyggnaden av elnätet mellan de olika delarna av vårt land. Kanske är det därför Stjernkvist lyfter fram vikten av ökad ”förnybar” lokal produktion i Östergötland. Men det är väl ändå planerbar energi vi behöver – det vill säga om inte Stjernkvist också är beredd att förorda lokalt producerad fossil balanskraft.
Det är förvisso möjligt att ny kärnkraft inte kommer byggas just i Marviken, trots att varken frågor rörande försäkring eller slutförvar är ”olösta”, och trots att det – givet likvärdiga spelregler – finns gott om investerare i modern och levererbar modulär kärnkraft. Men om det ändå inte blir någon ny kärnkraft, så torde det alltså bero på sådana som Stjernkvist och hans åsiktsfränder. Och om Stjernkvist får bestämma tvingas sedan vi, konsumenter, fastighetsägare, företagare och miljövänner, att betala priset för en energipolitik baserad på bristande analys och missriktade ambitioner.