Jag har alltid varit fascinerad av Marviken, kärnkraftverket som stod klart 1968 men som aldrig laddades. Tanken var att det både skulle bidra till svensk energiförsörjning och till ett starkare försvar. Här skulle det produceras både elektrisk och militär kraft. Här skulle råvaran till svenska kärnvapen tas fram. Men debatten om kärnkraftens och kärnvapnens risker hann ifatt de storslagna planerna, och därför står verket där idag som en slags symbol för människans briljans och aningslöshet.  Och som en slags symbol för svenskt självförtroende och storhetsvansinne.

Så visst skulle det kunna ses som en historiens syntes om Marviken omvandlas till ett modernt kärnkraftverk, befriat från militärstrategiska baktankar.

Utan tvekan, behovet av el är större idag än 1968. Det pågår en grön industriell revolution i vårt land och i vår omvärld, som gör det möjligt att minska beroendet av fossila bränslen, minska utsläppen av växthusgaser och därmed klara vår tids viktigaste uppgift, klimatomställningen.  Det finns förstås som alltid en baksida, nämligen att vi behöver få fram mer el, förnybar el.   Det gäller inte minst i Norrköping. Redan idag använder vi betydligt mycket mer el än vad som produceras lokalt.

Alltså är det fullt logiskt att energifrågan diskuteras flitigt inför valet den 11 september, nationellt men också lokalt.  Och det är förståeligt att Liberalerna och andra slår ett slag för kärnkraften. Den är inte förnybar men trots allt bättre än oljan och kolet ur klimatsynpunkt. 

Är verkligen Marviken ett realistiskt alternativ? Kan det bidra till att säkra den lokala elförsörjningen och möjliggöra att Norrköping blir en del av den gröna omställningen?

Nja, det finns en del ”om”. Marviken kan få ett kärnkraftverk om det efter valet träffas en ny energiöverenskommelse. Om försäkringsfrågan och den knepiga frågan om slutförvaring klaras ut. Om det finns någon som vill investera sina pengar i kärnkraft och om denne någon vill göra det i just Norrköping.

Sedan finns det en radda lokala ”om”.  Det kan bli ett kärnkraftverk om myndigheterna säger ja trots närheten till naturskyddat område och om grannarnas protester inte sätter stopp för kommunens planering och bygglov.  Och förstås, om Marvikens ägare vill det.

Jag tror du anar min poäng. Det finns femtielva ”om” som måste gå i lås om kärnkraften ska vara lösningen på Norrköpings problem. Inte minst vår elintensiva industri behöver mer el nu, och därför finns det konkreta planer på att bygga ut både vindkraften och solenergianläggningar. Det är konkreta förslag som kan bidra till att öka den lokala produktionen och minska sårbarheten. Jodå, det tar tid innan de står färdiga, men det är konkreta förslag som är möjliga att ta ställning till.

Självklart kan Norrköping säga nej till företag som planerar vindkraftverk. Vi kan även i fortsättningen hoppas på att det i andra kommuner produceras det som krävs, och att kapaciteteten att överföras el byggs ut. Regeringens beslut i veckan att uppgradera stamnätsstationen i Norrköping var ett bra besked i det sammanhanget.

Däremot kan inte kommunen med trovärdighet säga till företag som planerar att bygga vindkraft eller solenergi att Norrköping istället tänker satsa på kärnkraft.  Tanken är som sagt kittlande, men det är ett allt annat än seriöst besked. 

Lars Stjernkvist

Socialdemokrat, tidigare kommunstyrelsens ordförande, numera frilansande skribent och krönikör i NT.