Apropå
"Släpp in Åkesson i den nya regeringen" NT 20/9
Ledaren diskuterar svårigheter och möjligheter, och den gör det på ett genomtänkt sätt. Stigsson är -som oftast – väl påläst och kunnig. Men som slutpunkt i hans resonemang kommer ett praktiskt förslag som gör mig skrämd. Skrämd och förvånad: ”Fast skulle man inte kunna tänka sig en sverigedemokratisk minister? En enda. … Jimmy Åkesson lär ju vilja bli kulturminister och varför inte ge honom chansen?”
”Huh” skulle Strindberg ha skrivit. Det stämmer naturligtvis att Åkesson lär vilja bli kulturminister. Han vill det av djupt ideologiska skäl, kulturpolitiken är ett centralt politikområde för Sverigedemokraterna. Med kulturpolitiken som verktyg strävar de efter att ta avgörande steg i ”kulturkriget” som pågår (enligt chefsideologen Mattias Karlsson). Som enda parti driver Sverigedemokraterna en tydlig ideologisk koppling mellan partiprogram och kulturpolitik. En ideologi som för mig är oerhört skrämmande.
Jag är förvånad över att Hans Stigsson är så illa påläst. I kulturpolitiska program (som emellanåt redigerats för att syftet inte skall vara så självlysande) och i ”Politik för sammanhållning” kan man läsa vad Sverigedemokraterna vill med kulturpolitiken:
”Reformera” public service med syfte att kunna inskränka den journalistiska friheten, och därmed yttrandefriheten.
Så snart som möjligt lägga ner Världskulturmuseet i Göteborg.
Så snart det är politiskt möjligt lägga ner Moderna Museet i Stockholm – ”Vi rör inte Moderna Museet än”.
Politikerstyra nationalscenerna – Dramaten och Operan kan få fortsatt statligt stöd om de spelar svenska klassiker.
Göra kraftiga nedskärningar i stödet till folkbildningen (studieförbunden och folkhögskolorna), en av de viktiga byggstenarna i bygget av den svenska demokratin.
Rensa bort ickesvenskt material från biblioteken. (Redan påbörjat i Sölvesborg där SD leder en politisk majoritet)
Och så vidare.
Allt det här går att hitta i Sverigedemokraternas programskrifter. Härav min förvåning över Hans Stigssons naivitet.
Sverigedemokraterna arbetar för att skapa en ”svensk identitet” – vad det nu är för någonting. Man har en klar bild av vilka som kan anses vara ”svenskar”. Efter mönster från 1920-talets fascism, gör man skillnad mellan ”stat” och ”nation”. Till ”staten” hör man som medborgare, men till ”nationen” kan bara de höra som har ”det svenska” i ”blodet” eller som en ”essens”. Man måste födas in i ”nationen”, eller som invandrare låta sig assimileras och släppa varje tanke på att kunna behålla någonting av sin tidigare kulturella erfarenhet.
Framtiden ter sig för mig oerhört skrämmande om Sverigedemokraterna lyckas införa arbetet för sina målsättningar i det svenska samhället och den svenska politiken.
Göran Sarring, Regissör och kulturentreprenör
Svar direkt
Insändarskribenten överskattar nog något möjligheterna för ett enskilt statsråd att påverka politiken inom sitt ansvarsområde, för til syvende og sidst är regeringsverksamheten ett lagarbete. Kulturpolitiken är i grund och botten inte heller annorlunda än vilka andra politiska frågor som helst, där partierna önskar maximalt genomslag. Likväl hade det funnits en poäng med att göra Jimmie Åkesson till kulturminister, eftersom hans politiska seriositet därmed hade prövats på ett exekutivt ämbete.
Fast jag kan lugna insändarskribenten med att tankeexperimentet inte lär gå längre än så, för varken Åkesson eller någon annan sverigedemokrat lär ta plats i regeringen. I vanlig ordning (och oavsett politisk färg) lär vi få en jämförelsevis menlös kulturminister.
Hans Stigsson, Politisk redaktör Norrköpings Tidningar