På måndag eftermiddag gav talman Andreas Norlén i uppdrag åt Ulf Kristersson att försöka bilda regering. Därmed börjar besvärligheterna. Till exempel är det blågula blocket (som i stora stycken inte är mer sammanhållet än det rödgröna dito) inte överens om vilka partier som bör ingå i regeringen. Moderaterna, självklart, och rimligtvis också Kristdemokraterna. Men i övrigt?
Liberalerna kanske? Fast det inte tycker inte Sverigedemokraterna. Samtidigt som L säger bestämt (?) nej till att sitta i en regering med SD eller ens stödja en sådan.
Den enklaste lösningen är förstås att Kristersson bildar en tvåpartiregering, utan vare sig L eller SD! Dock är det inte nödvändigtvis den bästa lösningen.
L är i sammanhanget tyvärr ett något opålitligt parti, med många viljor som högst motvilligt ser ett samarbete med SD i någon som helst form. Eventuellt finns risk för att enskilda medlemmar försöker fälla regeringsförslag som anses alltför SD-vänliga. Om L släpps in i regeringen minskar den risken (det skulle ju innebära regeringskris), samtidigt som förutsättningarna för en något mer liberal politik ökar.
Inget av de tre borgerliga partierna ser gärna SD i regeringsställning och ett vanligt argument är att partiet saknar regeringsvana. Det låter som ett lite hövligare sätt att uttrycka missnöje med SD som parti, fast har faktiskt sin reella grund.
En god princip bakom de borgerliga regeringsbildningarna i modern tid har varit att fördelningen av mandat bör stå i ungefär proportionalitet till valresultatet. Skulle den principen vidmakthållas skulle SD få fler än till och med M... Förmodligen inser till och med Jimmie Åkesson hur politiskt orealistisk en sådan utgång vore, i synnerhet givet just bristen på regeringsvana.
Att frångå principen skulle samtidigt leda till ett evinnerligt kattrakande mellan partierna och även om det i sig är osannolikt att L över huvud taget skulle släppa fram en regering med sverigedemokratisk medverkan, skulle man definitivt inte göra det med mindre än att L får lika många statsrådsposter!
Fast skulle man inte kunna tänka sig en sverigedemokratisk minister? En enda.
Jimmie Åkesson lär ju vilja bli kulturminister och varför inte ge honom chansen? Genom att bara erbjuda Åkesson personligen en statsrådspost skulle alla förstå att det handlar om en särlösning – inte någon proportionerlig fördelning över huvud taget – som samtidigt uttrycker respekt för alla de som röstade på SD i valet. Risken för eventuella regeringskriser minskar, samtidigt som exempelvis Johan Pehrson borde ha långt mindre anledning att vädra sitt missnöje.
Alldeles oavsett hur Kristerssons regering till sist kommer att se borde emellertid alla riksdagspartierna kunna enas i frågan om talman. Det finns nämligen redan en person som är respekterad i alla läger. Han råkar heta Andreas Norlén.