Jag har tidigare skrivit om hur regeringens nedskärningspolitik förvärrar en redan allvarlig situation, där framför allt sjuksköterskorna flyr yrket för att man inte orkar med det ständigt uppdrivna tempot. Nu har Vårdförbundet satt ner foten och kräver förkortad arbetstid med en kvart om dagen – något motparten SKR, Sveriges kommuner och regioner, vägrar gå med på. Kompetensförsörjningen skulle hotas, argumenterar de.

Hotet mot kompetensförsörjningen är faktiskt något SKR varnat för under hela våren. Men inte utifrån synen att dåliga arbetsvillkor kan ge arbetskraftbrist – utan för att det föds för få barn, och allt färre unga kommer behöva ta hand om allt fler gamla.

I februari kom siffror från Statistiska centralbyrån som visade att det inte fötts så få barn som nu på tio år. Antalet barn per kvinna är nu 1,5, vilket är den lägsta siffran någonsin. Vad utvecklingen beror på är inte klarlagt i forskning, men det finns några olika teorier. 

En är att unga människor idag sätter självförverkligande framför stabilitet och familjeliv. Vi är helt enkelt upptagna med att utbilda oss länge, göra karriär och leta efter ”den rätte”. En annan är att samhället och omvärlden idag inte inbjuder till att bilda familj. Människor oroar sig för krig, bor hemma tills de är 30 för att det inte finns lediga lägenheter med rimliga hyror och matpriserna skenar samtidigt som reallönerna sjunker. 

Den samhällsservice som en gång var självklar avvecklas i takt med privatiseringar och besparingar. Det kan handla om landsbygden, som blir av med sina busslinjer. Eller när Söderköping lägger ner sina teoretiska gymnasieprogram. Det kan handla om när Norrköping dubblar avgiften till kulturskolan, och region Östergötland varslar 900 personer om uppsägning, samtidigt som förlossningsvården enligt det nationella graviditetsregistret har bland den sämsta tillgängligheten i hela landet.

Inte så konstigt kanske att människor drar sig för att skaffa barn då.

För nästan hundra år sedan stod Sverige inför en liknande situation. Nöd och fattigdom var förklaringen till de låga födslotalen menade Gunnar och Alva Myrdal i sin berömda skrift Kris i befolkningsfrågan (1934). Lösningen som presenterades var omfattande reformer för välfärd, trygghet och barnomsorg. 

SKR, ser inte samma lösning framför sig. I en debattartikel i Göteborgsposten (8/2) argumenterar företrädare för SKR och Svenskt Näringsliv i stället för behovet av arbetskraftsinvandring. En populär lösning på det mesta, bland kapitalets företrädare, eftersom lönerna är lägre och det inte brukar finnas något fack som kommer och ställer krav om drägliga villkor. 

Vad de missar, medvetet eller inte kan vi låta vara osagt, är att arbetslösheten i Sverige har legat konstant på nivåer över sex procent i tre decennier. Det är inte naturgivet. Historiskt sett är det massarbetslöshet. Det är människor som kan komma i arbete med en mer aktiv arbetsmarknadspolitik.

Problemet med kompetensförsörjningen är inte att det finns för få människor som kan jobba – utan att arbetsvillkoren är för ruttna. När vårdpersonalen till slut ger upp yrket, blir det ännu värre för de som är kvar och måste vårda fler. De anställda tvingas ständigt arbeta övertid, hoppa över raster och avstå semester och lediga dagar. Fyra av tio unga tror inte att de kommer stanna i yrket.

Det är nästan så att man kan misstänka SKR:s fokus på barnafödande är ett sätt att slippa prata pengar. För visst är det så att en fungerande arbetsmiljö kostar mer än en usel. Men om de menar allvar med sina bekymmer om framtidens kompetensförsörjning har de all anledning att hörsamma Vårdförbundets krav. Med kortare arbetsdag skulle fler orka stanna i yrket, och fler vilja söka sig dit. Att göra välfärdens yrken så attraktiva som det bara går borde rent av vara prio ett för SKR och alla politiker som styr över välfärden. 

Och vem vet? Med lite kortare arbetsdagar och mer ro i själen kanske också människor blir lite mer sugna på att skaffa barn.

Melinda Kandel

Melinda Kandel är vänsterpartist och krönikör i NT