Mellan åren 2019 och 2022 ökade de allvarliga vårdskadorna som kunde kopplas till resursbrist från 25 till 50 procent, skriver Region Östergötland i en rapport. Med andra ord: patienter far illa när underbemannade sjuksköterskor måste hoppa över toapausen för att hinna med alla.
Man kan tänka sig att det borde finnas oerhört goda skäl för vilket politiskt styre som helst att gå fram med en sådan här drakonisk åtgärd. Det menar också de styrande att de har. På den pressträff där varslet presenterades, menade regionstyrelsens ordförande, Marie Morell (M), att regionens kostnader i flera års tid har ökat okontrollerat. Nu behöver regionen banta och hitta mer ”effektiva” arbetsmetoder. Med smartare sätt att jobba kommer samma vård kunna ges fast med mindre resurser, är tanken.
”Effektivisering” var temat även när regeringen höll sin pressträff, där de lovade regionerna sex extra miljarder för att täppa till budgethålet på 24 miljarder. Statsminister Ulf Kristersson, som tidigare lovat att ingen skulle behöva varslas, sa strängt att mot denna generösa hjälp förväntade sig regeringen vissa motprestationer.
Pengarna skulle bara gå till ”kärnverksamhet”, ingen ”kringverksamhet”. Johan Pehrson (L) tog vid, och förklarade att för att pengarna inte skulle försvinna ner i ”svarta hål”, skulle regeringen ta till vissa åtgärder för att säkra effektivitet. Det handlade om att tillsätta en ”effektiviseringsdelegation”, granska regionernas ”effektiviseringspotential”, och undersöka om personalen kan nyttjas på ett mer ”effektivt” sätt. Effektiviseringsapparatens kostnader presenterades inte.
Bilden av offentliga, vinstbefriade verksamheter som slöa och slösaktiga till sin natur, är ett nyliberalt hjärnspöke. En gång drevs det fram det av fackföreningar och välfärdspersonal så bespottade New Public Management-systemet, med syfte att få offentliga verksamheter att fungera mer som företag. Konsekvensen blev att helhetssyn ersattes med uppstyckning, och yrkesutövning med ökad administration och kontroll.
Nästa naturliga steg blev att ersätta offentligt med privat. Genom att strypa det offentligas finansiering, kunde man framställa det privata som en faktiskt bättre fungerande modell, för välfärd likväl som för tandborstar.
Sjukvården befinner sig mitt i denna process. Ett parallellt vårdsystem är på väg att växa fram, där principen inte är vård efter behov, utan vård efter plånbok. Det handlar om lyxkliniker som drar till sig unga, friska patienter. Det handlar dessutom om den växande industrin kring privata vårdförsäkringar, som erbjuder sina kunder platsen längst fram i vårdkön. Systemet finansieras till en del genom dyra avtal med regionerna. Men den verkligt allvarliga kostnaden är förlusten av sjuksköterskor. Det privata lockar med högre lön och rimligare arbetsvillkor, ibland bakom ett skrivbord på försäkringsbolagen.
Regionerna lämnas med de sjukaste och dyraste patientgrupperna. De gör sig beroende av dyra hyrsjuksköterskor som en permanent nödlösning. I takt med att arbetsmiljön blir sämre flyr personalen. Arbetsmiljön blir ännu sämre och hyrsjuksköterskorna blir fler. Kostnaderna skenar, kontrollen går förlorad.
Detta är upprinnelsen till den vårdkris vi ser idag. Men den hade gått att lösa på andra sätt än med storvarsel. Staten hade kunnat bidra mer. Arbetsmiljön för regionens sjuksköterskor hade kunnat tryggas. Dränerande privatiseringar hade kunnat avskaffas.
Inget av detta görs. I Östergötland bryter vårdindustrin tvärtom ny mark. Det senaste, privat gynekologi kan visserligen öka tillgängligheten för små besvär, men riskerar att skapa långa vårdköer för cancerpatienter, varnar fyra överläkare i en insändare till NT (14/12). Dessutom är det kostnadsdrivande.
Hur illa ska det behöva bli innan de styrande agerar? Hur många ska behöva utsättas för allvarliga vårdskador, kanske till och med dö?
Regeringen och regionen är skyldig oss alla ett svar.
Melinda Kandel
Melinda Kandel har arbetat som städare med fackligt engagemang. Hon är också vänsterpartist och krönikör i NT.