Att vi befinner oss i ekonomisk kris har nog inte undgått någon. För Region Östergötlands del innebär det ungefär att sjukvården går med ett underskott på 1,5 miljarder. För att komma till rätta med det har man nu beslutat om att göra stora neddragningar, bland annat ska personalbudgeten minska med sex procent.
Inom sjukvården är vi vana med att hushålla med våra resurser och att försöka göra så mycket som möjligt med små medel. Vi är vana att arbeta över, att arbeta med många svårt sjuka, att ofta känna oss otillräckliga, att hoppa från toapauser och lunch för att kunna hjälpa så många vi kan.
Redan innan pandemin var Sveriges sjukvård pressad. Vårdplatserna räckte inte till och många vårdavdelningar var konstant överbelagda. Intensivvården signalerade om en överansträngd situation och man klarade inte de toppar som regelbundet.
Sedan kom pandemin. Från att ha gått till brist på vårdplatser, blev Sveriges sjukhus mer lika en krigszon. Dagligen ägnade vi vår tid till att få vårdplatser att räcka till de svårast sjuka. Vi ställde in det mesta som kunde anstå och klarade den första vågen. Patientköerna och pandemivågorna avlöste varandra.
Efter den fjärde vågen började vi tappa räkningen. I allt från vårdplatsbrist, överarbetade kollegor och munskydd så försökte vi göra det bästa av situationen och arbetade med att ta hand om de som behövde vård. Och allt medan köerna växte gjordes dagligen medicinska prioriteringar. Ibland kanske enkla - som när det gäller liv eller död, men oftare kom det att handla om olika grader av lidande som inte var livshotande. Dessa prioriteringar gjordes både av kollegorna som träffade patienter på ”golvet”, men också mer systematiskt på organisatorisk nivå.
Lagstiftningen i Sverige säger att sjukvården ska ges på lika villkor och att mest resurser ska läggas på de som behöver vården bäst. Vilka patienter skulle få vård först, vilka kunde vänta – och hur länge var rimligt att vänta? Att vi inom sjukvården skulle göra dessa prioriteringar kändes naturligt, men inte mindre svårt.
Och när väntetiderna växte, växte också frustrationen hos de som fick vänta. Varför fick man vänta? Kunde det finnas andra sätt att komma förbi kön? Politikerna i Östergötland gick då ut med en enkät om Vårdval Gynekologi. Frågan som ställdes var enkel:
"Vill du som medborgare ha din egen privata gynekolog, en gynekolog på sjukhuset eller en allmänläkare på vårdcentralen?” Majoriteten svarade förstås – jag vill ha en egen gynekolog.
Tyvärr fick inte medborgarna hela situationen presenterad. Frågan man skulle ha ställt är:
”Vill du som medborgare ha en egen privat gynekolog för mindre gynekologiska besvär, men samtidigt riskera att inte ha en gynekolog tillgänglig på sjukhuset om/när du drabbas av en mer allvarlig åkomma?”
För det är nämligen priset för ökad tillgänglighet för enklare åkommor. Att även enklare åkommor kan komma med lidande vet vi- det är inte frågan om detta. Frågan är vad vi är villiga att betala med.
De privata vårdgivarna slåss nu för att om att få etablera sig i Östergötland. De lockar med högre lön, bättre arbetstider och fler förmåner. Sjukhusarbetet däremot fortsätter locka med dålig ekonomi och hårt arbete året om på dygnets alla timmar!
Att vår redan hårt pressade ekonomi nu kan totalhaverera behöver väl inte sägas. Att det samtidigt tar ifrån oss medarbetare som hade kunnat arbeta med de svårare sjuka är tyvärr också en stor risk. Inom regionen kommer vi därmed få mindre pengar och färre personal för att klara en redan mycket ansträngd situation.
Så medan Vårdval Gyn öppnar upp dörrarna för Östergötlands kvinnor som önskar en privat gynekolog, så växer väntetiderna för Östergötlands kvinnor som behöver opereras för rikliga blödningar, förlossningsbristningar och inkontinens samt för kvinnor som behöver genomgå behandling för missfall, abort, cellförändringar eller för gynekologisk cancer.
Så vår fråga till dig är- Vill du som är medborgare ge bort din chans att få behandling för komplicerade gynekologiska sjukdomar och samtidigt skänka våra gemensamma pengar till privata företag – om det skulle vara du som behöver hjälp på gyn nästa gång?