Utbildningsminister Mats Persson säger till SVT att han inte kan lova allt åt alla och att det är tuffa tider. Det är bekanta ord. Alla måste bidra, och av någon anledning är det alltid kulturen som måste bidra mest, i förhållande till sina resurser. I alla fall när högern sitter vid rodret.
I augusti skrev Stefan Jonsson, professor på LiU, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter, med anledning av Borgerlig samverkans kulturpolitik. Det handlade om enorma nedskärningar i kultur- och fritidsbudgeten. Om KFUM, som i ett slag blev av med nästan hela sitt verksamhetsstöd till sommaraktiviteter i Folkparken. Om avgiften till kulturskolan som höjdes. Om att kultur- och fritidskontoret la ned, och dess frågor flyttades till ett gigantiskt “tillväxtkontor”. Och inte minst; om planerna på att sälja ut Louis De Geer, vilket följaktligen skulle hota symfoniorkesterns existens.
Stefan Jonsson menade att politiken speglar en nyliberal kultursyn, med fascistoida undertoner. En syn där kulturens enda funktion i samhället är att smörja kapitalismens kugghjul. Det utesluter den smala, udda och utmanande kulturen.
På precis samma sätt är det med studieförbunden. Högern har aldrig missat en chans att ondgöra sig över studiecirklar som framstår som allt för udda. “Ska skattepengar gå till sånt här?!”, kan de utbrista.
Dessutom finns en föreställning om att kulturens försvarare står för snobbism. En “bortskämd kulturelit” kallade kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) sina meningsmotståndare i sitt svar till Stefan Jonsson.
Och i kommunfullmäktige utbröt en absurd ordväxling om Tomas Ledin, där det antyddes att oppositionen var emot nämnde man, och därmed emot folklighet.
Men kulturen har ett egenvärde, och måste få vara mer än det kommersiella. Den måste få finnas för att den skapar mening och möten. För att den ger människor egenmakt, och täcker upp där samhällets institutioner brister. För att den skapar värme i en allt kallare värld. En viktig funktion för den offentligt finansierade kulturen är också att göra all kultur tillgänglig för alla -- även för de som saknar medel. Det var därför arbetarrörelsen en gång bildade ABF, som Sveriges första studieförbund.
När den offentliga finansieringen dras in är det alltså inte rika kultursnobbar som drabbas. Det är de som inte längre kommer ha råd att gå och titta på symfoniorkestern, eller sätta sitt barn i kulturskola. De som behöver träna sin svenska, men inte längre kommer kunna gå på språkcafé. Äldre som inte längre kommer kunna gå på kurs för att lära sig använda mobil och dator. Ofrivilligt ensamma, som förlorar sina träffpunkter. Ungdomar med musikdrömmar, som inte längre kommer ha någonstans att repa. Det är de som bor utanför de stora städerna, som blivit av med sin samhällsservice, men i alla fall har sitt studieförbund.
Det gör inte bara samhället “tråkigare”, som Sophia Jarl sa till NT härom året, om sin egen politik. Det ger ett samhälle som dras isär. Det blir rent av omänskligt.
I dagarna pågår Kulturnatten för fullt. Det är en kulturnatt i upprorets tecken. Studieförbunden står för en stor del av de aktiviteter som ordnas i stadens skrymslen och vrår, där det fria skapandet står i fokus -- långt från Sophia Jarls själadödande vision. På lördagen kommer det demonstreras. Talkörer kommer eka mellan husen, och människor kommer fatta varandras händer i en symbolisk, skyddande kedja runt Louis De Geer.
Det är den folkligheten som kan komma att bli den fria kulturens räddning. Resten av landet får se och lära.
Melinda Kandel
Melinda Kandel har arbetat som städare med fackligt engagemang. Hon är också vänsterpartist och krönikör i NT