Det offentliga samhällets kompensatoriska förmåga och att utjämna förutsättningar för att främja allas möjlighet till att kunna leva ett värdigt liv och nå sin fulla potential har länge varit en bottenplatta i Liberalernas politik. Det ska vara ett mål för politiken oavsett vem det avser, eller var i landet man bor.
Det av Bertil Ohlin myntade begreppet Det glömda Sverige avsåg under 1930-talet ”lantarbetare, småjordbrukare och hemmets kvinnliga arbetare - hembiträden likaväl som husmödrar och hemmadöttrar.” [1] Grupper som då inte innefattades av politikens prioriteringar.
Under 1980-talet återuppväckte dåvarande partiledare Bengt Westerberg begreppet. Det handlade fortfarande om samhällsgrupper som hamnat i skymundan. Grupper vars behov inte blev tillräckligt uppmärksammade när fördelningspolitiska prioriteringar gjordes. Uppgiften var alltså densamma som på 1930-talet, men denna gång handlade det bland annat om ”handikappade (dåtida benämning) och deras familjer, de dementa och deras anhöriga, andra som blir sjuka på ålderdomen och inte får tillbringa sina sista år i värdighet och med respekt för sin integritet ytterligare”.[2]
Även vår samtid hyser grupper som majoritetssamhället och politiken tenderar att glömma bort. Det är en liberal kärnuppgift att uppmärksamma dessa samhällsgrupper, och se till att de får ta sin rättmätiga plats i välfärdssamhället.
Hur ser det glömda Sverige ut idag?
Var har hopplösheten tillåtits slå rot, och framtidstron nötts ner? Var missar fördelningspolitiken rimliga mål? Fortsatt handlar det om människor med funktionsnedsättningar och deras anhöriga, som förtvivlat försöker göra sina röster hörda och söka stöd av samhället. Om flickor och unga kvinnor underkuvade hedersförtryckets fasor. Om årsrika som lever i ofrivillig ensamhet, och om grupper som av olika orsaker står utanför internet, där både alltmer av social interaktion och samhällsservice finns att tillgå. Människor som lever i hemlöshet eller i missbruk kan med fog adderas.
Ett tecken i tiden tycks vara att det glömda Sverige idag även börjar inbegripa grupper på geografisk basis. Det kan vara en förhärskande upplevelse av att vara utsatt för politisk försummelse som skötsam invånare i ett utanförskapsområde, där gängen tillåtits ta över och där segregationen breder ut sig. Eller i glesbygd, där samhällsservicen monteras ned och många nog kan uppfatta det som en reva i samhällskontraktet när grundläggande delar som sjukvård och blåljusmyndigheter flyttas allt längre bort.
Under ledning av nuvarande partiledare Nyamko Sabuni har partistyrelsen presenterat program och motionssvar inför Liberalernas landsmöte denna helg, vilka beaktar många av ovannämnda grupper med flera. Ett viktigt uppdrag för Liberalerna fortsätter, att uppmärksamma och se det samtida glömda Sverige!
[1] Citat från riksdagsmotionen Det glömda Sverige, 1989/90:So231 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
[2] Samma som ovan