Den första ”1882 kilometer underkänd väg duger inte” var undertecknad Johan Olsson, tillförordnad regionchef Svenskt Näringsliv Östergötland och Nils Paul, expert infrastruktur Svenskt Näringsliv den andra ”Folk måste kunna ta sig till jobbet” av Tommy Letzén vd Motorbranschens Riksförbund. Sist i raden kom ledaren ”Fortfarande tre miljarder för lite till landets bilvägar” skriven av Daniel Åkerman, Svenska Nyhetsbyrån.
Dåligt underhållna vägar är ett växande samhällsproblem, speciellt i ett avlångt land som Sverige där bilen fortfarande står för den absolut största delen av skogsindustrins, näringslivets och allmänhetens transporter.
Men problemet är avsevärt större och mer komplicerat än vad som framgår av artiklarna.
Sveriges vägnät omfattar 61 050 mil väg (enligt Trafikverkets senaste uppgift 2019).
Alla vägar ska enligt lag ha en ägare, en väghållare som ansvarar för vägen och bekostar dess drift och underhåll. Det kan vara staten, kommuner, vägsamfällighetsföreningar, enskilda privata fastighetsägare, mark- eller skogsägare.
Om man räknar bort skogsbilvägarna, som oftast inte är öppna för allmänheten fördelas ansvaret för de svenska vägarna enligt följande:
- Staten/Trafikverket 24 procent
- Kommunerna 10 procent
- Enskilda väghållare 66 procent
Att staten äger och förvaltar bara en fjärdedel av det svenska vägnätet är ingen utbredd kunskap, något jag fått bevis på vid samtal med politiker och olika organisationer. Om man till äventyrs har denna kunskap vet ingen hur den ska hanteras, för hur ska man kunna kräva av privata fastighetsägare att de, efter att via skatten ha bidragit till såväl statliga som kommunala vägar, ska lägga ännu mer av sin återstående inkomst på att förbättra vägarna och snöröjningen? En knapp fjärdedel av de enskilda väghållarna får del av statsbidraget som ligger runt 1 miljard kronor – en summa som i bästa fall täcker momskostnaderna.
Och inte är det så enkelt att den enskilda vägen är den som går till moster Agdas sommarstuga, eller till de tio villorna vid den lilla vägen upp mot skogspromenaden. Vägen till din golfklubb, till marinan där du har båten eller genomfartsvägen du använder dagligen, för att nå den statliga motor-, riks- eller länsvägen på väg till jobbet, kan mycket väl vara enskild –liksom många av kommunernas satelitområden, i Norrköping till exempelSkärblacka, Kolmården och Strömsfors.
Så länge de stora branschorganisationerna som Transportföretagen, Svenskt Näringsliv, Skogsindustrierna, Motorbranschens Riksförbund med flera endast tar upp problemen med statliga vägar i sina rapporter, artiklar och lobbyverksamhet kommer i bästa fall de 24 procent vägar som är statliga att förbättras – samtidigt som övriga 66 procent av Sveriges vägnät försämras i takt med klimatförändringarna samt den allt tyngre och tätare trafiken på Sveriges enskilda vägnät.
Ska standarden på hela Sveriges vägnät förbättras måste vi tillsammans verka för att politiker får hela bilden klar för sig, att Sveriges vägar inte slutar där motorvägen (och Trafikverkets ansvar) tar slut, att staten tar ett helhetsgrepp över väginfrastrukturen, ett större ägaransvar och ett större ekonomiskt ansvar för enskilda vägar.