Kulturen är mer än en handelsvara

I den pågående kulturdebatten har Sophia Jarl (M) upprepade gånger beklagat sig över bolaget Scenkonst Östs finansiering med offentliga medel, senast i NT den 26 mars.

Det föreligger nämligen ingen motsättning i att värna både större kulturinstitutioner och det fria kulturlivet, skriver socialdemokraterna Olle Vikmång, Kikki Liljeblad och Per Ziljat.

Det föreligger nämligen ingen motsättning i att värna både större kulturinstitutioner och det fria kulturlivet, skriver socialdemokraterna Olle Vikmång, Kikki Liljeblad och Per Ziljat.

Foto: Sara Segraeus

Debatt2022-04-01 20:30
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Replik

"Svårt för kulturen att tänka nytt" NT 26/3

Ett grundläggande problem i Sophia Jarls resonemang är emellertid att hon förminskar kulturens värde genom att betrakta den som vilken handelsvara som helst. Att förmedla kultur är inte som att sälja skokräm. 

Att tala om viktiga samhällsfunktioner som handelsvaror är ett välkänt kännetecken för borgerlig politik och kan delvis jämföras med hur Moderaterna i allmänhet förespråkar handel med skolelevers utbildning, äldres omsorg och vård vid svenska sjukhus. Ett sådant perspektiv kan förstås ge utrymme för skattesänkningar och mer pengar i fickan för somliga, men det bryter samtidigt ner viktiga grundstrukturer för trygghet och tillit i samhället. 

Möjligheten att få ta del av kultur och att själv kunna utöva den är bland de viktigaste skolningar en samhällsmedborgare kan få. Kulturen förmår oss att lära, att skapa och att uttrycka oss. I en mängd olika former bidrar den till positiva möten mellan människor och lägger grunden för tillit och demokrati. Den ger oss anledning att tänka, känna och trivas. Därför är kulturutbudet också avgörande för en orts attraktivitet. 

Norrköpings symfoniorkester tar varje år emot besök av närmare 20 000 barn och unga i sin verksamhet, från förskolan till gymnasiet. Alla besök är kostnadsfria för eleverna, vilket förstås är en nödvändighet för att skolorna ska kunna delta. Förskoleklasser bjuds in till konserthuset, leker musiklekar med musikerna och undersöker instrumenten. Orkestern sätter också upp föreställningar i direkt samverkan med elever, bland annat genom det årliga samarbetet med De Geergymnasiets musikklasser. Allt detta medför självklart kostnader som Sophia Jarl slarvigt räknar in i priset för sin egen konsterbiljett. Orkesterns värde för kommunens barn och unga låtsas hon inte om. 

Att det skulle finnas ett givet samband mellan finansiering av kulturinstitutioner och övrig kulturverksamhet är förstås inte sant. Sophia Jarls inställning till resurstilldelning är däremot tydlig, när hon bland annat skriver att hon inte avser höja några anslag till vare sig kulturen eller idrotten ”så länge inte alla barn går ut skolan med godkända betyg”. I vilken svensk kommun råder ett sådant förhållande?

Vi socialdemokrater vill göra kommunens kulturutbud mer tillgängligt för alla kommuninvånare, i synnerhet för barn och unga. Vi gör det bland annat genom att bygga en bred kulturskola till låg avgift, skapa utrymme för finansiering genom ett flertal olika bidragsformer, tillhandahålla lokaler för kulturverksamhet i exempelvis Kulturkvarteret Hallarna och erbjuda möten med kulturutövare på mycket hög nationell och internationell nivå. Det föreligger nämligen ingen motsättning i att värna både större kulturinstitutioner och det fria kulturlivet. Tvärtom, i en attraktiv kulturstad som Norrköping förstärker de varandra.