Replik
"En hållbar och förutsägbar lodjursförvaltning" NT 4/12
Jag förstår den inställningen, men saknar utrymme att fatta rimliga beslut utifrån fakta och en ändrad verklighet.
Naturvårdsverkets fastställda miniminivå får inte underskridas, och det finns ingen risk för detta i nuläget i Östergötland. Det är bra. Frågan är då vad VFD i Östergötland kan besluta? VFD ska fastställa förvaltningsplan och förvaltningsmål. I det uppdraget ingår att ge förslag till miniminivåer, som de fredade rovdjuren inte får underskrida. Det finns inget som säger att det ska finnas en maximinivå. Således torde det inte finnas något legalt hinder för att besluta att det inte ska förekomma licensjakt på lodjur.
Förvaltningsplanen ska främja samexistens mellan människor och rovdjur samtidigt som skador och olägenheter begränsas. För lodjuret är den enda reella olägenheten ett fåtal angrepp på fårbesättningar varje år. Från 2015 till 2021 har antalet lodjur i Östergötland ökat från ca tio till strax under 100. Under samma tid finns en vikande trend på antalet lodjursangrepp på tamdjur. I genomsnitt dödas eller försvinner färre än tio får och getter om året på grund av lodjursangrepp – antalet får i Östergötland är nära 40 000. (Faktauppgifter finns i rapporter från Statens Lantbruksuniversitet och Jordbruksverket.)
Alltså – flera lodjur men färre skador. Det kan finnas flera förklaringar till detta, men det är i första hand två orsaker som känns rimliga. En är att djurägare har blivit bättre på att stängsla och därmed skydda sina djur – heder till dessa djurägare i så fall. Den andra och mera troliga anledningen torde helt enkelt vara att det finns så gott om bytesdjur i naturen att lodjuren inte har anledning att närma sig tamboskap.
Vi vidhåller att lodjuret har stor positiv inverkan i ett ekologiskt perspektiv men också vad gäller att hålla nere bestånden av klövvilt, vilket i sig leder till färre skador för jordbrukarna, färre skador för skogsbrukarna och inte minst för att begränsa antalet viltolyckor i trafiken.