Apropå

"En nordisk tradition av att överge varandra" NT 17/3

Att i samma ledare nämna förräderi och att Finland inte avvaktar med sin ansökan tills Sverige har kommit i kapp är att ställa väl höga krav på en vänligt sinnad granne. Finland beslutade på samma gång som Sverige att starta en Nato-process. Nu tycks alla hinder för Finland vara undanröjda. Så bra! Skulle man då ändra sig och säga till Turkiet ”Nej just nu vill vi inte, vi återkommer”?

Återblickar på nordiskt samarbete sedan 150 år gör liknelsen möjligen underhållande, men likafullt helt irrelevant. Historien upprepar sig inte. Hans Stigsson nämner unionsupplösningen 1905 men det framgår inte om han tycker att den nordiska borde hedrats och Sverige startat kriget mot Norge. Det var ju ändå så nära.

Hans Stigsson borde snarare rikta in sej på politiker som, när saker ställs på sin spets, alltid i första hand ser till sitt eget fögderi, det vill säga sina egna möjligheter att bli omvalda, och då blandar ihop saker som inte alls har med varandra att göra. Erdogan drar in kurdfrågan, Urban interna demokratiska processer och EU-bidrag. För övrigt, även Amineh Kakabaveh som drog samma kort som Erdogan fast åt motsatt håll. Ingen av dessa frågor har med Nato att göra och borde behandlas för sig.

Jag tycker vi ska gratulera Finland och var glada åt att vi får en vänligt sinnad Nato-medlem mellan oss och Ryssland. Vi svenskar kommer så fort vi kan, vi har bara först lite egna saker att prata med Turkiet om. 

Johan Bagge

Svar direkt

Att kalla det för förräderi är kanske lite hårt, men bara för ett par månader sedan ansågs den gemensamma resan in i Nato för både säkerhetspolitiskt grundläggande och politiskt helt självklar. Som ledarsidan tidigare konstaterat är det fullt begripligt att Finland prioriterar ett snabbt Nato-medlemskap, även om det innebär att aktersegla Sverige. Men att detta får negativa konsekvenser för såväl svensk säkerhetspolitik som det nordiska samarbetet är uppenbart.

Hans Stigsson

politisk redaktör på NT