Finlands president Sauli Niinistö åker till Ankara för Nato-förhandlingar. Utan svenskt deltagande. När det väl gäller överger finländarna oss.
Och det är precis som det brukar vara.
Konsten att förråda varandra i trängt läge är nämligen en nordisk tradition som numera har över 150 år på nacken. Ännu längre tillbaka var vi ju till och med fiender. Dansken – inte ryssen – var vår arvfiende (om jag som skåning nu kan säga "vår").
Under 1800-talet var emellertid den nordiska kraftmätningen äntligen över. Först gick det danska väldet under, därefter det större svenska och till sist rycktes den östra finska rikshalvan brutalt bort av Ryssland. Istället fick vi skandinavismen, den nationalistiska som rörelse som syftade till att samla att nordiska länder i ett så nära samarbete som möjligt.
Det har väl gått så där. För även om vi kommer bra överens, så spricker alltid det nordiska samarbetet när det verkligen gäller.
Första gången var det under andra slesvigska kriget 1864 mellan Danmark och Preussen. Sverige hade faktiskt skickat en reservstyrka under det första slesvigska kriget 1848-51, som dock aldrig kom till strid. Inför den senare och allvarligare konflikten hade Karl XV lovat svenskt deltagande på dansk sida, men när Preussen anföll valde regeringen att köra över kungen och inte skicka någon hjälp.
Nu vann förstås Preussen kriget – och så hade det kanske blivit även med svenskt deltagande. Fast då hade vi förlorat tillsammans och det hade i sin tur kunnat rädda skandinavismen. Nu tvärdog den politiska rörelsen och man kan spekulera i huruvida det svenska deltagande istället förstärkte norsk nationalism, med utbrytningen 1905 som slutpunkt.
Relationen över Kölen har som bekant varit lite sträv både före och efter unionsupplösningen och ofta med bra mycket allvarligare inslag än det ömsesidiga skämtandet. 1905 fanns det svenskt missnöje med den unilaterala norska självständighetsförklaringen. 35 år senare var det aldrig aktuellt att hjälpa Norge (eller Danmark) efter det tyska anfallet. När den norske kungen Håkon VII tillfälligt sökte skydd i Sverige var han inte välkommen.
Året innan hade den svenska regeringen beslutat sig för att inte gå i krig på Finlands sida mot Sovjetunionen. Till skillnad från det andra slesvigska kriget hade varken kungen eller någon annan visserligen utlovat något, men regeringen avvisade inte heller finska önskemål förrän strax före krigsutbrottet.
Våra goda finsk-svenska relationer har för övrigt inte varit bättre än att sjöminister Erik Palmstierna i den dåvarande ministären Edén försökte bryta bort Åland under det finska inbördeskriget 1918. Samma år fick för övrigt Island självstyre inom den danska unionen, men passade under andra världskriget på att bryta sig loss från Danmark utan att Köpenhamn kunde göra mycket.
Efter kriget gjordes ett försök att på främst svenskt initiativ upprätta ett skandinaviskt försvarsförbund, men till sist valde Norge och Danmark det som skulle bli Nato istället. Indirekt försatte man därmed Finland i en potentiellt svårare situation, med risk för sovjetisk motaktion. För den som för några år sedan skrattade åt den amerikanske presidenten Donald Trumps misslyckade försök att köpa Grönland, må vi också minnas att Sveriges utrikesminister Östen Undén tyckte det var en utmärkt idé i slutet på 40-talet.
I alla dessa fall – liksom i den stund Finland nu skulle gå med i Nato, utan Sverige – har exemplen på förräderi varit välmotiverade och framför allt grundat sig på svaghet. Sverige hade förmodligen inte kunnat rädda Danmark från Preussen 1864 och varken 1939 eller året därpå hade vi mycket erbjuda i militärt stöd. Även med svenska kärnvapen (de hade säkert blivit aktuella) hade inte det skandinaviska försvarsförbundet kunnat erbjuda Norge och Danmark samma trygghet som Nato.
Och nu kan Finland helt enkelt inte riskera ett så snabbt Nato-medlemskap som möjligt, även om det innebär att lämna Sverige utanför tills vidare. Visst kan vi bli både besvikna och upprörda men, med tanke på vår nordiska historia, knappast överraskade.