I fredags publicerade NT en intressant och viktig debattartikel av polisen Tommy Larsson. Larsson jobbar på ordningsenheten i Norrköping och hans frustration över utvecklingen inom såväl kåren som samhället lyser starkt mellan raderna i texten. Polisens tunga arbete och ringa uppskattning från arbetsgivaren tär på kåren. Vi har hört det förr och i stigande grad kan vi ta del av det nästan dagligen. Svensk polismyndighet är en verksamhet i gungning.
Det saknas tyvärr inte exempel på den bistra verklighet som breder ut sig på samhällets skuggsida. Som NT rapporterar utsattes väktare på uppdrag i Klockaretorpet för stenkastning under måndagskvällen. Väktarna hade "tvingats dra sig tillbaka" på grund av stenkastande ungdomar. Tre polispatruller skickades dit för att lugna ner situationen. Lite senare på kvällen ryckte brandkåren ut till en mopedbrand på Timmermansgatan i Hageby. Väl där möts brandkåren av stenkastande ungdomar som efter en stund försvinner och brandmännen kan släcka mopeden. Ärendet rubriceras som försök till misshandel, men inga misstänkta finns.
Tölperiet att attackera blåljuspersonal är tyvärr en relativt ny, men växande, företeelse i landet. Ungdomar anlägger en brand eller ringer ett fejkat 112-samtal för att locka dit polis, brandkår eller ambulans. För att därefter kasta sten, vandalisera, hota och attackera blåljuspersonalen. Att det ens förekommer en diskussion om att utrusta ambulanspersonal med skyddsvästar och "knivsäkra" handskar är absurt i sig. Att ambulanspersonal ska utrustas som om de skulle jobba i en krigszon är skrämmande. Fenomenet finns i och omkring landets större städer, oftast i de så kallade utanförskapområdena, där föreställningen frodas att blåljusmyndigheterna inte har rätt att åka in i stadsdelarna. Att fenomenet nu sprids vidare ut i landet får tolkas som att samhället hittills inte klarat av att hantera eländet. I Tumba kastades till exempel en skarp handgranat mot en polisbuss!
I den mån man uttömt möjligheterna till dialog med boende i områdena finns inte mycket annat än att sätta hårt mot hårt. Stadsdelar är inte laglösa områden där stenkastande ungdomsgäng kan diktera inpassering och snickra ihop egna lagar och regler. Floskeln att samhället måste vara "tydligt" i sitt agerande måste rimligen följas upp med traditionell och effektiv brottsbekämpning. Huruvida dagens polis, åklagare och domstolar har tid och resurser för detta är en fråga för våra ansvariga politiker. Så länge inte de rättsvårdande myndigheterna har rätt resurstilldelning (och rätt ledning) kommer problemen bara att spridas och förvärras. När de stenkastande gängen ser att blåljusen försvinner eller inte vågar sig fram har laglösheten segrat och samhället förlorat.