Mitt namn är Tommy Larsson. Jag jobbar som polis vid ordningsenheten i Norrköping och har så gjort i snart åtta år. Under min tid som polis har min syn på samhället förändrats avsevärt. Från att ha levt med en naiv syn på världen där min tilltro till media har varit nästintill fullständig och förtroendet för de som styr det här landet har varit väldigt högt, väcktes jag från denna fantasi när jag väl började arbeta som polis.
Jag fick se det riktiga Sverige. Sverige bakom kulisserna.
Sverige, ett land som tar demokratin som något självklart. Men hur värderas egentligen demokrati i det här landet?
Hur värderas de män och kvinnor som ska upprätthålla den lag och ordning, genom vilket vi skyddar vår långa och stolta demokratiska tradition.
Uppenbarligen inte alls, om man ska se till hur den högsta ledningen inom polisen samt de regerande för detta land tänker.
Under många år har den svenska polisen tigit stumt, knutit handen i fickan och jobbat på. ”Man blir inte polis för att bli rik” har det hetat och uttrycket lever i allra högsta grad kvar än idag. Till mångt och mycket stämmer detta. Jag blev absolut inte polis för att jag trodde jag skulle bli rik, men nog trodde jag att lönen som polis skulle motsvara det engagemang och den uppoffring jag gör i mitt arbete för samhället varje dag.
Det har ansetts fult att inom polisen ställa krav på att få lön för mödan. Man biter ihop och jobbar på.
Det här tankesättet har nu börjat att ändras. Helt plötsligt hörs polisernas frustration ända ut till allmänheten. Och det är en djup frustration. En frustration över att inte bli värderad, inte bli hörd av ledningen och att alltid förväntas göra sitt yttersta för samhället för den absolut minsta möjliga ersättning.
Den oerhörda frustration som svensk polis känner har nu gått så långt att svensk polis förbereder sig för konflikt. Polisen gör sig alltså redo för att strejka. Vilket lands poliskår strejkar? I mina ögon är det inte en poliskår i en fungerande europeisk nation. Mer troligt skulle det inträffa i ett land med tvivelaktiga demokratiska fundament.
Men nu sker det i Sverige. Vad sänder det egentligen för signaler till våra medborgare? Till den övriga världen?
Här har vi Sverige, en fungerande nation med ett gott renommé över världen, som på ett fullständigt ignorant sätt har försakat sin egen poliskår. Som vägrat lyssna på hur poliserna, gång på gång, försökt få fram sitt budskap om hur myndigheten och de anställda egentligen mår. Ett Sverige som inte verkar bry sig om hur skyddet av dess demokrati håller på att urholkas.
Så nu står vi här….den fungerande nationen Sverige utan en fungerande poliskår. Garanten för demokratin är nu så misshandlad att den vägrar ta mer stryk.
Hur kan de ledande för detta land inte se allvaret i den kris som polisen nu har upplevt i flera år? Hur kan de ledande ignorera den risk som demokratin utsätts för när man behandlar sin poliskår på detta sätt? Det är för mig helt oförståeligt och oförsvarligt. Det är oförsvarligt av de styrande att inte ta polisernas skrik efter hjälp på allvar. Istället ignoreras dessa skrik och man hoppas att tiden gör att skriken mattas av och till slut tystnar.
Denna tystnad ska dock de ledande för det här landet vara oerhört rädda för.
För när polisernas skrik till slut tystnar, då är demokratin död.