Uppoffringarna i jakt på OS-drömmen: "Det kan oroa mig"

Norrköping
Lästid cirka 8 min

Hon har vigt ett halvt liv åt träning, men när Melina Andersson från Norrköping nu gör OS-debut räknas hennes insats i hundradelar. Vägen dit har kantats av uppoffringar. "Jag var tvungen att bestämma mig, för annars använde jag upp hela studiebidraget på ingenting", säger kanotisten.

Måsarnas skrik och motorerna från oljefartyget Stoc Baltic är det enda som hörs. Morgonen är stilla när Melina Andersson och sambon Martin Nathell plockar upp kanoterna efter ett intervallpass. 

Melina Andersson är hemma. 

I Norrköping. 

I Lindö.

– Jag har vuxit upp här på klubben. Det är här jag paddlat absolut mest av alla ställen i hela Sverige. Det är en bra klubb med många trevliga medlemmar. Det är kul att vara här.

– Det här är fortfarande hemma, men jag bor ju i Jönköping och har gjort det i två år. Men jag har inte varit där så frekvent. Det är också ett hem.

Martin Nathell och Melina Andersson har varit ett par i åtta år. Tillsammans förbereder sig duon för OS-debut.

– Han betyder jättemycket för paddlingen och livet i stort. Det är kul att kunna göra det tillsammans med någon. Det känns som det blir mycket enklare att orka fortsätta när det är jobbigt och man har varandra och kan stötta varandra. Det är inte alltid lätt.

När NT träffar Melina Andersson är det några veckor kvar till de olympiska spelen i Paris. Kanotkarriären började för 13 år sedan.

OS-drömmen hägrade redan då.

Var en drivkraft redan då.

– Jag höll på med ganska många idrotter och provade runt lite, men fastnade inte hundra för något. Men så kom jag hit och såg de som var kanotskoleledare när jag började. De var väldigt vältränade fast de var 15–16 år, de hade liksom stora muskler och då tänkte jag: “Wow”. Jag blev imponerad och tänkte att jag också ville bli sån där.

– Jag visste också att man fick börja gymma när man var 12 typ, så det var egentligen inte paddlingen i sig.

Idrotterna Melina Andersson refererar till är friidrott, fotboll och gymnastik. Men att bli stark var motivationen som fick 25-åringen att fortsätta med kanot.

– När jag var yngre var jag ganska tunn och de som är starka kan göra ganska coola saker. Och det vill jag också kunna.

Kunde du inte bli stark genom andra idrotter?

– Jo. Men jag tror det spelar roll vem som är tränare. Det var lite så med friidrotten. Det var väldigt kul, men det fanns ingen tränare där som riktigt kunde pusha det där lilla extra. Man blev en ganska stor grupp och det tror jag är skillnaden. Här på kanoten är man en liten grupp och då blir det enklare för tränaren. Han såg att vi var fyra stycken som ville köra hårdare och då blev det enklare för honom att skriva ett program. 

undefined
"Jag hoppas på en final. Det är liksom det främsta målet just nu. Är man i final kan det gå hur som helst, då har alla chansen. Men att ta sig dit är svintufft", säger Melnia Andersson.

Melina Andersson valde kanoten, upptäckte att hon hade talang och sedan började satsningen mot världstoppen. 

Mot OS.

– Jag kom med i ungdomslandslaget när jag var 15, vilket är första året man kan komma med. Då kom jag in som sista person och tänkte: "Oj, jag kanske är bra på det här". För jag tränade inte så mycket. Träningsmässigt var jag alldeles för dålig, jag orkade knappt vara med på lägren. Det var då jag insåg att jag hade lite talang, att jag tränat så lite, men ändå kommit så långt. Då började jag träna på riktigt och efter det gick det riktigt bra.

– Det var därför jag började träna hårt. Jag tänkte att om jag nu tagit mig till ett ungdomslandslag kanske det går hela vägen.

Vad innebär det konkret att träna hårt?

– Jag tränade tre gånger i veckan, men när jag fick ett riktigt träningsprogram tränade jag 13 pass i veckan.

Hur svarade kroppen på det?

– Som jag minns det var jag extremt trött hela tiden. De första två månaderna var helt fruktansvärda, men efter det kom jag över någon tröskel. Sedan dess har det gått bra.

Resan hade dock kunnat ta slut innan den knappt hunnit börjat. Melina Andersson funderade på att sluta.

– Jag var trött på paddlingen. Jag tyckte jag lade ner så sjukt mycket tid och det gick inte så bra.

– Det här var innan jag bytte tränare. Det gick inte framåt och jag fick inte resultaten som jag hoppades på.

Även familjen fungerade som stöd.

– De har aldrig pressat mig att fortsätta om jag inte vill. Det var ett tag jag ville sluta och de pushade inte mig. Det var mer en liten knuff att jag skulle ångra mig om jag slutade, säger Melina Andersson.

Vad fick dig att fortsätta?

– Det var typ tränarbytet. Jag tänkte: "Funkar det nu så går det säkert".

Dansken David Rytter Larsen var tränaren som fick fart på karriären igen.

– Innan jag bytte tränare hade jag vissa framgångar, någon medalj här och där. Sen bytte jag helt träningsupplägg, vilket kanske behövdes när man kört samma i åtta år. Helt plötsligt gick det skitbra och då kom alla medaljer.

undefined
Melina Andersson beskriver en vanlig dag: "Vi tränar ofta på förmiddagen 8–11, sen kommer vi hem och käkar lunch. Sen brukar jag plugga. Sen sticker vi till träningen igen från 16 till 18.30, sen gör vi middag och går och lägger oss."

Parallellt med idrottskarriären har Melina Andersson börjat studera. Hon lever på stipendium från Sveriges Olympiska Kommitté, SOK, eller som hon själv säger: "Det är kanske inte att leva, utan mer gå runt”.

– Jag försöker bli ekonom, men jag har inte kommit så långt.

Vad intresserar dig med det?

– Från början var det min plan B om jag inte kom på något annat, för mamma är ekonom. Det verkar ändå ganska kul. Jag har provat massa annat, men inte hittat något. Då blev det till slut att jag var tvungen att bestämma mig, för annars använde jag upp hela studiebidraget på ingenting.

– Det är faktiskt det roligaste hittills. Jag är jättenöjd med valet.

Vad är kul?

– Jag gillar det här att det är organiserat och administrativt.

Är du sån som människa också? Ordning och reda?

– Jag tycker om ordning och reda och är nöjd med att ha en tränare som skickar ut ett program där det står hur man ska göra. Det tycker jag är bra. Men det är ju inte så att jag inte kan ändra mig, jag gillar att göra spontana saker också. Men i träningen vill jag att det ska vara noggrant planerat så jag vet att det blir bra, än att jag ska komma hit och hitta på något själv.

Studierna är en del av planen efter karriären. Någon tanke på att sluta existerar inte för tillfället.

– När jag var yngre tänkte jag alltid att 2032 skulle vara mitt sista OS. Man kan ju hålla på länge, så det är inga konstigheter att hålla på i tio år till, men just nu vet jag inte riktigt om jag vill fortsätta så länge. Men OS 2028 siktar jag emot, säger Melina Andersson.

– Sen vet jag inte riktigt. Det blir kanske en paus. Man har inte något riktigt slutdatum i kanot. Det finns en jag vet som är 42 som kommer att tävla på OS. Det går att hålla på länge.

På uteplatsen utanför klubbstugan i Lindö förklarar Melina Andersson att hon inte är rädd för att känna något tomrum när kanotkarriären är över.

– Jag känner att jag kan lämna kanoten bakom mig och ha något annat. Jag kommer ha en utbildning när jag slutar och det finns mer i livet än bara kanot.

undefined
Sida vid sida. Hur firade Martin Nathell och Melina Andersson OS-biljetten? “Med en glass”, säger Melina Andersson och lägger till att paret förmodligen kommer fira mer i höst efter säsongen.

Paret Nathell/Anderssons plan är att slå ner bopålarna i Norrköpingstrakten. 

– Det är väl ändå ett gemensamt beslut. Vi har pratat lite om det, men det är inte aktuellt just nu. Det är långt innan vi överhuvudtaget kan köpa ett hus. Vi har ingen pension, kan inte ta lån. Man ger upp rätt så mycket för det här. Just nu har vi inga möjligheter alls.

Är det värt det, att ge upp så mycket?

– Ja. Jag tänker inte så mycket på det. Men det är klart man kan oroa sig lite ibland. Jag har ju ingenting egentligen, det kan oroa mig. Men jag försöker inte tänka på det. Det löser sig. Det brukar göra det.

Melina Andersson öppnar upp dörren till klubbhuset. Martin Nathell sitter lutad mot en träningsbänk och läser Den enda segern av Jan Guillou, den åttonde delen av romanserien om den svenska underrättelseofficeren Carl Hamilton.

Även han gör OS-debut i Paris. I gymmet där Martin Nathell förklarar att han tar 130 kilo i bänkpress hänger en OS-flagga.

– Det ska bli väldigt roligt. Det känns som en stor grej runt omkring, det kommer bli speciellt. Att se allt, säger Martin Nathell.

– Vi har gjort allt tillsammans de senaste åren på det sättet känns det fantastiskt. Att få uppleva det tillsammans för första gången.

undefined
OS-flaggan på i Bråvikens kanotklubbs klubbstuga har fungerat som inspiration.

Tekniken lyfter Melina Andersson som det svåraste inom kanoten, men även träningsupplägget varierar från utövare till utövare.

– Det finns så många olika tankar om hur man ska paddla och vad som är bäst. Sen i gymmet, hur stark behöver man vara? Behöver man vara så stark som en styrkelyftare? Det är den svåraste balansgången, säger hon.

– Antingen är man uthållig som jag är eller så är man jätte-, jättestark. Då kan man nå samma nivå.

Man får välja bana?

– Lite så, det är också genetiskt. Hur bra man är på olika saker. Det är ju inte så att jag är svag i gymmet, men jämfört med vissa andra är jag ju ändå svag. De finns de i världseliten som är mycket starkare än vad jag är.

Din spets är uthålligheten?

– Ja, jag har valt att gå i den banan. Eftersom min uthållighet är något många andra inte har.

undefined
Melina Andersson och Martin Nathell i Lindö hamn. Kanotisten har inte koll på exakt hur många dagar hon reser, men uppskattar att hon är borta halva året. "Jag känner inte till så mycket annat. Jag har rest så sedan jag var 17 år och varit borta. Jag tycker det är kul. Men jag uppskattar när jag kommer hem och kanske är hemma en månad. För det är sällan jag är på samma plats en månad."

Melina Anderssons karriär har öppnat upp många dörrar. Hon har fått se stora delar av världen, träffat människor från olika länder och kulturer. 

Hon kliver in i klubbstugans allrum där kanotmaskiner står uppradade. Melina Andersson visar runt bland medaljer, tavlor och andra utmärkelser som klubben samlat på sig genom åren.

I allrummet finns också en tv och en spelkonsol.

– Jag brukar tv-spel för det är avslappnande, men det blir inte för tråkigt. Jag har lite svårt att sitta stilla och bara titta på något. Spela funkar bra för mig om jag ändå behöver ta det lugnt, men det engagerar ändå lite mer än bara en film.

undefined
Beviset. Anders Fredriksson deltog i OS 1984.

Främst spelar Melina Andersson äventyrsspel. 

– Det händer något samtidigt som man gör något. Man sitter inte helt stilla med händerna. När jag kollar på film blir jag väldigt uttråkad. Det ska vara en väldigt engagerande film för att jag ska känna att det är kul.

Du gillar inte att sitta stilla i livet generellt?

– Jag kan ju slappna av, vila och njuta av att det inte händer något. Men helst gör jag något.

Melina Andersson förklarar att det är så hon fungerar.

– Det är inte så att jag haft svårt att sitta still i skolan. Jag vill ju göra något och om jag är i skolan engagerar jag mig i skolarbetet och gör det. Det räcker som stimulans.

Hon stänger dörren till klubbstugan och går ut på gräsplätten som omger kanotklubben. Tre speciella ekar står på tomten.

– Ekarna som står ute på gräset har ett OS-plakat på sig. Det är minst tre i alla fall. Jag får en egen liten ek sen, säger Melina Andersson.

undefined
Mycket har hänt inom kanoten de senaste åren. "Det har gått väldigt mycket framåt bara på två år. Tiderna har sänkts rätt så mycket. Tittar man på herrsidan har de ungefär samma tider som för 30 år sedan. Damernas världsrekord har gått ner med tre sekunder typ", säger Melina Andersson.