Magnus Sundquist har tvingats till flera ingrepp sedan hans hjärta började krångla för snart fyra år sedan. Idag mår han bra men vet aldrig när problemen kan komma igen.
Det är en vanlig kväll i Stockholm. Maj 2021. Magnus Sundquist har varit ute och ätit på kvällen och ska tillbaka till sitt hotell när han känner att något inte är som det ska i bröstet. Han blir orolig. Såklart.
– Jag tog mig knappt över gatan, säger han och tar en tugga på den fralla som ligger på tallriken framför honom.
– Det är snart fyra år sedan nu. Jag öppnade fönstret på hotellet, andades. Det var ingen ångest men jag hade 150 i puls. Jag fick åka hem en dag tidigare och sedan blev det ambulans och jag fick ligga inne i fem–sex dagar.
Vad tänker man då?
– Man blir liten. Man tänker mycket, man hinner tänka mycket. Läkarna är fantastiska. Och sjuksköterskorna. De hjälper när man är ledsen.
"Den inre stressen plus jobbet"
Idag mår Magnus Sundquist bra. Han är sedvanligt pigg och entusiastisk när vi träffas på ett kafé i centrala Norrköping. Men problemen finns där i bakgrunden hela tiden för han vet aldrig när de kan komma igen. Det han fått klart för sig är att han har en form av förmaksflimmer som gör att hjärtat plötsligt kan slå snabbt och orytmiskt – och att det kan lösa sig med en så kallad elkonvertering.
Men för honom har det kommit tillbaka med jämna mellanrum.
– Nu är det bra, men jag har gjort 20 elkonverteringar nu. Så senast var det tårta på sjukan. Ablationer där man går in i ljumsken och bränner har jag gjort två och jag ska in och göra en tredje. Jag hoppas att den kommer efter säsongen så det inte blir i det här, vilket jag inte tror.
58-åringen har ganska nyligen anslutit för att komplettera ledarstaben i Vita Hästen under avslutningen av division 2-säsongen. Det kringflackande livet han har levt, i en bransch som kan vara skoningslös när resultaten styr, är ett liv som han har älskat.
Men det är också ett liv som har påverkat hälsan.
Det erkänner han.
– Efter en dålig insats är det många som kan skriva och tycka. Det är de som hörs. Man blir påverkad av det, jag läser aldrig något men det kommer till min kännedom ändå. Den delen är samtidigt inte den största, det är mer mitt farande. Jag har i stort sett aldrig haft en ledig stund där jag har tagit hand om mig själv. Kombinationen av att kompensera det man har mist när man är ledig, den inre stressen plus jobbet i kombination menar läkarna är den stora anledningen, säger han om hjärtproblemen som han lever med idag.
När han lämnade Vita Hästen 1996 och flyttade till Köpenhamn var sonen Marcus, då fem år, kvar i stan. Magnus Sundquist åkte fram och tillbaka nästan varje helg för att träffa honom. Han har även två barn i Köpenhamn, Linus och Thea, och att få det pusslet att gå ihop med ett jobb där man ständigt är påkopplad, och som har tagit honom bland annat till Norge, till Gävle, Örnsköldsvik och Tingsryd (där han bor permanent idag) har krävt många timmar i bil.
Det har byggt på en stress som inte alltid har varit hälsosam.
Ishockeytränaren
Namn: Aron Magnus Sundquist.
Född: 8 april 1966 i Umeå.
Familj: Barnen Marcus, 34, Linus, 17 och Thea, 12 samt barnbarn.
Moderklubb: Fagersta AIK.
Klubbar som spelare: Mora IK, Västra Frölunda HC, IK Vita Hästen, IC Gentofte (Danmark), Rødovre Mighty Bulls.
Klubbar som tränare: Hvidovre II (Danmark), Danmarks U16-landslag, Rødovre Mighty Bulls (Danmark), Stjernen Hockey (Norge), Tingsryds AIF, Brynäs IF, Modo Hockey, SC Csikszereda (Rumäninen), Rødovre Mighty Bulls (Danmark), Karlskrona HK, HC Vita Hästen.
Jobbigt bara att diska
Idag är hans barn större. Påfrestningarna inte lika stora och han har också hittat ett bättre sätt att hantera balansen.
– Läkaren frågade mig om jag inte hade suttit i bussen hem från någon match någon gång och tittat på en film och när filmen är slut måste du faktiskt tänka en eller två gånger vad det var för film du har sett. Och det har hänt. Man är inte avslappnad. Den yttre stressen är en sak, men den inre något annat när man ska ligga och sova och det kör i huvudet. Livet där familjen inte har varit samlad, även om det är mitt eget val. Men de senaste tre månaderna har jag mått jättebra.
Hur är det att göra de här elkonverteringarna?
– Det är som att gå in i en operationssal. Fyra–fem läkare. Sjuksköterskor runt dig. Du ligger där med masker, elektroder ... Sedan får du en injektion och så somnar du och är vaken en kvart senare. Men tiden när man ligger där fram tills man blir sövd är inte rolig.
Mycket tankar?
– Ja. Man gråter. Eller jag gör det i alla fall. Det finns många som har samma som inte blir påverkade av det. Men för mig är det mycket tankar.
Man är rädd för livet?
– Gud ja. Och för barnen. Det skäms jag inte för.
Förhoppningen är att det inte ska komma tillbaka. Kanske är det en ny ablation som kan säkra det, men det vet han inte än.
– De säger att snittet är att behöva göra en och en halv. Jag ska göra en tredje eftersom de tror att det kommer att komma tillbaka. Och då blir det obehag. När det händer har jag en vilopuls på 150 när jag ligger på nätterna. Det kan man inte ha i många dagar. Syret pumpar inte. Går det över en vecka är det jättejobbigt.
Har det hänt under match när du coachar?
– Nej, det har inte hänt så utan det kan vara när jag ligger och ska sova. Men det är inget särskilt som triggar igång det. Jag vill bli helt fri från det. Jag tränar mycket men samtidigt när man i just de stunderna inte ens orkar gå ut med soporna på morgonen är det svårt att aktivera sig. Jag tar ju hela tiden medicin och allt det och jag spelar mycket padel. Det kan jag göra i två–tre timmar men när det har varit som värst har jag inte ens kunnat diska. Jag har varit helt slut. Då är det inte bra.
De gånger Magnus Sundquist har känt av sina hjärtflimmer har han haft det tufft att till och med orka gå ut med soporna.
Den som säger att den lägger sig och sover direkt efter en förlust ljuger. Man ligger och funderar.
Magnus Sundquist
Tränare, Vita Hästen
"Inget jag sitter här och ångrar"
Samtidigt har det inte påverkat hans yrke. De flesta besvären som har varit har kommit mellan säsongerna.
– Någon gång har jag varit ledig från en träning i Karlskrona när jag behövt åka och göra en elstöt. Men det har varit full förståelse.
Har det här fått dig att reflektera över livsstilen du har valt?
– Ja, men jag har ju valt den.
Har du tänkt att du kunde ha levt på något annat sätt?
– Jag kan önska det många gånger. Inte bara på grund av hjärtat eller jobbet med kravställning från gud och alla människor som inte alltid vet allting. Också familjen och barnen. Jag har inte träffat barnen och barnbarnen i den utsträckning jag vill. Men jag har valt det och det har fungerat bra. Jag har den bästa kontakten med mina barn och deras mödrar. Men har kunnat önska ibland att jag hade varit på samma ställe varje dag. Men samtidigt är det inget jag sitter här och ångrar, säger Magnus Sundquist.
Konkret har han valt att sortera tankarna bättre när matcher kan dugga tätt. Hittat sätt för sig själv att slippa ta med sig för mycket jobb hem.
– Den som säger att den lägger sig och sover direkt efter en förlust ljuger. Man ligger och funderar. Men jag har blivit bättre på att parkera saker. Jag har ett sådant system där jag skriver i telefonen eller på post-it-lappar sådant som jag kan ta nästa dag.
Det hjälper dig?
– Ja. Man finner sitt sätt.
Huvudtränarrollen. Den ser Magnus Sundquist sig främst bekväm i när han återvänder hem. Han ville gärna ha det så också.
Magnus Sundquist klev in i båset direkt hemma mot Hanhals i seriefinalen för en dryg vecka sedan. Nu ska han lotsa laget genom sluttampen av säsongen i jakten på en plats i hockeyettan till hösten.
Hästen-hjärtat spelade in i valet
I början på året fick Magnus Sundquist gå från sitt senaste jobb i Karlskrona HK. Tre förluster för den tidigare SHL-klubben blev för mycket i hockeyettan.
Då blev han återigen fri att söka nytt jobb. Och återigen gick det ganska snabbt tills han hittade ett uppdrag han lockades av. Den här gången ett som också tog honom närmare sin äldsta son med familj. Vita Hästen lockade på många sätt när Jesper Samuelsson hörde av sig, trots att det handlar om division 2.
– Jag hade lite annat, men inget speciellt som lockade. Det fanns utlandet, Norge, något intresse från svenska klubbar för nästa år. Jag satt inte i sjön heller, men så ringde Jesper Samuelsson (sportchef) och det lät spännande just för att det var Vita Hästen.
Att komma tillbaka till klubben där han hade några av sina bästa år som spelare var en stor anledning. Mellan 1989 och 1996 var han en del av Vita Hästens historiskt sett främsta period där klubben, framför allt en vår, var en hårsmån från dåvarande elitserien.
Hur mycket spelade Hästen-hjärtat in nu?
– Mycket. Det var det som avgjorde. Jag hade aldrig, med all respekt, hoppat på ett division 2-jobb någon annanstans. Jag förstår om de har bränt lite broar här i stan genom åren men nu senast var det 2 000 och i finalen i division 3 ifjol var det 3 000. Det är sjukt imponerande och det finns ett intresse. Kan de vara ödmjuka framöver och lära sig av det som har hänt tror jag det finns alla möjligheter här. Det är kul att se hur hårt man jobbar idag. Det är seriöst det som görs.
Hur ser du tillbaka på dina år som spelare här?
– Det är helt fantastiskt att vara tillbaka. Nu bor jag i Tingsryd men Köpenhamn och Norrköping är mina ställen som känns som hemma. Det man kommer ihåg mest från då är ju matchen mot Björklöven (våren 1990) där vi vann med 6–1 och Rögle ledde med 3–0 mot Modo vilket gjorde att vi då var klara. Vi satt kvar i hallen och lyssnade på sportradion.
Rögle behövde att Vita Hästen, vars match var en hel period snabbare, skulle förlora men med vetskapen om att det inte hade blivit så tappade man allt. Modo vände, vann med 4–3 och tog Vita Hästens, som det såg ut då, givna plats i elitserien.
– Det var väldigt märkligt. Från yes till ... jag vet att Bendelin (Torgny, tränaren) sa tidigt att vi skulle vänta med att jubla. Och han fick rätt.
Kärleken till Vita Hästen har aldrig falnat riktigt och efter spelarkarriären har han haft starka känslor för klubben. Det var en stor anledning till att det också blev en återkomst nu.
Branschen som ishockeytränare är många gånger tuff, det är inte ovanligt att tålamodet är kort när resultaten uteblir. Det är något Magnus Sundquist saknat, att klubbarna står upp mer för vägen de har valt.
Samma driv som för 20 sedan
När Vita Hästen gick i konkurs första gången, 1996, tog Magnus Sundquist vägen till Danmark. Två tänkta år där blev 25. Och spelarkarriären gled över i en tränarkarriär.
Var det självklart?
– Nej. Jag slutade när jag var 39, Pelle Bäckman var tränare för det danska landslaget och vi pratade om ifall jag inte ville ta U16-landslaget. Jag tänkte att det kunde vara kul. Jag fann mitt sätt som har funkat och som jag stått för hela tiden. Sedan har det varit motgångar men det ingår. Jag tog inga kurser för att bli tränare utan jag tog kurser för att kunna få fortsätta att vara det. Annars är jag ganska chill när det gäller hockey, jag tittar inte så mycket på tv. Sitter inte klistrad framför hockeylördag. Jag är inte så nördig men på jobbet är det 110 procent. Där har jag samma driv som för 20 år sedan.
Magnus Sundquist tittar bort mot det stora fönstret ut mot gatan utanför kaféets ganska slamriga miljö. Han funderar en stund, lägger ner frallan igen och säger:
– Motgångarna har man men det har ofta med resultaten att göra. Det vore skillnad om det vore andra grejer. Sedan finns det många gånger klubbar där det är för svag ledning som inte står fast vid det de tror på. Det behövs en ny röst, det är det klassiska. Många gånger är det ett rent svaghetstecken.
Har du känt dig orättvist behandlad någon gång?
– Jo, det har man känt. Har du en stark ledning ska det mycket till. Det finns alldeles för många svaga ledare och styrelsefolk idag som är mer intresserade av att "pleasa" sin närhet, sponsorer och fans. Du kanske förlorar någon på vägen men det hade visat en inre styrka i klubbarna om man hade satt stopp och sagt att så här är det.
Det finns alldeles för många svaga ledare och styrelsefolk idag som är mer intresserade av att "pleasa" sin närhet, sponsorer och fans.
Magnus Sundquist
Tränare, Vita Hästen
"Det gjordes tydligt vad som gällde"
Kopplingen till Norrköping blir tydlig när en bekant från förr kommer fram till bordet och tar några ord. Magnus Sundquist skiner upp, svarar glatt och ställer några frågor.
Även om Norrköping är en annan stad än den han lämnade så finns det mycket som är sig likt också. Många människor är desamma. Hans egen övernattningslägenhet finns lägligt nog kvar. Många vet vem han är från tiden här på 1990-talet. Nu vet inte tränaren hur länge han blir kvar, den ständiga frågan i den bransch han har valt, men kontraktet är i första hand våren ut.
Magnus Sundquist kan tänka sig mer.
När du klev in i ledarteamet nu satte ni rollerna snabbt?
– Det gjordes tydligt vad som gällde. Johan (Hellström) gör ett fantastiskt jobb för Vita Hästen. Jag har sett hur han jobbar, från sex på morgonen till nio–tio på kvällarna med inte bara A-laget. Ungdom, hockeyskolor och samtidigt sköta ett hockeylag på den här kravbildsnivån är tufft. Så det här var en önskan från både han och flera och det var viktigt för mig att vi förtydligade det. Och att jag skulle ha huvudansvaret, svarar Sundquist.
– Jag tror också att det hade varit konstigt om Johan hade haft huvudansvaret och jag assisterande rollen utifrån ålder och erfarenhet. Jag är ganska säker på att han säger detsamma, och han gör ett fantastiskt jobb. Spelarna ser det direkt också.
Huvudtränare. Magnus Sundquist har svårt att se sig som något annat när han nu är tillbaka i Norrköping. Det föll sig också naturligt i samtalen med ledarstaben berättar han för NT.
Hyllar Johan Hellström. Magnus Sundquist ser att ledarkollegan i Vita Hästen sliter hårt för klubben.