Ken Sema tillbaka i det Norrköping som han har vuxit upp i. Semestern är snart slut och en ny säsong i Watford väntar.
Hjärtat av Norrköping, nationaldagens morgon och det är än så länge väldigt få människor ute. Solen är framme men värmer bara sporadiskt än.
Brödernas Café mitt i city är öppet fast det inte har öppnat än och uteserveringen erbjuder en bra plats att sitta. Ken Sema, 30, är inne på sina sista dagar på semestern innan han ska tillbaka och dra i gång en ny säsong i sin engelska klubb Watford FC.
Ken Sema går in på sitt sista år på kontraktet i sin engelska klubb. Sedan? "Vad vill du höra? IFK nästa?", skojar han.
Det har varit en tuff tid i Norrköping, något som Ken Sema brinner för att bidra till - att staden blir en lugn och trygg stad igen.
"Vi vill bidra, det är sådana vi är", säger Ken Sema om hans och brorsan Maics projekt Team Sema.
Än så länge är inte Ken Sema mätt på proffslivet. Att vända hem till allsvenskan får gärna dröja ett tag.
Motgångarna har stärkt honom, och tagit honom till den nivå där han är idag.
Alla tränare som kommit och gått. "Jag har haft över tio tränare på mina sex år", säger han om tiden i Watford.
Hemma i den stad där han har vuxit upp. En stad som alltid har funnits kvar, var han än har spelat sin fotboll. Där familjen och tryggheten har funnits.
– Norrköping betyder mycket. Faktiskt. Först och främst staden. Det är hemma för mig även om jag har bott utomlands i några år, säger Ken Sema med kepsen nerdragen i pannan.
Det är också en stad som på senare år har plågats av en våldsvåg med dödsskjutningar och sprängningar som en del av vardagen. Gängrekryteringar allt längre ner i åldrarna. I februari samlade bröderna Sema, Ken och Maic, tillsammans med vännen Mirsad Celo Mujkic stadens fritidsgårdar till en inomhusturnering i ett projekt som man har dragit i gång med syfte att bland annat erbjuda ungdomar en annan väg.
Ken Sema brinner för det.
Det syns direkt när det kommer på tal.
– När man kommer hem får man höra från kompisar om allt som händer. Man läser i tidningen också. Det är något nästan varje dag. Som de personerna vi är, Maic och jag, där vi är offentliga och har ett namn känner jag att vi har ett ansvar. Jag förstår att ingen kan göra allt men alla kan göra något. Vi har känt att vi vill ge tillbaka, det är sådana vi är. Det är inte för att det ska se bra ut, ingen har sagt till mig att ”du behöver starta en cup för småkids”. Jag behöver inte det. Jag bor i London och är inte hemma men för mig är det ändå viktigt, säger Ken Sema.
Den landslagsmeriterade ytterbacken ser sin roll som förebild. Han berättar mer än gärna om tiden när han själv var ung och spelade spontanfotboll hemma på Flaggan, som den lilla planen vid Nya Torget heter, där han själv växte upp.
De långa dagarna och sena kvällarna när fotbollen var allt och lite till.
– Det räckte inte med att träna en och en halv timme på Parken. Man ville mer. Man var ute sent och det var aldrig kaos eller bus. Då känner jag ett ansvar att ge ”kidsen” någonting, speciellt i åldrarna där man hör om många dåliga saker. Man vill försöka ge en annan bild och att det går att ta en annan väg. I och med att jag är den jag är vill jag visa att det går att komma långt fast man är från lilla Norrköping.
Det finns ett stort hjärta för staden hos bröderna Sema?
– Vi kommer från en familj där vi alltid har varit kärleksfulla och varma. När man är i en position där man är offentlig och känner att det här är min stad vill man att det ska komma en ny Ken Sema. En som är bättre än jag. Få staden att växa, IFK att växa. Alla vinner på det. Kan jag så ett frö är det klart att jag vill göra det.
Hur påverkas du själv av det som händer?
– Det är jättetråkigt. Jag har många kompisar som jobbar inom skolan och polisen i de här områdena. Om jag själv ska bo i Norrköping igen i framtiden vill jag inte att det ska vara så här för mina barn. Jag vill att det ska vara tryggt, som när jag växte upp.
Många känner igen Ken Sema när han är tillbaka i sin hemstad igen.
Vi kommer från en familj där vi alltid har varit kärleksfulla och varma.
Ken Sema
Watford och landslaget
Blir snart tvåbarnspappa
Det kan mycket väl bli nya turneringar och arrangemang inom ramen för projektet Team Sema. Men först väntar en spännande sommar på andra sätt. Kommande vecka åker familjen, Ken och hustrun Sara, som han har varit tillsammans med sedan tonåren, tillbaka till London och vardagen när Watford drar i gång träningen inför en ny säsong.
I juli väntar dessutom tillökning när tvååriga dottern Cindy ska få ett syskon.
– Vi vet inte könet än. Det kommer att bli en överraskning. Jag älskar livet som förälder. Det är så häftigt, säger Ken Sema och tar en tugga till på frallan med ost och kalkon som ligger bredvid det rejäla glaset med apelsinjuice.
Morgonens träningspass kräver en stadig frukost innan familjen ska fira nationaldagen i Saras hemtrakter Skänninge.
Vad har det gjort med dig att bli pappa? Vad har det betytt?
– Man har vuxit. Det kanske låter så klyschigt, men det är så. Och man har fått en annan bild av hur världen ser ut. Hur jag är påverkar väldigt mycket. Det påverkar en annan människa som inte kan så mycket, som ska lära sig precis allting och jag blir ett facit, säger Ken Sema.
Serier på tv och Londons stadsliv är utbytt mot lekparker, simhallar och något helt annat mellan träningar och matcher.
– Det finns en annan innebörd, man vill ännu mer vara den bästa versionen av sig själv, både på och utanför planen.
Det har också hjälpt under en säsong som har testat Norrköpingssonen ordentligt. Det började bra förra sensommaren. Watford inledde Championship starkt, Ken Sema också och när han fick sin chans från start i landslaget på allvar, i två tävlingslandskamper i rad i EM-kvalet, gjorde han det starkt både mot Estland och Österrike.
Men så kom det motgångar.
– Jag hade med mig en skada hem till London och efter det var det upp och ner i princip fram till nu i maj.
Ken Sema med hustrun Sara och sottern Cindy i samband med en landskamp. Snart får paret tillökning igen.
Ken Sema på en träning med landslaget. Ett lag han gärna vill tillbaka till.
Ken Sema på en träning med landslaget. Ett lag han gärna vill tillbaka till.
Sverige inför matchen mot Estland i september. Utöver Ken Sema också Linus Wahlqvist Egnell från Norrköping i startelvan.
Ken Sema i en nickduell mot Estland i september.
Ken Sema i Watfords tröja i en match i FA-cupen under den senaste säsongen.
Ken Sema i ett möte med Southampton i FA-cupen under den gångna säsongen.
Tränarkarusellen i Watford
Samma för laget. För Watford FC är det inte godkänt att sluta på 15:e plats i Championship, klubben har betydligt högre ambitioner. Ägarfamiljen med italienaren Giampaolo Pozzo och sonen Gino vill se laget ta klivet tillbaka till Premier League och många är de tränare som har kommit och gått under åren som Ken Sema har varit i klubben.
Nu är Tom Cleverley, som nyligen gick från spelare till huvudtränare, mannen som ska leda laget in i den nya säsongen där man hoppas på mer. Han tog över i mars när företrädaren Válerién Ismaël blev nästa i raden att få gå.
Hur är det att spela i en klubb där ni byter tränare så ofta?
– Det kanske är konstigt men för oss är det normalt. När man snackar med spelare i andra lag undrar de hur man klarar det men det är så det är och man blir nästan lite halvt förvånad när en tränare får förlängt och det ska vara ett projekt. Jag har haft över tio tränare bara de åren jag har varit där. Klubben försöker hitta en röd tråd och förhoppningsvis ska det vara Tom.
Ken Sema själv börjar bli en av de som har varit i Watford längst nu där han skrev på sitt första kontrakt redan 2018. En säsong har han varit utlånad till Udinese, men annars har han haft Vicarage Road som hemmaplan sedan dess.
– Jag känner att det är min klubb. Jag trivs bra och familjen trivs bra, säger Ken Sema.
Vi pratade redan förra sommaren om att du är en av de från Norrköping som nästan har kommit längst av den här generationen. Är det något du reflekterar över?
– Det är lite kul, häromdagen pratade mina vänner om det. Sedan är de kanske lite partiska också. Det är lite hur man vrider och vänder på det där men jag känner att jag är en av få som har stuckit ut och inte kommit hem igen. Jag minns dagen när många höjde på ögonbrynen åt att jag gick från allsvenskan till Premier League. Han är hemma igen efter ett år, sa många. Nu har jag varit ute i sex år och trivs väldigt bra.
När du fick höra det, fanns det ett driv i dig att motbevisa det då?
– Jag har alltid haft ett driv inifrån mig själv. Alltid sedan jag var liten. Mina föräldrar var måna om mig och Maic. Jag minns i årskurs ett och jag var sju år och fick frågan vad jag ville bli när jag blir stor. Mitt svar var alltid fotbollsproffs. Det är ett nålsöga och det är inte för alla fick jag höra. Men jag har alltid tänkt att det är för mig. Det är kul att ha lyckats men det har inte varit lätt och det har inte kommit gratis. Det är ingen som har räckt ut handen och sagt kom här utan jag har fått förtjäna det …
Ken stannar upp när en god vän i Norrköping glider förbi på väg mot bilen med en inköpt macka i näven.
”Vi fotbollsspelare åker och tränar nu”, skämtar han.
”Hälsa farsan”, svarar Ken Sema och ler innan han fortsätter sitt resonemang om att ge hundra procent för sin dröm och att lyckas i en sport där konkurrensen är stenhård.
– Det är lite det jag vill förmedla till ungdomarna. I dag är det mycket sociala medier, man gör highlights och kommer lyckas när man spelar i ungdomslandslagen. Sanningen för mig var att jag inte var tillräckligt bra för att vara med i sådana sammanhang, men det gjorde att jag hade ett driv. När jag har haft motgångar i tidig ålder och fått höra att jag inte är bra nog … i mitt huvud har jag tänkt att folk förstår inte. Mentaliteten spelar stor roll.
Ken Sema på den lilla planen där han själv spelade spontanfotboll som barn.
Ken Sema på den lilla planen där han själv spelade spontanfotboll som barn.
Ken Sema under sin tid i IFK. Det blev aldrig något spel i A-laget.
Ken Sema i en U21-match för IFK.
Där och då kände man att hela världen var emot en. Men det är klart att jag har utnyttjat det till en fördel.
Ken Sema
Watford och landslaget.
Hyllar tränaren som lyfte honom
En av de ofta omskrivna motgångarna var när han kom upp i övre tonåren i IFK, fick spela med Sylvia och hoppades få ta klivet till IFK:s A-lag men ratades av dåvarande managern Janne Andersson.
Det blev en rejäl smäll för en ung spelare med drömmar om framtiden. Vägen gick via Ljungskile och sedermera Östersund där han slog igenom på vägen mot det proffsliv han lever i dag.
Kan du se tillbaka och tänka att motgångarna var bra för dig med facit i hand, att du fick ta dem tidigt och att det stärkte dig?
– Där och då kände man att hela världen var emot en. Men det är klart att jag har utnyttjat det till en fördel. Jag ska inte sitta här och ge cred till alla som har sagt nej, men det som har gjort att jag kanske har kommit längre än många är kärleken till fotbollen. Oavsett om jag inte har platsat har den varit större än allt annat. Jag tycker fortfarande att det är lika kul att gå ner och spela på Flaggan som att spela riktiga matcher. Även om jag är 30 nu och ingen annan vill spela med mig där längre.
Vad betydde det att få komma till Ljungskile och Östersund?
– Mycket. Jag hade bra tränare i rätt tid. I IFK var det seriöst och akademifotboll på riktigt. Nästan som i akademierna utomlands. Man skulle sköta sin skolgång, det var mat efter träning och allt sådant. Cay Kindlund, vilken människa och tränare! Än i dag har vi kontakt och han är en mentor. Han hade ett driv som ville göra ungdomarna bättre. I dag har han en startelva av allsvenska proffs så något rätt gjorde han. Jag vet inte hur det ser ut i dag, men utåt sett ser det inte lika bra ut, säger Ken Sema om IFK:s ungdomsakademi.
Han fortsätter engagerat om tränarna han haft.
– Sören Cratz när jag kom upp i U19. Även om det var ett hack för mig mellan 15 och 17 där det var tufft. Och så Tor-Arne (Fredheim) i Ljungskile. Hatten av för honom. Han såg spelaren jag kunde bli och gav mig också möjligheten att bli den spelaren. Och i Östersund flög det bara med Graham Potter. En tränare som förtjänar alla hyllningar.
En tränare som Ken Sema hyllar för sitt lyft, Tor-Arne Fredheim som numera tränar IFK:s damer. "Det känns som att Norrköping sover när det gäller Tor-Arne", säger Sema om sin tidigare tränare.
Graham Potter gjorde stor succé med Östersund under sina år där.
Maic Sema efter att ha gjort ett av sina mål för IFK. Storebrorsan ser Ken Sema upp till. "Han är kung", säger han.
Ken Sema med sina föräldrar efter Östersunds chockerande seger mot Arsenal på Emirates Stadium 2018.
Ken Sema jublar efter ett mål under tiden i Ljungskile.
Beskedet om en IFK-framtid
Ken Sema har för länge sedan druckit och ätit upp sin frukost på brickan mellan oss. Framtiden är ett oskrivet blad men med ett kontrakt som, efter sex år i Watford, går ut efter den kommande säsongen är det mer ovisst än vanligt att gå in i ett nytt år.
Vad händer sedan?
Hur ser fotbollsframtiden ut?
Vad tänker du?
– Vad vill du höra. IFK nästa? Haha.
Det tror jag inte att du kommer att säga just nu.
– Jag trivs väldigt bra med min tillvaro. Sedan vill man testa vingarna. Jag trivs och är uppskattad där jag är. I fotboll, som du vet själv, så vet man aldrig. Jag kan lika gärna skriva nytt kontrakt, försvinna nu i sommar eller nästa år. Så jag har ett dåligt svar där.
Är det stressande?
– Inte stressande men en ny situation. Lite spännande. Jag vill fortfarande mycket. Vara med i landslaget också, även om jag inte varit tillgänglig på grund av skada nu.
Komma hem till Sverige ligger längre fram?
– Jag vill spela på hög nivå så länge jag kan. Sverige ligger lite längre fram. Men jag får inte vara dum heller, man håller alla dörrar öppna. Jag är från Norrköping, ”Tonna” (Tony Martinsson) är sportchef och jag har känt honom sedan jag var tolv år. Jag skulle ljuga om jag sa att vi aldrig pratat. Men jag har mer att ge utomlands.
IFK krisar annars och behöver bra spelare.
– Det har gått tufft för dem. Tråkigt.
Det känns samtidigt som att lika mycket som Norrköping är din stad har IFK aldrig riktigt varit din klubb på samma sätt?
– Precis. Det är faktiskt lite så jag själv känner. När jag är hemma springer jag på IFK-fans som tycker att jag ska komma hem nästa år och spela. Jättekul. Men vad är hemma? Norrköping är mitt hem, svar ja. Laget? Nej. Jag har inte gjort en enda A-lagsmatch. Folk tänker inte på det. Jag kom upp samtidigt som Fransson (Alexander), Wahlqvist (Linus) och dem, men jag valdes bort. Allsvenskan är ett öppet kort. Sedan är kärleken till staden stor och skulle jag komma hem och spela vill jag tävla. Då vill jag vinna titlar och spela i Europa. Kommer jag hem ska jag göra det ordentligt.
