Måsarna cirkulerar i hamnen, solen tittar fram och Axel Brönner ler när han öppnar dörren till familjens villa i Lindö. Inför söndagens allsvenska premiär har 16-åringen blivit symbolen för nya IFK Norrköping.
– Jag har sagt till polarna: "Märker ni något får ni bara sätta ner mig på jorden igen". Jag vill verkligen inte tro att jag är någonting bara för att det går bra nu, säger han.
– Jag vill vara lika ödmjuk och likadan mot alla människor som jag varit i hela mitt liv. Jag vill alltid vara schysst och snäll, jag tycker inte att man ska ändra på hur man är bara för att det kanske går bra.
Efter flera turbulenta år såväl på som utanför planen upplever många supportrar och förståsigpåare att det i takt med vinterns omtag börjat blåsa friskare kring IFK Norrköping.
För att symbolisera tesen ytterligare: Axel Brönner bor på Medvindsgatan.
Och hans röst är bitvis kusligt lik Christoffer Nymans.
– När jag var liten stod jag alltid vid spelargången på Parken och gjorde high five med spelarna när de gick in och ut. Det var coolt. Jag minns att jag tog bilder med (Nicklas) Bärkroth och (Niclas) Eliasson. Och när det var någon fotbollsskola i Lindö fick jag ta bilder med "Totte", David Mitov Nilsson och (Alexander) Fransson.
Vem var idolen?
– "Totte" har ju varit med länge. Sen är det nästan alla från laget 2015. Fransson, Wahlqvist... Bärkroth gillade jag mycket. Det är svårt att bara välja en, jag gillade allihop egentligen.
Nu har Axel Brönner hamnat i ett läge där han kan vara mittfältspartner med Alexander Fransson, servera Christoffer Nyman till ikonens hundrade allsvenska mål och hjälpa David Mitov Nilsson att hålla nollan.
Efter att ha idoliserat IFK:s guldhjältar är Axel Brönner själv en viktig del av gänget som ska få föreningen att lyfta.
Redan under fjolårets försäsong fick P08-landslagets nyckelpjäs förtroende av dåvarande tränaren Andreas Alm. Som 15-åring blev Axel Brönner kallad till premiären mot Malmö FF och förhoppningarna om att bli IFK:s yngste allsvenske spelare genom tiderna steg.
Men ju längre kaossäsongen led, desto längre ifrån gled Axel Brönner.
– På så sätt tror jag att förra året var bra. Jag känner mig ganska van nu, för det var ganska mycket förra året. I år kan jag ta in det bra, jag försöker att inte påverkas så mycket. Det gäller att gå efter en linje hela tiden, för sen kommer det kanske gå dåligt också, säger han.
– Men det var frustration, jag kände att jag borde eller kunde ha varit med. Jag ville bara fortsätta. Jag har alltid jagat det som är svårt. Jag har alltid spelat med äldre, alltid legat långt framme i min utveckling. I Luxemburg fick jag känna på det väldigt tidigt. Förra året stannade det av lite kände jag.
Kärleken till Luxemburg
I familjen Brönners kök ligger Norrköpings Tidningar på en stol. I hallen hänger en tavla som föreställer Luxemburg.
Katten Messi stryker omkring och Axels storebror Viggo förbereder sig för en träning med IFK:s P19-lag. Redan som nioåring var han på landslagsläger i Luxemburg.
Alla bröderna – 13-årige Olle spelar i Lindö FF – är födda i Luxemburg. Mamma Karolin och pappa Martin bodde i det lilla västeuropeiska landet i 16 år.
– Pappa och mamma jobbade där. De har sagt att tanken inte var att stanna så länge, men vi trivdes riktigt bra. Vi har alltid haft det här huset, på somrarna var vi här och gick på IFK:s matcher. Jag tror att jag var åtta när vi flyttade hem.
Trots att Luxemburg är en liten nation i fotbollssammanhang rådde en elitförberedande kultur när Axel Brönner tog sina första stapplande steg innanför de kritade linjerna. Under sitt livs första fystest var han inte många år.
– I Sverige ska de flesta spela med sin åldersgrupp, men för mig har det varit bra att jag fått spela med äldre. Jag tror att det gjort att jag är där jag är i dag, säger han.
– Jag tror att jag var fyra när jag kollade på brorsans träning med mamma. De var en man kort, jag fick hoppa in och det gick ganska bra. Sen körde jag alltid med dem, tränade med brorsans lag där de var två år äldre. Det har varit en nyckel till min framgång eller vad man ska säga.
I skolan har Axel Brönner alltid huserat en årskurs högre upp än sina jämnåriga. Nu spelar han med och mot fullvuxna män.
Han har fått växa upp tidigt, men njuter än så länge av att bo hos föräldrarna. Att laga mat, diska och tvätta är inte sysslor som IFK:s tonårslöfte brukar ägna sig åt.
– Lite bortskämd är jag, det ska jag vara ärlig med att säga. Det hade kanske varit nyttigt för mig att bo borta, men jag är tacksam för att jag bor hemma och får så mycket hjälp.
Axel Brönner lever inte det vanliga tonårslivet. När klasskamraterna hade studiedagar tidigare i veckan befann han sig i Schweiz för att EM- och VM-kvala med Sveriges haussade P08-kull.
Nu har han kommit hem för att försöka ta en startplats i söndagens allsvenska premiär.
– Att hänga med mina vänner försöker jag värdera väldigt, väldigt högt. Kolla Champions League, spela golf eller padel. Det återhämtar mig bäst. Jag försöker göra det jag hade gjort även om jag inte hade spelat så mycket fotboll.
Viktigaste ägodelen i pojkrummet
Vi rör oss ned för trappan. I källaren har Axel Brönner vässat sina tekniska färdigheter. Förr tejpade bröderna fotbollsmål på väggarna i det största rummet, som nu blivit ett gym.
Intill ligger Axel Brönners krypin. Ett skrivbord och en dator parkerar i hörnet. Ovanför soffan skiner medaljer, individuella utmärkelser och bollen som han fick på Lindös fotbollsskola.
Men allra viktigast: den inramade IFK-tröjan med autografer från spelarna i guldlaget 2015.
– Där är liksom Mitov och de andra som jag spelar med nu. Det är så jäkla mäktigt och surrealistiskt att jag har kollat på dem – och nu spelar vi ihop. Jag hoppades att den dagen skulle komma.
Axel Brönner talar varmt om vändningen mot Helsingborgs IF i augusti 2015. Guldmatchen i Malmö bevittnade han framför tv:n här i Lindö.
Då kunde han se Stefan Hellberg på bänken. Norrköpingsprofilen som sedan något år tillbaka agerat mentor för Axel Brönner och andra framstående IFK-ynglingar, som Noel Sernelius, Ture Sandberg, Åke Andersson och Emmanuel Alase.
– Jäklar vad kunskap det finns i honom alltså. Det är bara att ta in allt han säger. Han har varit en superstor del i min utveckling och är viktig för klubben.
– Nu har vi inte snackat på senaste, men innan sågs vi väl en gång varannan månad och gick igenom matcher. Han visade klipp på vad han tyckte var bra och vad han ville se mer av. Nu snackar jag mycket med Jesper (Sandberg, övergångstränare) som också är superduktig.
Brorsans gåshud: "Wow"
Viggo Brönner suktar också efter ett genombrott. Han har gjort två ungdomslandskamper och spelade flest seriematcher av alla i IFK:s P19-lag förra året, men startade bara vid sex tillfällen.
Om ett par månader springer han ut till studentens lyckliga dagar.
– Viggo är den bästa brorsan man kan ha i ett sånt här läge. Han är så jäkla glad för min skull och njuter verkligen av alla framgångar, säger Axel Brönner.
– Om vi inte haft varandra hade vi verkligen inte varit lika bra som vi är i dag, tror jag. Vi har spelat hur mycket som helst här på baksidan av trädgården. Det har varit så jäkla betydelsefullt så att det visslar om det.
Tillbaka i vardagsrummet pratar Viggo om stoltheten över sin lillebror.
– När Axel fick ta megafonen framför Curvan efter Trelleborgsmatchen... det var gåshud. Wow, säger han.
– Jag är bara glad, det är sjukt häftigt att få följa. Vi har alltid suttit där som vanliga supportrar och hejat på IFK. Att se brorsan på mittfältet nu är helt otroligt.
Fotbollen har alltid varit en röd tråd i familjen Brönner. Viggo är också en stor IFK-supporter.
– Jag är strukturerad och gillar rutiner medan Axel tar det lite mer som det kommer, säger Viggo och ler.
– Men jag har blivit bättre i och med att du är som du är, säger Axel. Du har också blivit mer avslappnad för att jag är som jag är.
– Nu har jag börjat dubbelkolla när samlingen är och att jag har med mig alla grejer till träningen. Innan åkte jag och så hade jag med mig det jag hade med mig liksom. Här är det fortfarande lite så, när jag glömmer sätta in i disken blir farsan irriterad. Viggo sätter in i disken varje gång. Lillebrorsan är en blandning av oss. En jäkla karaktär.
Utanför fönstret står ett fotbollsmål i trädgården.
– Jag har lärt mig väldigt mycket här ute. Farsan har stått i mål och så har vi tre bara kört. Vi brukar ha ett nät bakom målet så att vi kan skjuta utanför, säger Axel.
Drömt om IFK och Arsenal
Bröderna går ut, öppnar en bod och kommer ut med en fotboll.
På ovanvåningen har Messi tagit plats vid ett fönster. Därifrån ser katten hur Axel och Viggo leker med bollen.
Viggo har tydligen bättre skott än sin lillebror.
– Mina avslut är inte bra alltså. Jag fick till en rackare mot Gais i stolpen, men egentligen var det bara en hård träff, säger Axel.
Axel Brönner har drömt om att spela i "Pekings" A-lag. Det gör han nu. Den långsiktiga målsättningen är att hamna i Arsenal.
Redan före sin allsvenska debut har Axel Brönner blivit lanserad som en potentiell allsvensk export, en möjlighet för IFK att få styr på den hårt ansatta ekonomin.
Själv försöker han bara vara i nuet.
Lugn och sansad.
– Många människor kommer fram och säger mycket. Jag tar in det, men inte för mycket. Jag kan inte skriva A-lagskontrakt varje vecka. När det väl lugnar sig vill jag inte känna mig tom om ingen säger någonting.