My Cato.
Lindö FF:s flicklagsspelare samlas runt My Cato. Hon skriver sin autograf noggrant och glömmer inte någon. Nu pryder "My Cato" hela flicklagets fotbollsskor. My Cato har på rekordtid vuxit ut till en ikon och förebild i stan. Det märks när IFK:s lagkapten gör ett besök hos klubben Lindö FF.
Hon berättar om när det först gick upp för henne att hon är en damfotbollsspelare som inspirerar. Något hon själv saknade som ung tjej.
– Jag märker det oftare och oftare nu, jag blir igenkänd nästan var jag än går i Norrköping. Det började förra året när unga tjejer kom fram på Ica och pratade. Att vi blir förebilder märks, vilket jag tror behövs för unga tjejer. Att de ser att det finns ett damlag på hög nivå och att det är något man kan satsa på i Norrköping.
För varje skriven autograf, varje bild och varje fråga hon kan svara på betyder just det, tror hon. Att fler tjejer får upp ögonen för att det finns en framtid i fotbollen, även för dem.
– Det är bara kul, jag ser hur mycket energi de får av det, vilket jag också får. Jag tror det handlar om att jag själv inte hade den förebilden när jag var liten. Man kan ha förebilder på olika sätt, men jag tror verkligen på att visa att jag är en förebild för de här unga tjejerna.
För My Catos egen del lyfter hon fram en speciell person hon kunde se upp till.
Hon började spela med killarna i Eneby BK bara fyra år gammal. Men det var inget som skrämde henne. Hon hade bestämt sig, för hon skulle göra precis som sin fem år äldre syster Moa Cato.
– När jag var liten ville jag göra exakt samma sak som hon. Det var så relationen till fotbollen började.
Storasystern återkommer gång på gång i samtalet. Hon löper som en röd tråd genom hela My Catos fotbollskarriär. Ända från första stegen på en fotbollsplan i Eneby.
– Jag har aldrig haft en förebild förutom min syster, jag har alltid velat vara som hon. Trots hur mycket vi bråkade som små har jag alltid sett upp till henne.
Hur är er relation i dag?
– Världens bästa relation, jag är så tacksam att jag har henne i mitt liv och speciellt alla motgångar jag varit med om. Det kanske man inte tänker på när man var mitt i dem, att man hade en syster vid sin sida. Men när jag reflekterar över det vet jag inte vad jag hade gjort utan henne.
Trots att damernas sektion i IFK Norrköping i sammanhanget är en kortlivad historia har det alltid varit klubben för My Cato. Hon berättar om ett speciellt band som formades under uppväxten.
– Jag hade ju "Totte" som vikarie på min skola när jag var yngre och blev helt tagen, minns jag. När de tog guldet 2015 var det väldigt stort för mig också, det har alltid varit en kärlek till klubben på det sättet.
My och Moa Cato tillsammans i IFK Norrköping.
My Cato spelade i Eneby BK fram till att hon som tonåring fick frågan om hon ville spela en cup med IFK:s flicklag. Sedan tog hon steget dit permanent när hon var 14 år gammal. Klubben hennes syster något år tidigare gått till som 18-åring.
– Någonstans där och då jag förstod att jag ville satsa på fotbollen.
Men åren som följde blev tuffa. Motgångarna näst intill avlöste varandra och My Cato har både en och två gånger funderat på om hon skulle fortsätta. En som fick henne att ändå göra det är Christin "Chippet" Lilja, som var tränare i IFK Norrköpings ungdomsled och i dag är "players manager" i A-laget.
– När man är yngre tror man att fotbollen är allt i ens liv. Men det finns många andra saker som händer i form av motgångar. "Chippet" har varit otroligt viktig utifrån att hon sett mig som jag är som person, man kan glömma bort personen My, och bara tänka fotbollsspelaren My. Oavsett om jag varit i Kvarnsveden eller Linköping har hon alltid varit där för mig.
Den tuffaste resan kom tidigt under ungdomsåren i IFK Norrköping.
–Jag fick väldigt ont i magen, började kräkas, och åkte in till akuten, där fick jag reda på att det var körtelfeber. Det innebar att jag inte fick komma upp i puls i sex månader. Jag var till och från sjuk i två år. Men just den perioden var inte fotbollen något jag prioriterade. Jag tog en paus utan att veta om jag skulle börja spela igen.
Hur nära var du att sluta?
– En sak som alltid fått mig att välja fotbollen är min systers historik. Hon åkte på två korsbandsskador och tvingades sluta med fotbollen. Hon hade liksom inget val, jag har alltid haft ett val att fortsätta kämpa. Jag var med hos läkare när hon fick beskedet om att korsbandet var av för andra gången. När man ser de sakerna har jag insett att jag alltid haft valet att fortsätta kämpa.
Som 17-åring tog hon steget till Kvarnsveden i Elitettan för att fortsätta bli uttagen i ungdomslandslaget. Men efter att laget åkte ur serien sökte hon sig vidare till Linköping FC. Där var tanken att på sikt slå sig in i det damallsvenska laget. IFK hade ett samarbete med LFC vilket gjorde att My Cato lånades ut för IFK:s matcher i Elitettan. Då kom en ny smäll. Fem matcher in på säsongen fick hon en hjärnskakning som höll henne borta resten av året.
Stukad av en motig säsong kom tankarna på att börja om någon annanstans. Hon bröt kontraktet med Linköping. Svaret blev att vända tillbaka till IFK Norrköping.
– Norrköping gick ut med en treårssatsning då om att man skulle vara i Damallsvenskan inom tre år. Det var främst det som lockade mig, att äntligen blir det en rejält och att man ville satsa på oss damer.
Vad kände du om att vända hem?
– Att jag kunde komma hem till en trygg plats var en sak som räddade mig, tror jag. Första gången jag lämnade för Kvarnsveden hade jag hela tiden en förhoppning om att vända hem någon dag. För mig är det något speciellt att vara på den här arenan.
Ända sedan IFK tog steget upp i Damallsvenskan har damerna sin egen Christoffer Nyman. Tjejen från stan, med nummer fem på tröjan och lagkaptensbindeln.
My Cato, damallsvenskans yngsta lagkapten och uttagen i årets lag 2023.
– Alla tror att jag har nummer fem för att "Totte" (Nyman) har det. Men det har inte har något med det att göra. Jag hade sexan när jag spelade i IFK första vändan, när jag kom tillbaka ville jag ha det numret igen. Då var det bästa valet en femma, men nu kommer jag aldrig att byta bort det. Nu känns det som mitt nummer, säger hon.
Och hyllar den respons staden gett henne.
– Jag tror verkligen att det är för att jag brinner för föreningen, för supportrarna och tycker om varenda en av dem. Jag försöker så ofta som möjligt att prata med dem, svara i sociala medier. Jag känner mycket för dem, och det är en ömsesidig kärlek.
Hon blickar tillbaka till förra året.
Första säsongen i högsta serien och utsedd till lagkapten. Hon gjorde reklamfilm för lansering av klubbens bortatröja tillsammans med Christoffer Nyman och Eldkvarn, talade på nationaldagen i Olaiparken och supporterbandet Guldstrupen tillägnade henne låten "My Cato".
– Det är ingenting jag som liten ens kunde föreställa mig, att jag skulle vara med om såna grejer. Otroligt häftigt, det är många saker förra året som jag är glad och stolt över att jag fick göra. På något sätt har allt jag kämpat för i alla år, med alla motgångar på vägen, lett hit.
På fredag får hon äntligen möta sin publik igen, efter en lång vinter, när det är hemmapremiär mot Djurgårdens IF. Den plats som My Cato känner sig mest hemma på.
