Achrafeid Neffati, närmast, är nästa spelare i familjen på väg upp. Precis som pappa och storebror är han ytterback i grunden men kan även spela mittback. Nyligen var han med och vann serien med IFK:s P16-lag. "Imponerande. Jag strävar också dit och ännu längre. Han och pappa är förebilder för mig", säger Achrafeid om brorsan Moutaz framgångar.
Huset i vitt mexitegel ligger näst längst in på återvändsgatan mitt i Hageby. Med Mamre IP bara något stenkast bort, Sydvallen och Navestadsskolan i varsin riktning, är det här områden som har gjort Moutaz Neffati, 20, till den han är.
Här har han vuxit upp.
Här bor familjen kvar.
Rampen upp till ytterdörren finns där för rullstolsburne storebror Omars skull.
Fast jag precis har flyttat kommer jag alltid att betrakta det här, och hela området med Hageby och Atrium, som hemma.
Moutaz Neffati
IFK-spelare
IFK:s ytter, som har varit säsongens mest positiva överraskning, har haft det här som sitt fasta punkt i livet från 2020 fram till precis nu, när han flyttat till egen lägenhet tillsammans med flickvännen Jasmina.
När NT tar honom tillbaka till familjehemmet, för att få en bild av var och hur allting började, blir det först en rundvisning i trerummaren medan pappa Abderrazak och lillebror Achrafeid väntar i sofforna i vardagsrummet.
– Här är mitt gamla rum. Det är lite grejer kvar än, säger Moutaz Neffati om utrymmet längst in i huset medan han drar igen dörren till den tömda garderoben.
En ljusslinga i taket hänger ner, utomhus är det redan becksvart.
Vad betyder det här stället för dig?
– Det är hemma. Fast jag precis har flyttat kommer jag alltid att betrakta det här, och hela området med Hageby och Atrium, som hemma. Det är hela min uppväxt. Det är här jag känner mig som tryggast, säger IFK:s högerytter när vi också har satt oss i vardagsrummet.
Fotbollsspelande delen av familjen Neffati. Moutaz, som gjort sin första A-lagssäsong i IFK, pappa Abderrazak samt lillebror Achrafeid som också spelar i IFK:s akademi.
Moutaz, Abderrazak och Achrafeid Neffati. Pappa i familjen följer varje steg sönerna tar på fotbollsplanen.
"Han kan ännu mer", säger pappa Abderrazak om Moutaz Neffatis framtid som fotbollsspelare. Själv nådde han tunisiska högstaligan och provtränade för IFK innan fick lägga ner sin egen elitkarriär i samband med flytten till Sverige.
Spelade fotboll på gatan
En far och hans söner. Med fotbollen gemensamt och som passion i livet.
Abderrazak Neffati, 68, flyttade till Sverige och Norrköping i början av 80-talet. Han hade en bra egen elitkarriär hemma i Etoile Sportive de Sahel, en klubb som vunnit elva ligatitlar och tio cuptitlar i Tunisien och är ett av de större lagen i landet. Han har landslagsmeriter där han till VM 1978 i Argentina fanns med i den tunisiska truppen som reserv.
Men i och med flytten till Sverige fick han lägga den aktiva elitkarriären bakom sig, 26 år gammal.
– Jag har varit tränare i många klubbar här i Sverige. Och spelat också. Till och med IFK provtränade jag med. Det var när Stefan Pettersson spelade här. Men de tyckte inte att det passade eftersom jag inte kunde språket. 1981 spelade jag min sista match, cupfinalen i Tunisien (laget vann), och sedan flyttade vi hit mitt under säsongen, berättar Abderrazak Neffati och lutar sig fram ur den svarta skinnsoffan.
Såg din väg upp till A-laget likadan ut som Moutaz har gjort?
– Det var tuffare. Jag spelade på gatan. Sedan tränade jag med ett division 3-lag och min mamma fick syn på mig på vägen hem från jobbet. Då kom hon in och tog mig i örat för att jag spelade fotboll och inte var i skolan. Det sågs inte som så bra att lägga tiden på fotboll.
Men Abderrazak ville fortsätta spela, tog sig till klubben han slog igenom i senare, som vänsterback, och fotbollskarriären blev av ändå. Han fick sköta mycket själv redan som ung för att kunna leva sin dröm.
– När jag kom upp som senior sa hennes grannar till henne att jag skulle spela match, men hon trodde inte på det. Sedan sändes matchen på tv, jag fick en smäll och kameran zoomade in mig. Då såg hon mig och började gråta. När jag kom hem igen sa hon att det var något fel på mig, säger han och skrattar.
Jublet mot AIK. När slutsignalen ljöd i måndagens allsvenska match på Platinumcars Arena kunde IFK och Moutaz Neffati andas ut och konstatera att det allsvenska kontraktet är säkrat.
"Föddes med fotbollen i handen"
Inställningen att jobba hårt för att nå sina drömmar har följt med till nästa generation. Drivet att aldrig vara nöjd, att alltid vilja mer.
Det är ingen slump att nästan alla i familjen har valt idrotten.
Moutaz Neffati har även fyra äldre halvsyskon, Mohammed, Hayet, Hammadi och Kamilia, som alla har spelat basket. Nu är han och lillebror Achrafeid de som jobbar hårt för att slå igenom i det IFK pappa Abderrazak aldrig fick en plats i.
Moutaz är på god väg, med A-lagskontrakt sedan ett år tillbaka och 16 starter i allsvenskan sedan han i somras återvände från utlåningen på Island.
– Jag har tunga skor att fylla. Det är klart att jag ser det som en utmaning att bli bättre än farsan. Det kanske inte är det som driver mig mest men kommer det så kommer det. Jag har sett lite av hans matcher på kassettband. Men det var väl svart-vitt då? säger Moutaz och vänder sig till sin pappa som nickar.
– Det är mer historierna som man har hört och det är inte bara från honom utan även när man har varit hemma i Tunisien och folk vet vem han är.
Hur är det att ha en pappa som har haft den karriär som han har haft, hur mycket hjälper det dig?
– Det är extremt bra. Jag har sagt många gånger att jag verkligen föddes med en fotboll i handen. Det var verkligen så. Sedan har jag sedan barnsben haft honom som tränat med mig. Sedan kom brorsan och då var vi ute och tränade. Det har alltid varit fotboll, men han har aldrig lagt fokus på att det måste bli det. Hans grej har alltid varit att han vill att vi ska utföra någon fysisk aktivitet. Vilket jag också är tacksam över, säger Moutaz Neffati.
Hans driv att jobba hårt har du också?
– Verkligen. Samtidigt krävs det lite tur också. Han har berättat historien om när det var en uttagning mellan pappa och en annan vänsterback efter att deras ordinarie vänsterback hade blivit skadad. Då hade de lite tester och den andre körde över pappa på alla. På det sista testet, som var ett löptest, drog den andre killen baksidan. Då hade pappa tur och efter det tog han platsen. Jag tror det är något vi båda har, att ta vara på chansen när den kommer.
Pappa sa att min tid kommer att komma. Att jag skulle ha tålamod. I början tänkte man kanske: vad snackar han om?
Moutaz Neffati
IFK-spelare
Motgångarna längs vägen
Ingenting i livet går spikrakt. Moutaz Neffati har inte fått sina framgångar gratis. Det är han själv medveten om. När han blev uttagen i det svenska U20-landslaget och fick minuter i den blågula dressen var det första gången han fick en landslagschans.
Nyss fick han för första gången se sitt namn i en U21-trupp, med vilken han direkt efter allsvenska epilogen mot Djurgården skulle flyga till Marbella. En skada satte dock stopp.
Långa stunder under akademiåren i IFK fick han slita.
– Jag har en historia där, flikar pappa Abderrazak in där vi sitter i vardagsrummet på Svetsaregatan.
– Jag var hans tränare i Hageby när han var fem–sex år. Sedan när han skulle till IFK sa de att det inte fanns plats, det var fullt i hans ålder. På den tiden kunde jag inte mycket av språket och nästa dag åkte vi dit ändå och han fick vara med i gruppen med de som var ett år äldre. De trodde han var lika gammal som de andra.
Moutaz Neffati har hört historien förut. Han ler vid minnet.
– Sedan kom det upp att jag ju var 04:a, men jag fick fortsätta med laget ändå fram tills det blev U16 och då klev jag ner ett steg och fick plats med 04-kullen. Men det var tufft i början. 03:orna hade ett års försprång och jag fick inte vara med på så många matcher, men pappa sa att min tid kommer att komma. Att jag skulle ha tålamod. I början tänkte man kanske: vad snackar han om? Men om man tänker noga så är det så det är, man ska inte gräva ner sig utan jobba vidare.
Hade han svårt med tålamodet?
– Ja, det var så. När pappa står och tjatar lite så känner man kanske så, men eftersom jag kan fotboll vet jag hur det är. Till slut fick jag rätt, säger Abderrazak.
– Jag hörde honom jämnt på planen fram tills jag var 16. Då tog han ett steg tillbaka och kunde sätta sig ner och kolla matcherna och nu tar vi det efteråt i stället. Men fram till dess hördes han mer än tränaren ibland. Det tyckte jag var lite jobbigt men samtidigt vet jag nu att han bara ville mitt bästa, fyller Moutaz i.
Landslagschansen med U20. Här spelar Moutaz Neffati i den blågula dressen mot Danmark. I framtiden kan han ställas inför valet om han ska representera Sverige eller Tunisien i A-landslagssammanhang. IFK-spelaren har dubbla medborgarskap. Hans mamma är från Marocko men något sådant pass har han däremot inte.
Målskytt. Moutaz Neffati skickade in sitt första landslagsmål mot Danmark i U20-landslaget.
Firar målet med U20.
Viktigt att hjälpa familjen
Gråkallt och höst. IFK hade inte haft någon rolig period i allsvenskan och tappat från den starka starten. Hemmamatchen mot Varberg, för ganska exakt ett år sedan, såg ut att landa i ett rejält magplask när Moutaz Neffati fick beskedet.
"Värm upp, du ska in."
Den allsvenska debuten slutade med ett mål och 0–3 vändes till 4–3 med familjen på läktaren.
Såklart.
De är alltid på plats och pappa Abderrazak följer varenda match som båda hans fotbollsspelande söner deltar i. Därför tyckte han att det var extra jobbigt under månaderna på Island när han inte kunde se Moutaz Neffati spela. Men den tiden gav värdefull erfarenhet och nu har han tagit kliven in i A-laget.
– Jag har alltid trott på honom. Inte för att han är min son utan jag tittar på kvalité. Han har ännu mer i sig. Jag vet det, säger Abderrazak.
Lyssnar du på pappa?
– Jag tror aldrig att jag har varit riktigt nöjd. Jag ser alltid saker jag kan förbättra. Även när jag pratar med pappa efter matcherna och vi analyserar. Sedan gör jag det även med Jacob Dahl (analytiker) i IFK. Vi gör jobbet som krävs för att jag ska ta nya steg varje dag, vilket jag gör. Men jag tycker också att jag har en väldigt lång väg att gå än.
Vad krävs för att du ska vara nöjd?
– När jag väl lägger skorna på hyllan och känner att jag har kommit den väg jag vill i min karriär, har presterat och gjort mina poäng, hjälpt min familj ekonomiskt och även mig själv, då ska jag känna mig nöjd. En stund, för sedan kommer jag nog vilja mer. Jag är väldigt driven. Göra något okej finns inte i min vokabulär.
Drivs du av att hjälpa familjen ekonomiskt?
– Absolut. Det är A och O. Det är de som har format mig till den jag är som människa. Då kan man inte komma sedan och inte ta hand om familjen. Jag vill ge tillbaka och hoppas att det är tillräckligt. Jag är inte född med en silversked i munnen och vet var jag kommer från. Jag kommer aldrig att glömma det. Jag vet att det kan ändras väldigt snabbt. Gör man något bra ska man omfamna det, men för mig ska det inte leda till att få vatten över huvudet. Det är sådant jag själv hatar.
Glädjen efter sommarens vändning hemma mot Västerås. I det läget var Neffati ganska nyligen hemma från tiden på Island och hade slagit sig in i A-lagselvan.
Titeln. Förra hösten var Moutaz Neffati med och spelade hem IFK:s SM-guld i P19.
Året som blivit ett genombrott
Det sista halvåret har varit lite av belöningen för allt slit. För att han tagit sig igenom tuffa år längs vägen men inte gett upp.
Om det har varit värt det?
– Absolut. Det har det, säger Moutaz Neffati snabbt.
Han lutar sig bakåt i soffan, lampan i fönstret ovanför ger ett gulaktigt sken över håret som nu har blivit så långt att han kan få ihop det till en liten tofs på huvudet.
Hur ser du själv på det här året som har varit?
– Det började trögt. Sedan kom jag i gång och var i bra form men Joseph (Ceesay) kom också in och där kände jag att jag hamnade sist i kön. Jag ville jobba på och inte klaga, då dök Island upp och jag ville ta den möjligheten. När jag fick Andreas (Alm) förtroende kände jag att jag skulle ut och visa att jag förtjänar att spela varje match och varje minut. Jag är väldigt tacksam att man har trott på mig.
Vad hoppas du på framåt?
– Jag tar det dag för dag. Jag har inget bra svar på frågan, kommer det något konkret får jag ta det då. Just nu lever jag i nuet. När man är liten tänker man lite bortom allsvenskan om man ska vara ärlig, då drömde jag om "Barca" (Barcelona) och större klubbar. Då kände jag att det är där jag ska spela en dag. Och det är det också. Det är laget jag har hejat på sedan jag var liten, säger Moutaz Neffati.
Sedan drar han upp en historia till från uppväxten.
– När jag var yngre såg jag alla matcher. Jag kommer ihåg att vi satt i soffan allihop, jag drog på mig Barca-tröjan och pappa satt där med en Real Madrid-tröja som han hade köpt när han var i Madrid. Än i dag vet jag inte om han är Barca- eller Real-supporter. Håller jag på ett lag kunde han jävlas och heja på det andra bara för det, säger Moutaz.
Vilka håller du på egentligen?
– Barca, svarar Abderrazak och skrattar.
– Det har alltid varit så.
Precis som på fotbollsplanen i stort står pappa i familjen bakom sönerna – och följer varje steg de tar.
Moutaz Neffati hemma framför huset i Hageby där han levt under sin uppväxt. Idag har han precis flyttat till egen lägenhet.