Mitt i ett hav av blommor står fotografier på de tre ungdomar som omkom i olyckan utanför Kimstad i maj. Nathanael "Nenne" Johansson, Lukas Ström och Felicia Folkesson.
På Mosstorpsskolan i Skärblacka står fem tonårskillar i en cirkel och sparkar en boll till varandra. Bollen studsar från fot till fot i höga bågar. Men det är något som är fel. Det är något som saknas. Egentligen borde de vara sju stycken. Sju killar som skrattar och skämtar, som retar varandra när någon missar bollen, och som njuter av det efterlängtade sommarlovet tillsammans. Men de är bara fem på Mosstorpsskolans asfaltsplan denna kväll, två av dem finns inte längre.
En fullsatt bil kör i hög hastighet på vägen mellan Kimstad och Skärblacka den 21 maj när bilen plötsligt tappar greppet om vägbanan. De tre personerna i baksätet omkommer i olyckan, men Anton Gustafsson, som satt i framsätet klarade sig. På utsidan kom han undan med några skråmor, men de psykiska skadorna blev betydligt större. Den kvällen bevittnade han när tre av hans vänner miste livet. Felicia Folkesson, 18, Lukas Ström, 17, och så Nathanael "Nenne"Johansson, 16, Antons kusin.
– Vi har vuxit upp med varandra. Han var väldigt snäll, fanns alltid där för en, omtänksam, säger Anton Gustafsson.
Anton Gustafsson överlevde olyckan som tog tre av hans vänners liv. "Plötsligt var vi i skogen och bilen brann."
Bara några månader skiljer kusinerna åt och så länge han kan minnas har Nenne funnits i hans liv. Men alla i kompisgänget har inte känt varandra så länge, det var under högstadieåren på Mosstorpsskolan som gänget smiddes samman. Det var också under de åren som Nenne lärde känna sin kanske allra närmaste vän, Vigg.
– Han skämtade hela tiden. Man skrattade alltid när man var med Nenne. Han var den första jag ringde när något hade hänt eller när jag ville hitta på något, säger Vigg Johansson.
17-årige Vigg Johanssons liv förändrades totalt den 21 maj, när hans närmaste vän omkom i olyckan. "Att de skulle dö, det fanns inte."
Jonathan Spets och Hugo Lindroth har känt Nenne sedan de var små, Oscar Wahlström lärde känna honom i högstadiet.
– Han var blyg i början innan man lärde känna honom, men sedan öppnade han upp sig. Han var en sån som alltid ställde upp för andra, säger Jonathan Spets.
– Han var gullig, genuint snäll. Det fanns ingen som tyckte illa om Nenne, säger Hugo Lindroth.
– Han var väldigt rolig och ville alltid hitta på saker, säger Oscar Wahlström.
Från vänster: Oscar Wahlström, Vigg Johansson, Jonathan Spets, Hugo Lindroth och Anton Gustafsson. Många gånger har gänget mötts upp för att spela fotboll vid Mosstorpsskolan. Men nu för tiden är de två spelare färre än tidigare.
När kompisarna en efter en tog traktorkort förflyttades umgänget från bakom datorskärmar till parkeringsplatser runt om i Skärblacka. Med födelsedag i december kändes längtan evighetslång innan det blev Nennes tur att köra epa. Den vita volvon blev hans stora stolthet.
– Epan var väldigt viktig för honom, utan den hade han levt ett annat liv, då hade han nog bara suttit hemma och spelat dator säger Hugo Lindroth, med ett leende.
Även om han gillade bilar och motorer var mekandet inte riktigt Nennes grej.
– Han tyckte om att meka, men han tyckte inte om att bli smutsig, så han ville inte göra det så mycket. Han petade lite mer försiktigt så att han inte skulle få olja på händerna, säger Vigg Johansson.
"Det fanns ingen som tyckte illa om Nenne", säger vännen Hugo Lindroth.
Istället var bilens ljudsystem det viktigaste för Nenne. När andra epor spelade epa-dunk och raggarmusik var det något annat som hördes från högtalarna i Nennes epa. Hov1 och Adele var hans favoriter.
– Jag hjälpte honom fixa ljudet i dörrarna. Jag kommer ihåg hur glad han var över det, då var han lycklig, säger Oscar Wahlström.
"När jag såg Nenne blev jag alltid glad", säger Vigg Johansson.
När de slutade högstadiet skiljdes kompisarna åt. Utspridda på olika skolor och program var det under kvällarna och helger som grabbarna nu umgicks. De möttes upp för att åka epa tillsammans, eller för att spela fotboll, och när de kom hem satte de sig vid sina datorskärmar för att spela och prata långt in på småtimmarna.
– Minnet av att kliva ur epan och se Nenne, och få ögonkontakt, det var sådan glädje. När jag såg Nenne blev jag alltid glad, säger Vigg.
Kompisarna drömde om att åka till Tyskland tillsammans.
– Så fort någon av oss fick körkort skulle vi resa dit, det har vi pratat om länge. Bara kunna ta bilen och åka långt, säger Vigg.
Nathanael "Nenne" Johansson var 16 år när han omkom i olyckan. "Man skrattade alltid när man var med Nenne", säger vännen Vigg. (Bilden har redigerats)
Vigg Johansson spelade fotboll den 21 maj, när han hörde från några vänner att det inträffat en olycka på vägen mellan Kimstad och Skärblacka. Vägen som han vet att hans vänner körde på för bara några minuter sedan.
– Man fylldes av panik och frågor. Det första jag tänkte var att de kanske hade brutit en arm eller något och var på sjukhus. Men att de skulle försvinna, att de skulle dö. Det fanns inte, säger Vigg.
På olycksplatsen sitter ett kors med Nennes initial uppsatt, bakom syns resterna av en trasig bil.
Oscar Wahlström såg rökpelaren från den brinnande bilen när han passerade på E4:an.
– Ambulanserna körde om mig på vägen, jag förstod att det var en olycka men man tänkte ju aldrig att det skulle vara dem.
Beskedet om vad som hade hänt, att deras vänner mist livet, slog sönder kompisgängets värld. De har svårt att minnas de första timmarna.
– Jag var i en sådan chock, det gick inte att tänka att det var dem. Det kom inte in i mitt huvud. Jag väntade på att någon av dem skulle skriva, men det gjorde de aldrig, säger Jonathan Spets.
– Jag låg bara hemma och andades. Att de skulle dö var det sista jag trodde. Det var helt overkligt, säger Hugo Lindroth.
"När jag får upp ett minne av Nenne, det är en sådan tyngd och smärta i det. Att veta att jag aldrig kommer kunna upprepa det minnet, aldrig skapa nya minnen med honom", säger Vigg Johansson.
Tiden efter olyckan har varit svår för kompisgänget. Trots att över en månad har gått sedan händelsen har de ännu inte helt tagit in det. Det är ett öppet, bultande, sår som ständigt gör sig påmint.
– Det går i vågor hela tiden. Vågor av panik, vågor av sorg. När jag får upp ett minne av Nenne, det är en sådan tyngd och smärta i det. Att veta att jag aldrig kommer kunna upprepa det minnet, aldrig skapa nya minnen med honom, säger Vigg innan rösten bryts.
– Det är svårt att ta in. Att de man träffade nästan varje dag inte längre finns. De som alltid bara varit ett samtal bort. Det känns hemskt, säger Anton Gustafsson.
Från höger: Jonathan Spets, Hugo Lindroth, Vigg Johansson, Anton Gustafsson och Oscar Wahlström.
16 och 17 år gamla har de redan upplevt sorg nog för en hel livstid. För att hantera sorgen har de umgåtts med varandra och försökt hålla sig sysselsatta för att distrahera tankarna.
– I början var det svårt att hantera, men det blir lite lättare för varje dag som går, säger Jonathan Spets.
– På ett sätt går det inte att gå vidare, det går inte att acceptera det som har hänt. Men på något sätt måste man leva med det. Det går inte att förändra, säger Anton Gustafsson.
Under fredagen hölls Nennes begravning, den tredje och sista efter den tragiska olyckan.
– Det känns som att det har blivit tyst i Skärblacka. De var tre stycken av hur många som helst, ändå lämnar de efter sig ett så stort tomrum, säger Hugo Lindroth.
Nathanael "Nenne" Johansson blev 16 år gammal.
Redaktionen har fått tillåtelse av Nathanaels familj att publicera hans namn och bild.
