"Min första tanke var 'världen gick under, nu dog jag'", säger Susanna Lönnqvist. Ett år har nu passerat sedan skräcknatten, som hade kunnat sluta så mycket värre.
Ett öronbedövande ljud ringer i Susannas öron. Väggarna skakar. När hon har tagit sig upp ur sängen möter hon sin tonårsdotter med blod rinnande längs med benen. Hon har vaknat i en mardröm.
Det är torsdag den 27 juli 2023 och klockan är halv fyra på morgonen. Någon har sprängt en bomb utanför Susanna Lönnqvists port på Slottsgatan, men det vet hon inte än.
– Man förstår ju inte vad det är som händer. Jag var i något halvvaket tillstånd och jag kände att "jorden går under", säger Susanna Lönnqvist och fortsätter:
– Det är en så overklig smäll, det känns i hela kroppen.
Porten på Slottsgatan sprängdes och foajén blåstes ur. "Det var bara damm", säger Susanna Lönnqvist, som bor en trappa upp i huset.
Sekunderna efter smällen är det helt tyst. Sedan hör Susanna hur hennes barn skriker.
– Jag kom ut i hallen och mötte min dotter. Hon hade shorts på sig och det rann blod längs med benen.
Förödelsen efter den kraftiga detonationen var stor, men ledde inte till något dödsfall.
Två fönster i lägenheten hade exploderat och glasskärvor hade flugit flera meter och rispat Susannas dotter. Bara någon minut tidigare hade tonårsflickan suttit vid sitt skrivbord precis framför ett av fönsterna.
– Bomben var bara några meter från min dotters rum. Hennes fönster exploderade. Hade hon suttit kvar vid sin dator, så hade det kunnat gå precis hur illa som helst, säger Susanna Lönnqvist.
Under sin livstid har 80-åriga Laila Moberg sett hur otryggheten ökat i samhället. När hennes port på Slottsgatan sprängdes förvånades hon själv över hur lugnt hon tog det. "Det kändes konstigt till en början, men det sprängs ju överallt nu förtiden", säger hon.
Några trappor upp bor 80-åriga Laila Moberg. Hon hör inte smällen, men vaknar av ljudet från tavlor som rasar ned från väggen. Det är först när hon öppnar dörren och rök väller upp från trapphuset som hon anar vad som har hänt. När en polis senare kommer förbi hennes lägenhet bekräftas hennes föraning.
– Jag tror inte man greppar att det har varit en explosion så nära där man själv bor, säger Laila Moberg.
– "Nu har det kommit hit", tänkte jag, det är så vanligt med sprängningar nu.
Laila Moberg bor högt upp i huset. Trots avståndet från detonationen fick alla hennes fönster och balkongdörren bytas ut. Tryckvågorna hade tryckt till dem så pass att de inte gick att öppna.
Under timmarna och dagarna efter explosionen rörde sig flera olika känslor genom Susanna Lönnqvists kropp.
– Efteråt var den starkaste känslan först lättnad, att det inte slutade ännu värre. Ganska snabbt kom tankarna "tänk om... tänk om...". Sedan kom ilskan. Det är någon som med uppsåt har placerat en bomb några meter från min dotters rum, säger Susanna Lönnqvist.
Foajén totalförstördes i explosionen och har helt gjorts om. Hissen blev intryckt av tryckvågen och gick inte att använda på flera veckor.
Nu har ett år, på dagen, passerat sedan den natten. Alla fönster i fastigheten har bytts ut, dörrar är nyinsatta och hela foajén har gjorts om. För en förbipasserande är det svårt att ana vad som har hänt, explosionens förstörelse har som spolats bort. Men händelsen lever tydligt kvar i minnet hos de boende. Åtminstone de som bodde där när porten sprängdes. Flera lägenheter har bytt innehavare. En av dem som har flyttat ut är Niklas Bergner.
– Vi hade tänkt att flytta redan innan sprängningen, men den satte verkligen fart på flytten. Nu har vi flyttat till en mycket tryggare stad, säger Niklas Bergner och fortsätter:
– Varje gång vi nås av en ny brottsnotis från Norrköping känner vi att vi gjorde helt rätt.
Niklas Bergner sov med hörlurar på den 27 juli förra året och hörde aldrig smällen. "Men i efterhand blev man så klart skärrad", säger han när NT når honom över telefon.
Susanna Lönnqvist bor fortfarande kvar i lägenheten på Slottsgatan, men tanken på att flytta har återkommit flera gånger de senaste året.
– Min spontana känsla var så klart att "vi kan inte bo kvar här". Men det har gått i perioder, jag håller fortfarande koll efter lägenheter som passar oss.
Susanna Lönnqvist tittar ut från porten som sprängdes för ett år sedan. "Det var tur att det inte gick värre än vad det gjorde".
Hon hade bott i Norrköping i 15 år när hennes port sprängdes. Hon säger att hon har alltid har tyckt om staden. Hon har trivts, och känt sig trygg.
– Men där var det något som ändrades i det. Jag kände att jag hade tappat den känslan jag hade för Norrköping. Så det har jag aktivt jobbat med att hitta tillbaka till, säger Susanna Lönnqvist.
Porten har så gott som återställts och för en förbipasserande är det svårt att ana vad som utspelat sig på adressen bara för ett år sedan.
Laila Moberg har bott i Norrköping sedan 60-talet och aldrig förr har hon upplevt staden så här otrygg.
– Men det är hela Sverige, hela världen, inte bara Norrköping som har blivit mindre tryggt.
"Samhällsutvecklingen är hemsk", säger Laila Moberg. Själv tycker hon att hon är för gammal för att gå runt och vara rädd.
Laila Moberg säger att hon har gått vidare från händelsen. Hon säger att hon är för gammal för att gå runt och vara rädd.
För Susanna Lönnqvist har det tagit längre tid att bearbeta och hennes känsla av trygghet är fortfarande påverkad.
– Jag känner mig inte otrygg hela tiden, men jag kan vakna på natten och ha svårt att somna om. Jag ligger och lyssnar på alla ljud, säger Susanna Lönnqvist.
– Hemmet ska vara den plats som är tryggast. När något händer där då ställs allt på ända.
Susanna Lönnqvist har blivit mer vaksam det senaste året. Nu tittar hon sig om så att det ser säkert ut innan hon går in genom porten.
Hon är mer vaksam och slänger numera en extra koll över axeln innan hon går in genom porten.
– Men jag vägrar gå runt och vara rädd. På något vis är det vad den här typen av kriminalitet har sin grund i, att skapa den här rädslan. Nej, jag tänker inte gå runt och vara rädd, men extra vaksam är jag ju.
