Utanför rummen på Linnéaenheten finns fina planteringar. Här kan patienterna se himlen och känna solstrålar i ansiktet.
Det handlar om regionledningens beslut att LAH, enheten som arbetar med personer som befinner sig vid livets slutskede, ska bli annorlunda. Tanken är att de slutna vårdplatserna ska flytta till medicinkliniken och att sjuksköterskorna och läkarna ska följa med.
Undersköterskorna kommer att minska i antal, hur många vet de inte än. Kuratorer, arbetsterapeuter och familjeterapeuter kommer att tillhöra Rehab Öst i stället för LAH. Personalen är orolig över vad förändringen kommer att innebära – och de anhöriga som förlorat en älskad person, känner ilska och frustration. De vet vad LAH kan göra för skillnad.
– När jag kom hit i torsdags var det som att komma in i en annan värld. Här är så lugnt och stilla. Och man känner att man blir så väl mottagen, säger Irene Melin.
Hon sitter med en kopp kaffe och ett korsord uppslaget framför sig och har ingen brådska att lämna Linnéaenheten. Det har gått ett par timmar sedan hennes syster Birgitta Melin gick bort i sviterna av sin cancerdiagnos.
– Min syster var ganska välkänd här i Norrköping, hon har jobbat inom skolan och var verksam i Pingstkyrkan. När jag gick med henne på stan var det alltid någon som kom fram och hälsade, säger Irene Melin.
Det är lugnt och stilla i korridoren. Där Irene sitter finns ett akvarium och en liten hörna med spel och leksaker för yngre besökare.
– Här har man gjort i ordning allt perfekt och jag känner att jag inte är i vägen. Jag talar nog för alla anhöriga när jag säger att det här är ett perfekt ställe när man blir sjuk och behöver hjälp.
Irene Melin bor inte själv i Norrköping och för henne var det en trygghet att veta att hennes syster fick hjälp av LAH – först i hemmet och sedan på Linnéaenheten.
– När vi syskon kom hit och fick se den här fina avdelningen, det är helt otroligt. Man kan till och med köra ut sängen utomhus och njuta av solen, det betyder ju så mycket. Så nej, det här får inte förändras. Stopp och belägg. Nu räcker det, skulle jag vilja säga.
Irene Melin förlorade sin syster Birgitta Melin ett par timmar tidigare. Hon blir arg när hon tänker på hur region Östergötland vill spara in på den palliativa vården.
Irene Melin är tydlig i vad hon tycker om att LAH ska upphöra i sin nuvarande form. Hon är inte ensam. Fler anhöriga hör av sig och vill protestera mot beslutet.
I det gamla postkontoret i Kneippen tar Anne Revland emot. Hon förlorade sin make i cancer för snart två år sedan.
– Jag har en väldigt stark upplevelse av LAH, de gjorde en otrolig skillnad för mig och sönerna, säger hon.
Jag kände en stor sorg och frustration när jag hörde det"
Anne Revland
Hennes make Jan Revland fick cancer med ett aggressivt förlopp. Lite drygt två månader efter att han fått sin diagnos var han borta.
– LAH kopplades in direkt och det var väldigt skönt att ha deras stöd när vi var i ett chockartat tillstånd. De var med mig och Jan hela vägen, säger Anne Revland.
Vi pratar lite om hur vi ser på döden i Sverige och beröringsskräcken som gör att vi blir oförberedda när döden kommer nära.
– Sådana här enheter behövs eftersom vi är så ovana. Det blir en chock när man är i den situationen. Vi fick väldigt god hjälp av LAH även efter att Jan hade gått bort, hjälp med att ta oss igenom sorgeprocessen, säger Anne Revland.
Anne Revland säger att vård i livets slutskede är speciellt och att det kräver kunskap. Hon är tacksam över det stöd som hon och sönerna fick när hennes make Jan Revland gick bort.
Hon säger att hon blir förtvivlad när hon hör att de ska montera ner så pass mycket av LAH.
– Jag kände en stor sorg och frustration när jag hörde det, att stödet som vi fick inte ska finnas längre, säger Anne Revland och menar att hon inte tror på idén.
– Vård i livets slutskede är så speciellt, det kräver kunskap. Det är ett fantastiskt team på LAH – man kände att de kunde sin sak. Den här kostnaden kommer att komma igen någon annanstans.
Var tänker du då?
– Det blir en psykisk belastning när det blir ett så snabbt förlopp. Det ger stress och press. Vi har redan höga sjuktal när det gäller psykisk ohälsa och om man kan underlätta så tjänar man på det i längden.
Jan Revland gick bort i hemmet med Anne vid sin sida. I oktober är det två år sedan det hände.
– Jag ringde LAH när jag förstod att det var nära och de kom strax efter. De tog hand om allt på sitt lugna trygga sätt och greppade hur mycket vi ville vara involverade. Det kunde läsa oss, det är sådant de har utvecklat tillsammans i det här teamet. De var superprofessionella, säger Anne Revland.
Barbro Kvist visar en bild på sin make Bosse. I sommar skulle de ha firat 49 år som gifta.
Nästa anhörig som hör av sig har en smärtsam historia att berätta. Barbro Kvist förlorade sin make för en vecka sedan och känslorna är ännu omtumlande.
– Jag är fruktansvärt arg mitt uppe i all sorg, säger Barbro Kvist.
I februari började hennes make Bosse att bete sig lite märkligt åt. Det gjordes utredningar och i april konstaterades att han hade fått en hjärntumör. En stor tumör som inte skulle gå att behandla.
– Vi läste i journalen att han var dömd att dö. Ingen tog kontakt med oss, vi hade ingen vårdkontakt, vi hörde inte ett ljud, säger Barbro Kvist.
På Linnéaenheten har alla rum egna uteplatser. Dörrarna är tillräckligt breda så att man kan rulla ut en sjukhussäng.
Hon berättar att hennes make blivit remitterad mellan Vrinnevisjukhuset och US i Linköping och att vården på vägen hade tappat bort att informera familjen. De har blivit uppmanade att anmäla för att vården inte ska gå till på det här sättet.
– Men Linnéaenheten och LAH i Norrköping var fantastiska. Bosse fick vara där en vecka, där fick vi fantastisk vård av kompetenta människor. De såg Bosse, hans behov och oss anhöriga med sådan värme och kunskap. Helt fantastiskt.
Men Bosse fick inte vara kvar på Linnéaenheten. Det var ont om plats och andra patienter behövde komma in. Han kom i stället till ett kommunalt boende, som Barbro såg tydliga brister hos.
De ringde mig så att jag hann ta en taxi upp och kunde hålla Bosse i handen"
Barbro Kvist
Det var kämpigt att vara anhörig i den situationen, men Barbro Kvist säger att slutet ändå blev fint för Bosse och henne.
– LAH var där. De ringde mig så att jag hann ta en taxi upp och kunde hålla Bosse i handen. Det var bra men han borde ha fått vara kvar på Linnéaenheten. Det borde finnas fler platser där, så att människor kan vara kvar, även om det tar lite längre tid.
Marie Morell (M), regionstyrelsens ordförande, säger att hon har "den allra största förståelse" för att förändringarna har rört upp känslor.
– Precis som många andra har jag tagit del av LAH:s verksamhet privat. Jag vet vilket fantastiskt jobb våra medarbetare gör. Men den vård som ges i hemmet kommer inte att försvinna och det kommer fortsatt att finnas vårdplatser som är riktade mot den palliativa vårdverksamheten, säger hon.
Regionstyrelsens ordförande Marie Morell (M) säger att hon förstår de anhörigas oro.
Marie Morell tror att förändringen kommer att göra att verksamheten blir bättre, bland annat genom att personal inom den palliativa vården lättare kan backas upp vid behov.
– Jag tror också att vi kan få en positiv effekt genom att det arbetssätt som finns på Linnéaenheten sprids till andra verksamheter.
Men det här handlar ju om att spara pengar, hur kan det leda till en förbättring?
– Det kan låta lite märkligt att en neddragning och en besparingsåtgärd kan föra något gott med sig. Jag tycker att man ska ta det lite, lite lugnt och låta de här förslagen få utkristallisera sig innan man helt dömer ut dem. Jag tror snarare att det här kan föra väldigt många positiva effekter med sig.
Barbro och Bosse Kvist skulle ha firat sin 49:e bröllopsdag i sommar. Barbro säger att de har levt ett rikt liv ihop och varit varandras bästa vänner. Den 7 juli skulle Bosse ha fyllt 76 år. Då brukade de alltid plocka stora blåklockor.
– Man undrar ju hur det står till med vården i Östergötland. Att lägga ner en avdelning som är så perfekt anpassad. Det är en äng utanför, det är som gjort för att människor ska kunna njuta av sådana enkla saker vid livets slutskede.
