Sommaren 2020 blir det för mycket. En nära anhörig har gått bort, hon har relationsproblem, pengarna räcker inte till.
Pandemin isolerar henne och på vårdcentralen ges hon inte hjälpen som hon vet att hon behöver.
Lojs får tankar på att ta sitt liv.
– Det finns även tidigare trauman från övergrepp som spökar i bagaget. När min polisanmälan läggs ner blir det en utlösande faktor.
Hon ringer till psykiatrin inne på Vrinnevisjukhuset och berättar att hon vill dö.
– Jag bryter ihop och säger att om ni inte gör något kommer jag inte att leva om en vecka.
Lojs ska komma att tillbringa stora delar av de följande åren inlagd på psykiatriska klinikens avdelning 25.
I dag ses vi på andra sidan staden, i huset i Svärtinge där hon bor. Lojs är en av alla läsare som hört av sig efter vår granskning av psykiatrin i Norrköping.
Kan du beskriva hur det är att slutenvårdas, för den som inte har varit med om det?
– Det är väldigt... avskalat. Det är mycket rutiner när man är inlagd, allt går ut på att äta, sova och att ta sin medicin, säger Lojs efter att hon tänkt efter en liten stund.
– Slutenvården är bara till för att hålla dig vid liv. Det är ingen behandling.
Hon är tacksam för alla vännerna som besökte henne, att hon hade ett skyddsnät.
– Det är långt ifrån alla som har det.
På ett sätt blev tvångsvården ett uppvaknande.
– Jag insåg att jag var så sjuk att de bedömde att de inte kunde släppa ut mig.
Tillvaron på avdelningen beskriver Lojs som "otroligt långtråkig". Sjukhuskyrkan hade allsång varannan vecka, annars erbjöds inga aktiviteter.
På avdelningen möttes människor från olika samhällsskikt, i olika åldrar. Psykisk sjukdom kan drabba alla.
– Vi blev som en liten klubb, vi kollade på tv, spelade kort och smugglade in godis. Det var någon typ av gemenskap, men en väldigt konstig sådan. Det vi hade gemensamt – hela anledningen till att vi hamnat där – var ju att vi ville dö.
Hon funderade mycket över hur den psykiatriska vården fungerar.
– Den är extremt underbemannad. Det finns inte tillräckligt med tid för mänskliga möten, de som är så viktiga i en sådan klinisk och främmande miljö.
– Jag började se mig själv mer och mer som ett sjukdomstillstånd, i stället för att förstå att mina känslor faktiskt var normala reaktioner på hemska saker som jag hade varit med om.
Innan inläggningen hade Lojs haft kontakt med öppenvården under lång tid, utan att de fångat upp hennes problem.
Hon vet att hon hade behövt få behandling mycket tidigare.
– Men jag är tacksam för alla på avdelningen som hjälpte mig. Att det fanns någon som kunde sätta sig ner, andas ihop med mig och prata om vad som faktiskt händer när jag får en flashback.
– Psykiatrin har räddat mitt liv. De har ändå funnits där.
En viktig del i vägen tillbaka var möjligheten till så kallad självvald inläggning i ett särskilt rum.
– Tanken är att man ska använda det rummet innan man blir suicidal. Det gjorde att jag kunde fånga upp mig själv när jag kände att jag började må sämre.
Lojs upplevde för första gången att hon var delaktig i sin egen vård. Hon kunde få samtal med vårdare och var ansvarig för sin egen medicinering. I utbyte skrev hon på ett kontrakt där hon lovade att inte skada sig själv under sina vistelser på avdelningen.
– Det hjälpte mig mycket. Jag upplevde också att personalen fick en annan inställning till mig. Jag sågs som hjälpsökande och någon som aktivt försökte göra någonting bra för mig själv.
En annan nyckel var att hon började gå i terapi, på egen hand.
– Jag hade tur och lyckades hitta en privat terapeut som gav mig verktygen som varken sluten- eller öppenvården kunde ge mig. Men det är något som jag själv får bekosta. Alla har inte pengar till det.
Vad har terapin gett dig?
– Jag känner att jag har mycket mer kontroll nu, även om det fortfarande finns saker som är jobbiga. Det är det som jag har skrikit efter hela tiden. Nu vet jag att tankar är något som man kan styra över och inte bara något som drabbar en.
I flera artiklar har vi skrivit om besparingarna inom psykiatrin och öppenvården i Norrköping.
Lojs är orolig för vad de neddragningarna kommer att leda till.
– När jag var inlagd som mest under 2022 behövde man ha aktiva självmordsplaner för att ens få komma in på avdelningen. Hur ska det bli nu? Vad kommer det här att få för konsekvenser? Politikerna måste prioritera psykvården.
Över ett år har gått sedan Lojs Qvarfordt senast var inlagd. I en fotoutställning och en bok har hon delat med sig av sin tid som patient inom slutenvården. På sociala medier är hon öppen med sina erfarenheter.
Det har varit ett sätt att bearbeta det som hon har varit med om – och samtidigt motverka stigmat kring psykisk sjukdom.
Lojs Qvarfordt vill visa att det är okej att söka hjälp. Att det går att bli bättre.
– Jag trodde inte att jag skulle kunna känna mig glad igen, men det kan jag nu, mestadels. Jag arbetstränar på en arbetsplats där jag trivs och går inte längre runt med daglig ångest. Det är fortfarande mycket som ska falla på plats, men livet handlar inte längre bara om att stå ut. Det känns overkligt att säga, men jag mår okej, liksom.
"Det känns overkligt att säga, men jag mår okej liksom"
Lojs Qvarfordt.
Om du mår dåligt
Hit kan du vända dig om du mår dåligt:
Självmordslinjen drivs av föreningen Mind som arbetar för psykisk hälsa. Du som känner att du inte vill leva längre eller har någon närstående du är orolig för kan ringa eller chatta. De som svarar är volontärer som har fått utbildning och handledning för att ge medmänskligt stöd.
Telefon: 901 01
Samtalet är kostnadsfritt. Hit kan både de som mår dåligt och anhöriga ringa. Det går bra att vara anonym. Stödlinjen öppnade 12 december 2024 och bemannas av legitimerade psykologer, sjuksköterskor och kuratorer. Linjen är öppen dygnet runt alla dagar i veckan och samtalet är kostnadsfritt.
Telefon: 90 390
Få stöd på natten och prata med någon om dina upplevelser, tankar och känslor. Du kan även chatta.
Telefon: 08-702 16 80
Du som är under 18 år kan ringa, sms:a eller chatta med en kurator på Bris, barnens rätt i samhället. Du kan även mejla och få ett svar. De som svarar är utbildade kuratorer som är vana vid att prata om känslor, tankar och hur en har det. Där finns även live-chattar, där du kan prata med andra.
Telefonnummer 116 111
Föräldralinjen är till för föräldrar och andra vuxna som är oroliga för barn eller ungdomar i sin närhet. Föräldralinjen drivs av föreningen Mind och de som svarar är utbildade psykologer eller socionomer.
Telefon: 020-85 20 00
Behöver du stöd i din roll som anhörig eller närstående? Anhöriglinjen är en nationell stödtelefon som drivs av Anhörigas riksförbund. Du kan även mejla.
Telefon: 0200-23 95 00