Joel Skoog med 17 år i branschen.
Till slut blev det för mycket. Till sist bestämde sig sex av de 32 brandmännen på Station centrum att göra sina röster hörda via media. Gruppen NT talar med känner sig osedda, oroliga och till och med ledsna.
– Jag har länge trott att det här ska ordna upp sig. Det måste det ju göra. Men nu känner jag bara en uppgivenhet, säger Victor Bergner.
Jacob Reby är noga med att poängtera en sak redan tidigt i intervjun.
– Jag vill att dina läsare ska veta att vi gör det här för dem. För Norrköpingsborna, inte främst för vår egen skull.
85 procent, 82 procent, 89 procent. Så många säger sig vara ”mycket missnöjda” med sin arbetssituation enligt de enkätundersökningar som görs på brandstationen varannan månad. Siffrorna säger mycket: Moralen på brandstationen i centrala stan är i botten.
Bilen blev sönderslagen. Vi fick jobba med poliseskort. Det var vår arbetsmiljö den dagen."
Joel Skoog.
Vi återkommer till varför.
Låt oss först beskriva deras nya vardag. Brandmännen säger att de aldrig har utsatts för en större press än nu. För även räddningstjänsten står i frontlinjen. Tillsammans med polis och ambulanspersonal. Mot våldet och vansinnet. Historierna som bekräftar det är många. Här kommer fem exempel:
Per Wesström med 18 år i branschen.
Man blir förbannad eftersom vi inte gör skillnad på folk. Om de krockar med sin bil efter att ha kastat sten på oss, hjälper vi ju dem ändå."
Per Wesström.
1. Påskupploppen i Navestad för två år sedan.
– Den första enheten som kom till platsen hade ingen aning om vad de åkte in i. De möttes av hundratals maskerade personer som kastade sten mot dem. De fick tvärvända. Bilen blev sönderslagen. Vi fick jobba med poliseskort. Det var vår arbetsmiljö den dagen, säger Joel Skoog.
2. Fällor designade för att attackera blåljuspersonal.
– Larmet kan säga mopedbrand. Men när man kommer dit väntar de med sten på taken runtomkring den brinnande mopeden. Man blir förbannad eftersom vi inte gör skillnad på folk. Om de krockar med sin bil efter att ha kastat sten på oss, hjälper vi ju dem ändå, säger Per Wesström.
Det här har skett under ett flertal tillfällen, men inget under den närmsta tiden.
– Men alla vet att det här kommer att hända igen, man vet bara inte när, säger Per Wesström.
"Tre gånger har jag vaknat av den fysiska smällen av en explosion i stan. Jag har rest mig upp och börjat göra mig i ordning redan innan larmet hunnit komma in."
Victor Bergner
3. Söndersprängda portar.
– Man vet ju ingenting när man är först på platsen. Finns det fler bomber här? Är det farligt att gå in? Håller byggnaden eller kan den rasa in på oss?
– Tre gånger har jag vaknat av den fysiska smällen av en explosion i stan. Jag har rest mig upp och börjat göra mig i ordning redan innan larmet hunnit komma in, säger Victor Bergner som sover i ett av rummen ut mot Södra promenaden.
I mars sprängdes en entré i huset som kallas för "Korven" på Hagebygatan.
4. Självmordslarmen som ökar i takt med den psykiska ohälsan i samhället.
– Larmet sa att personen hade skurit sig i halsen och över hela kroppen. När vi kom dit attackerade personen oss med kniven. Det krävdes både pepparsprej och taser från polisen för att stoppa personen. Om vi inte hade haft polisen med dragna vapen bakom oss är ju frågan vad som hade hänt, säger Jacob Reby om ett extremt fall tidigare i år.
Brandmännen menar att det här var ett extremt fall. Men att det är vanligt med utåtagerande personer som mår dåligt. Det stora problemet är att man inte vet vad man kommer att mötas av när man åker ut på suicidlarm.
Är det ett vansinnesdåd? Det har inte hänt än, men det känns som att det bara är en tidsfråga."
Daniel Gärdqvist
5. Larmen om pågående dödligt våld som ökar, alltså skjutningarna i Norrköping.
– Det är klart att man får ett påslag och stress när larmet säger att någon försöker döda en annan människa. Vad kommer man att mötas av när man kommer fram till platsen? Är det någon som går runt och dödar människor hej vilt? Är det ett vansinnesdåd? Det har inte hänt än, men det känns som att det bara är en tidsfråga, säger Daniel Gärdqvist.
Per Wesström tar upp dödsskjutningen i Skärholmen 10 april.
– Om gängen kan skjuta en pappa som är på väg till badhuset med sin son kan de skjuta någon av oss. Vi är också där ute i fronten med polisen och ambulansen, säger han.
Om en viktig verksamhet utsätts för ett hårdare tryck borde resurser och kompetens hänga med. Men så är det inte enligt brandmännen. Tvärtom, går utvecklingen åt fel håll.
Här är fem exempel som de själva lyfter fram.
1. Fler helgpass.
Två av fem helger har blivit varannan helg. Var går gränsen för när man inte längre kan kombinera jobbet med ett familjeliv? Det frågar sig Daniel Gärdqvist.
– Om man har familj var det illa nog redan innan helgpassen blev fler. Till sist kommer folk att sluta eftersom man inte har något val. Familjen måste gå före jobbet. Det här kan bli nådastöten för många.
– Många har redan slutat. Under det senaste året har vi tappat sju personer som har slutat eller bytt tjänst. Ytterligare två slutar i sommar, fyller Per Wesström i med.
Jacob Reby med 21 år i branschen.
Hur många gånger tror du att vi får öva rökdykning?"
Jakob Reby.
2. Nya, sämre arbetstider.
De nya EU-reglerna för dygnsvila innebär kortare pass, men fler. I vintras fick Finspångs räddningstjänst, som första i landet, dispens för de nya EU-reglerna kring dygnsvila. De kunde fortsätta att jobba enligt det schemat som de hade sedan tidigare.
Brandmännen vi pratar med vill att Station centrum ska söka samma dispens. En dispens som de har fått under sommaren för att kunna lösa bemanningen under semester.
Brandmännen vill fortsätta att jobba långa pass även efter sommaren. Men det får de inget gehör för. Lednings åsikt är att EU-direktiven ska gälla och att de långa passen ska bort.
Den bilden styrks av huvudskyddsombudet och skyddsombud som NT har pratat med.
Tidigare jobbade man 08 till 08, alltså ett helt dygn. Nu är man istället schemalagd från 20.00 till 16.00 dagen efter under vissa pass. Att man har vänt på schemat och börjar jobba på kvällen istället gör det potentiellt farligt. Om larmen duggar tätt och personalen har tvingats jobba hela natten, kan de tvingas rycka ut även dagen efter utan att ha sovit något alls, enligt Per Wesström.
– Att ge sig ut och köra tunga fordon om man inte har sovit på natten kan vara livsfarligt. Jag som befäl har ansvar för att ingen ska köra ihjäl någon. Yrkeschaufförer som kör långtradare har ett regelverk kring det här, men blåljuspersonal omfattas inte av det, säger han.
Viktor Adolfsson med tre år i branschen.
Vårt jobb blir bara mer komplicerat men vår kompetens sjunker. Till slut kommer någon att skadas eller dö."
Viktor Adolfsson.
3. För få övningstillfällen.
– Hur många gånger tror du att vi får öva rökdykning?
Jakob Reby ställer frågan till NT, sedan svarar han på den.
– I snitt en och en halv dag – per år. Vi vill öka det till två hela dagar men får nej. Det är inte mycket begärt, anser vi.
Reby menar att alla övningstillfällen läggs på en minimi-nivå som är lagstadgad. Lagen säger två varma rökövningar och två kalla per år.
– Vi vill ju hela tiden bli bättre. Alla behöver repetition. För när vi är ute i en utsatt miljö får ingenting gå fel. Då kan någon dö. När vi är högt uppe på en stege eller 30 meter under vattenytan är det på riktigt. Och om vi inte klarar jobbet finns det ingen annan att ringa, säger han.
Antalet arbetslag har ändrats. När fem arbetslag istället blev fyra är det svårare att rotera ut personal till övningar, utbildningar, skolbesök och föreläsningar. När larmen kommer måste den typen av verksamhet avbrytas, därför är det svårt att hitta tid till den numera.
– Tidigare övade vi i stort sett alla veckor under höst och vår. Nu gör vi bara det som lagen kräver, säger Per Wesström.
"Rökdykarna räddade två personer som stod på en balkong. Det blev en sekundjakt för att förhindra att de skulle brännas ihjäl."
Joel Skoog.
4. För lågt ställda krav på verksamheten.
3 september 2023, Luntgatan i Norrköping. Flaskor med gas detonerade efter att de börjat brinna sedan batteriet till en sparkcykel antänts. Elden spred sig hastigt och branden blev kraftfull. Mitt i kaoset fanns boende som inte kunde ta sig ut på egen hand.
I det här fallet var det sekunder som skilde mellan liv och död.
– Rökdykarna räddade två personer som stod på en balkong. Det blev en sekundjakt för att förhindra att de skulle brännas ihjäl. Det är jag som styrkeledare som är ansvarig och tar besluten. Om jag inte anser att mina brandmän är rutinerade nog och faran är för hög för dem själva, skickar jag inte in dem, säger Joel Skoog.
I ett sånt här scenario ställs kompetensen och rutinen hos brandmännen på sin spets.
Men istället för att vässa sina kompetenser, anser brandmännen att kraven på dem hela tiden sjunker. När de sökande inte är nog lämpade för jobbet, sänks istället ribban för vad som är acceptabelt.
En av brandmännen vid RTÖG släcker en brinnande bil på E22.
Höghöjdstesterna har tagits bort. Likaså simtesterna. Och rullbandstesterna, då man ska gå med en packning på ett lutande rullband är inte de samma som förr.
– Man märker att många mår dåligt över att göra rullbandstesterna som vi gör två gånger per år. Här har vi sänkt kraven till det lägsta som det går. Förr var hastigheten på rullbandet 5,6 kilometer i timmen. Nu är den 4,5. Det kanske inte låter så mycket men skillnaden är enormt, säger Per Wesström.
Ett annat test är brandvarvet där man bland annat bär slang, reser stegar och drar dockor. Även det har ”gjorts snällare”.
– Vi vill ha en maxgräns på det testet. Om man inte klarar av testet måste det få konsekvenser, att man tvingas träna upp sin fysik. Men numera finns ingen bortre gräns för hur lång tid testet får ta. Det känns som att vi arbetar i en kravlös organisation.
De första brandmännen på plats under påskupploppen i Navestad möttes av ett hundratal maskerade och stenkastande personer.
5. Bristen på kommunikation med ansvariga chefer.
Kort efter vårt möte kom beskedet att alla brandmän ska få besöka en psykolog. Enligt dem är det här en sällsynt gest. Tidigare har ingen uppifrån undrat hur de mår. Inte ens efter en sådan extrem situation som påskkravallerna i Navestad.
– Om det här hade varit en parrelation hade vi skilt oss. Det är ingen där uppe som lyssnar på oss, Mattias, säger Per Wesström.
Daniel Gärdqvist fyller i och ger perspektiv.
– Jag har jobbat här i 23 år. Tidigare var det bara att knacka på dörren hos cheferna om man undrade något. Nu blir man hela tiden hänvisad till vår närmsta chef. De sitter på våningarna högst upp i huset. Dit kommer vi inte in. Det är en talande bild för hur tydlig hierarkin är.
Brandmännen vittnar om chefer som släppt kaffekoppen och lämnat fikarummet få fort diskussioner uppstått. Och att man tagit bort möjligheten att kommentera artiklarna på det interna nätet. Även det är tecken, enligt dem, på bristen på kommunikation.
De säger att det är viktigt att göra deras arbetsplats attraktiv. Dels för att förhindra att fler slutar och dels för att få fler att söka till tjänsterna som blir lediga.
"På andra arbetsplatser kanske cheferna måste sparka igång sin personal. Men här är det tvärtom. Vi vill massor men får inget gehör."
Brandmännen på Station centrum.
Men hur gör man det? Vi släpper ordet fritt runt bordet. Det saknas inte åsikter.
– På andra arbetsplatser kanske cheferna måste sparka igång sin personal. Men här är det tvärtom. Vi vill massor men får inget gehör.
– Vi vill ha samma arbetstider som alla andra. Vi vill att våra chefer ska se oss, bry sig och lyssna på oss.
– Vi vill vidareutbilda oss och öva nog mycket så att vi hela tiden blir bättre. Vi vill ju vara bäst på det vi gör. Och vi vill öva så som verkligheten vi möter ser ut. Om en skrotbil kostar 1000 kronor att köpa, så köp in den.
– Vi var ledande inom svensk dykning i många år. I dag har vi ingen nyutbildning av dykare. Ge det några år så kanske vi inte har en dykorganisation kvar.
– Det handlar inte om att få 10 000 kronor mer i månaden. Jag tycker att det vi istället lyfter fram är rimligt.
– Vi har ett dåligt rykte, vilket gör det jättesvårt att rekrytera nya. Andra räddningstjänster jobbar för ett attraktivt schema och högre lön. Det gör att rutinerade brandmän går dit istället. Hos oss vill ingen jobba.
– Kraven på oss måste öka. Vi vill känna att vi hela tiden blir bättre på det vi gör. Det ska inte känns som flyt när vi åker ut på ett larm och allt går bra.
Viktor Adolfsson får det sista ordet. Han parar ihop de fem första punkterna med de fem efterföljande i den här texten. Ekvationen han får fram kommer till slut inte att gå ihop.
– Vårt jobb blir bara mer komplicerat men vår kompetens sjunker. Till slut kommer någon att skadas eller dö, säger han.
Victor Bergner, Viktor Adolfsson, Per Wesström, Jacob Reby, Daniel Gärdqvist och Joel Skoog.