Snön lägger sig som ett täcke över Ludwigs grav.
Klockan är halv fem på morgonen. Det är den första juni och varmt.
Susanna Dahlman vaknar hemma hos sin mamma. Bredvid henne ligger sonen Ludwig. Han är fem veckor gammal och har sovit hela natten.
Susanna går upp och går på toaletten. Allt är lugnt och stilla. Hon hinner tänka att det är ovanligt att hon fått sova så länge.
Det är när hon kommer tillbaka till sovrummet hon inser att något är fel.
Hemskt fel.
Sen ser hon det. Ludwig andas inte.
– Jag tog upp telefonen och ringde 112 och sa att min son inte andades. De bad mig nypa till honom riktigt hårt för att se om han började gråta.
Det gör Susanna men Ludde ger inget livstecken ifrån sig.
På kyrkogården
Snön faller sakta och tyst över Kisa. Marken bäddas in av ett mjukt, vitt täcke. Alla ljud dämpas och blir långsammare.
Vid en hjärtformad gravsten står Susanna med huvudet nerböjt. Här under vilar Ludwig.
– Han skulle ha varit drygt sju månader om han hade fått leva, säger Susanna.
Ett mjukt leende sprids i hennes ansikte och ett tag står hon alldeles stilla framför sin sons gravsten medan snön alltjämt faller. Tyst och stilla.
Susanna Dahlman står tyst och tittar ner på sin sons grav. Ludwig blev bara fem veckor gammal. I somras dog han i plötslig spädbarnsdöd.
Att förlora ett barn. Varje förälders största och värsta mardröm. Hur orkar Susanna överhuvudtaget gå vidare? Hur får hon tillvaron att fungera?
Frågorna är många och svåra, men Susanna vill berätta. När besöket på kyrkogården är över sätter hon sig i den grönvita folkabussen för att åka hem.
Vi hann aldrig montera Luddes bilbarnstol. Han dog innan bilen levererades
Susanna Dahlman
Den vitgröna folkabussen, ja. Bilen de beställde när det stod klart att familjen skulle få ytterligare en medlem. Ludde har nämligen två äldre syskon, Frida 9 år och Samuel 3 år.
– Vi ville ha en bil där alla fick plats och som vi kunde åka ut och campa med. Det skulle egentligen vara tre bilbarnstolar i den här bilen. Men så blev det inte. Vi hann aldrig montera Luddes. Han dog innan bilen levererades, berättar Susanna.
"Det är försent"
Folkabussen stannar framför villan där Susanna bor med sin familj. Väl inne i det varma köket fortsätter hon att berätta om natten då Ludde dog.
– När det inte fungerade att nypa honom sa personalen på 112 att jag måste påbörja HLR. Så jag lägger Ludde på ett bord och börjar göra kompressioner.
Samtidigt skriker hon på sin mamma som direkt förstår vad det handlar om.
– Hon sa på en gång att det var försent.
Men Susanna vill inte tro det. Inte än.
Ludde kan inte vara död. Han får inte vara död.
Det är först då jag inser att det är kört och jag skriker rakt ut.
Susanna Dahlman
Resten minns hon som ett enda kaos.
Räddningstjänsten kommer och försöker få liv i Ludde med en hjärtstartare. Den signalerar att det inte finns några hjärtljud och att upplivningsförsöken bör avbrytas.
Men Susanna vill inte ge upp.
– Jag såg att det rann lite blod ur näsan på honom och tänkte att han måste vara vid liv. För en död kropp blöder inte. Först senare har jag förstått att han var borta då.
Under tiden allt det här händer kommer Susannas sambo Gustav. De far i ilfart efter ambulansen mot akuten i Linköping.
På akuten
Två sköterskor tar hand om Susanna och Gustav. De får vänta i ett anhörigrum medan ett läkarteam tar hand om Ludde. Genom fönstret ser de hur läkarna försöker få hans lilla hjärta att starta.
De har ett kort samtal med en läkare som sedan lämnar dem. Strax därpå är han tillbaka och ber dem följa med.
Susanna och Gustav går med honom in till läkarteamet. Där och då får de veta att det inte går att rädda deras barn. Förgäves har läkarna försökt väcka liv i Ludde.
– Det är först då jag inser att det är kört och jag skriker rakt ut.
Cirka 40 barn dör varje år i Sverige i plötslig spädbarnsdöd. I ungefär hälften av dessa fall finns ingen förklaring till varför barnet dör. Ludde är en av dem.
När Ludwig dött målade Susanna den här tavlan efter ett foto som togs på henne, hennes sambo Gustav och Ludwig precis efter att han dödförklarats.
Efter det blir de lämnade ensamma. Då har klockan hunnit blir sju på morgonen.
Susanna ser att Ludde behöver byta blöja. När hon har gjort det kommer personalen in med ytterligare en filt hon kan svepa om honom. Han ligger redan insvept i en: filten han har haft med sig hemifrån och som hans syskon hade när de var bebisar.
Det var svårt att säga hejdå.
Susanna Dahlman
Sen får de sätta sig i anhörigrummet igen. Tillsammans med sitt döda barn.
Susanna håller i honom, vill inte släppa honom ifrån sig. Även om han är borta är han fortfarande hennes bebis. Hennes son.
Ludde föddes fullt frisk och utvecklades normalt. Familjen hade planer och sommarlovet stod inför dörren. Allting fick ett abrupt slut då Ludde dog.
Ludde finns inte längre, men Susannas bröst producerar fortfarande mjölk. De är nu hårt spända och det gör ont, hemskt ont. Mjölken som Ludde skulle ha haft får hon nu pumpa ut med hjälp av en maskin som sköterskorna rullar in till henne.
Insikten att Ludde är borta börjar sjunka in och Susanna ringer till sin mamma för att berätta att hennes barnbarn inte finns mer.
Hemma i villan i Kisa har Susanna ställt i ordning en hörna med bilder på Ludde och hans syskon. På så sätt finns han med dem även om han inte är kvar i detta livet.
De blir kvar på sjukhuset länge. Klockan hinner bli två på eftermiddagen innan de åker hem.
Susanna får ta farväl av sin son som måste vara kvar på sjukhuset
– Det var svårt att säga hejdå, säger hon.
Men avskedet är obevekligt.
I början tyckte Susanna att det var svårt att Ludde skulle vara död i hela hennes liv. "Okej att han kunde vara död i två år, men sen skulle han komma tillbaka. För då skulle jag veta att allt skulle blir bra sen – i resten av mitt liv. Men så kommer det inte att vara."
Sommaren försvinner i ett virrvarr av sorg. Alla planer som familjen gjort upp raseras. Ett barntraumateam kopplas in för att syskonen Frida och Samuel ska få chans att sörja sin lillebrors död.
Vid midsommar är det begravning.
Då har de fått se sitt barn igen. Susanna minns det som en märklig upplevelse.
– När jag idag ser på bilderna när han är död kan jag se att det inte riktigt ser ut som han. Som han såg ut när han var vid liv. Och när han skulle läggas i kistan såg det ännu mindre ut som han. Dels hade han varit död ett tag och dels kunde man se ärren från obduktionen.
"Vi måste leta efter lillebror"
Att förlora sin lillebror har påverkat både Frida och Samuel. I början drog sig Frida undan medan Samuel blev tyst. Han sa inte någonting om Ludde.
– Han hade inte orden, inte språket för det riktigt. Men vi märkte på honom att han förstod. Och när den nya bilen kom sa han att "nu kan vi ju åka och hämta lillebror". Det var som om han trodde att Ludde bara varit borta hos någon annan ett litet tag.
Det har varit svårt för storebror Samuel att förstå att lillebror inte finns mer. "När det var urfästning ville Samuel att vi skulle hämta en grävskopa och leta rätt på lillebror", berättar Susanna.
Det hjälpte inte att Susanna och Gustav försökte förklara att lillebror var död och inte skulle komma tillbaka. För Samuel blev det detsamma som att Ludde var jättesjuk och låg på sjukhus.
– Och när det under Allhelgonahelgen var dags för urnfästning och Samuel fick veta att Ludde låg i jorden ville han att vi skulle hämta en grävmaskin och leta efter lillebror, att vi måste gräva upp honom.
En liten nalle har sedan dess fått representera lillebror för Samuel.
– Den får ligga i luvan på hans huvtröja.
Ludwig tillsammans med sin pappa Gustav.
Livet efter Ludde
Efter att Ludde dött blir Susanna och Gustav sjukskrivna i fyra veckor. Föräldradagarna dras tillbaka och frågan hänger i luften. Vad gör vi? Hur ska det bli nu?
En vecka efter den där hemska natten sätter sig Susanna framför datorn och gör en sen ansökan till lärarutbildningen – utbildningen hon tänkt gå när Ludde var tillräckligt gammal att börja förskolan. Hon kommer in på en reservplats.
Nu har hon precis avslutat sin första praktik. När hon är klar kommer hon att undervisa gymnasieelever i teknik och matte.
Det är svårt att hitta balansen mellan att sörja och behovet av att få vara glad, menar Susanna.
Även om utbildningen har varit ett led i att komma vidare är det svårt, erkänner Susanna.
– Man förväntas vara mentalt närvarande när man är på jobbet. Jag försöker, men jag klarar det inte riktigt.
Hon beskriver det som att vara på botten av en sjö.
– Du tar dig långsamt uppåt och mår bättre och bättre tills du äntligen simmar vid ytan. Så händer det något. Som att obduktionsrapporten är klar och de ringer och ska gå igenom den, samtidigt som du sitter i ett seminarium. Det är som att någon lägger en sten runt halsen och drar ner dig på botten. Men du måste ju ta dig upp igen. Och för varje gång det händer blir du bättre och bättre på att kapa den där stenen och simma uppåt.
Man förväntas vara mentalt närvarande när man är på jobbet. Jag försöker, men jag klarar det inte riktigt.
Susanna Dahlman
Trots att det bara gått ett halvår kan Susanna känna att sorgen har ändrat karaktär.
– Jag har nog accepterat det nu. Accepterat att sorgen tar tid. Att den tar plats. Det går inte fortare om man försöker skjuta undan det.
Hon fortsätter:
– I början minns jag att jag tyckte att det var så orättvist att Ludde skulle vara död i hela mitt liv. Okej att han kunde vara död i två år, men sen skulle han komma tillbaka. För då skulle jag veta att allt skulle blir bra sen – i resten av mitt liv. Men så kommer det inte att vara.
"Ibland vill jag bara vara glad. Äta gott, dricka gott och vara med mina vänner. Eller äta lunch med kurskamraterna på utbildningen och prata om vad vi kommer att lära oss under de här åren. Men så dyker alltid frågan upp, hur många barn man har. Och då säger jag ju att jag har tre, men att den yngsta dog i somras. Och då blir det genast annorlunda."
Något av det svåraste är att våga vara i sorgen och samtidigt tillåta sig själv att gå vidare, menar Susanna.
– Ibland vill jag bara vara glad. Äta gott, dricka gott och vara med mina vänner. Eller äta lunch med kurskamraterna på utbildningen och prata om vad vi kommer att lära oss under de här åren. Men så dyker alltid frågan upp, hur många barn man har. Och då säger jag ju att jag har tre, men att den yngsta dog i somras. Och då blir det genast annorlunda.
Samtidigt måste man kunna prata om allt, påpekar hon.
– Så det är en jättesvår balans. Men jag vill inte fastna i stackars dig-diskussionen. Det kan vara skönt att bara få stänga av ett tag.
Ludwig i famnen på pappa Gustav.
Framtiden
Ludde dog i plötslig spädbarnsdöd. I Sverige är det cirka 40 barn per år som gör det. Till ungefär hälften av dem hittar man ingen förklaring. Ludde är en av dem. Han föddes fullt frisk och utvecklades normalt. Ändå gick det så fruktansvärt fel.
Så hur går hon vidare? Hur tänker Susanna om framtiden? Vågar hon tänka på den?
Det gör hon, men framtiden är oviss. Nu är fokus på en dag i taget. Men kanske får Frida, Samuel och Ludwig ett syskon. Susanna har inte bestämt sig än. Men längtan efter ett barn finns.
Teet är urdrucket. Ute har det slutat snöa. Solstrålar letar sig ner från himlen och lyser på allt det vita. Det letar sig vidare in genom fönstren och lyser på Susanna som håller ett foto i famnen. Ett foto på Ludwig där han sitter i sin mormors knä. Hans ögon är stora och förvånade.
Sorgen tar inte slut men den ändrar karaktär. Nu har Susanna accepterat att den tar plats och att det tar tid att sörja.
Susannas mjuka leende skymtar till igen. Hon stryker över sin sons fötter på fotografiet och hennes röst är lugn och stadig när hon säger:
– Han var en himla fin liten kille.
