Om ett par veckor räknar Jimmie Ericsson med att tvingas se sanningen i vitögat och ta sitt slutliga framtidsbeslut.
Satsa på en comeback i SHL eller lägga ned karriären?
Han håller dörren öppen, åtminstone lite på glänt.
– Jag ger det några veckor till. Känns det inte tillräckligt bra runt i mitten av november får det vara nog. Det är bara att erkänna att det inte ser särskilt ljust ut just nu, säger Jimmie Ericsson.
Förra säsongen slutade illa. I en duell med en Luleå-spelare bakom kassen den 21 februari fick han motståndarens skridsko innanför bakkappan på sin egen skridsko. Både hälsena och vadmuskel slets av av tyngden och skenans skarpa kant.
– Det var där nere det hände, säger han och pekar bortom ena målet.
Vi sitter och pratar på läktaren i Skellefteå Kraft Arena. Senare på kvällen ska Skellefteå AIK möta Luleå i ännu ett hett norrderby. Ännu en match den här säsongen utan Jimmie Ericsson på isen.
Han erbjöds, tidigare i år, kontrakt för även denna säsong men tackade nej med hänvisning till sin rehabilitering och osäkerhet inför framtiden. Hans ande svävar ändå på sätt och vis över Skellefteå AIK. Han har kvar sin egen parkeringsplats intill arenans spelaringång och där B-hallens ytterfasad pryds av en jättevepa, är det fortfarande Jimmie Ericsson som frontar AIK:s herrar.
– Jag har mest tränat för mig själv. För någon vecka sedan gick jag på is tillsammans med ett av våra juniorlag. Dessutom kör jag innebandy ett par-tre kvällar i veckan för att få lite tryck på hälsenan och känna hur den svarar. Just då känns det rätt bra. Det är värst på kvällarna när jag sitter stilla eller har gått och lagt mig. Då pulserar och värker det, säger Jimmie och fortsätter:
– Det blev ett rätt stort paket när de sydde ihop både hälsenan och vaden. Det är det som är problemet. Normalt tar det tre-fyra år innan man är helt återställd efter en sådan här skada. Min förhoppning var att det skulle gå ännu fortare. Just nu vet jag inte. Det har inte blivit nämnvärt mycket bättre de senaste veckorna. Smärtan är kvar. Jag ger det några veckor till.
Blir det spel, blir det i Skellefteå AIK. Ingen annanstans.
Vad är det som driver dig?
– Det finns några saker. Ännu ett SM-guld. Möjligheten att få spela med det här märket på bröstet. Dessutom lockar det att bli den som gjort flest SHL-matcher med AIK. Jag tror att jag ligger tre matcher efter Fredrik Lindgren nu. Men han har ju lagt av. Det vore också lite speciellt att spela som forward som 40-åringen på den här nivån. Det finns fortfarande sådant som sporrar. Men ska jag fortsätta, ska jag kunna spela på riktigt, som förr.
Just nu har inte Jimmie Ericsson någon officiell roll i Skellefteå AIK. Han försöker hålla sig borta från laget, men ser i princip alla hemmamatcher på plats i arenan.
– Jag vill inte ta fokus från dem som faktiskt spelar i laget, säger han.
– Jag tar gärna en kaffe med materialarna när jag har tränat. Annars håller jag mig undan. Då är det bättre att mina kamrater kommer hem till mig och hälsar på istället.
Jimmie Ericsson har bott i Skellefteå sedan 2002 och ser ingen anledning att flytta därifrån. Inte ens "hem" till Norrköping som han lämnade när han flyttade norrut till AIK som då spelade i allsvenskan. Den obligatoriska frågan om att runda av karriären i Vita Hästen resonerar han bort som "långsökt".
– Det skulle inte gå. Jag vill inte flytta ifrån familjen ens för en sådan tillfällig satsning. Och att bara spela matcherna med Hästen skulle inte fungera. Allt bygger ju på att man är en i laget och är med varje dag. Det skulle aldrig hålla att bara dyka upp till matcherna. Så mycket bättre än Hästens spelare är jag inte, säger han.
Att Vita Hästen fortfarande betyder mycket är samtidigt uppenbart. Liksom Linköping HC, om än av helt andra orsaker. Inte en bortamatch i Linköping utan att LHC-klacken fastnar i högljudda utfall mot Jimmie Ericsson och Vita Hästens ekonomi. Ett tilltag som han själv aldrig har haft några problem med.
– Bara roligt. De vet vem jag är och varifrån jag kommer. Jag älskar att vinna och det har alltid varit särskilt skönt mot LHC. I år är det lite annorlunda. Jag är lite kluven. Det är inte så att jag håller på LHC, men jag vill att det ska gå bra för Bert Robertsson. En bra människa och tränare som bidrog starkt till våra framgångar med AIK, säger Ericsson om den nya LHC-tränaren.
På tal om rivalitet...ni minns väl när Vita Hästen och Skellefteå var svensk hockeys värsta fiender säsongen 1989– 90? En plats i kvalserien till gamla goda Elitserien låg i potten när klubbarna möttes i en långdragen holmgång över tre matcher som kulminerade i att en åskådare tog sig in i Skellefteås bås i Himmelstalundshallen efter gästernas seger (2– 1) i match två. Väl där sänktes han omedelbart av AIK-backen Lars Marklunds raka höger. Skellefteåspelaren polisanmäldes men friades i hovrätten efter att först ha fällts i tingsrätten.
Undertecknad bevakade matchen, men det blev tvärnobben när Lars Marklund ombads kommentera händelsen den gången.
Nu, nästan 30 år senare, är tonläget lättsammare när vi talas vid i Skellefteå. Lars Marklund har till stor del formulerat den spelmässiga "tråd" som färgat AIK:s framgångar på isen de senaste tio åren. Nu tränar han klubbens U20-lag.
– En mycket udda incident, säger Marklund om minnet med ett lätt skratt.
– Det här hände på en onsdag och i den avgörande matchen på fredagen blev jag utbuad varje gång jag rörde pucken. Domaren frågade mig om han skulle bryta matchen. Men det påverkade mig inte så mycket. Det roliga var att Vita Hästen försökte värva mig säsongen därpå. Då hade jag dock redan sagt ja till Rögle. Jag hade inte haft något emot att spela för Hästen.
En av dem som buade ut Lars Marklund från Himmelstalundshallens läktare var – Jimmie Ericsson.
– "Lasse Marklund den skiten, den skiten, Lasse Marklund den skiten, den skiten" skrek vi hela tiden. Han gjorde bara det de flesta av oss skulle ha gjort i samma situation, säger Jimmie Ericsson.
Den gången var Vita Hästen starkast. Sedan länge är dock maktförskjutningen total och Skellefteå AIK är ett av SHL-historiens stora framgångsäventyr. Hela tiden med Jimmie Ericsson som härförare och riktkarl. Nu kämpar han för att, möjligen, kunna förlänga en redan stor karriär.
