"Saints believe". Orden mötte St Patrick's spelare på white board-tavlan när de klev in i omklädningsrummet på Östgötaporten.

Tron var inte problemet.

Det var kunnandet som inte räckte till. Irländarna spräckte förvisso nollan när Conor Clifford dundrade in kvitteringen via ribban. Och hade inte Gary Shaws nick i första halvlek reflexräddats av Isak Pettersson hade vi haft en annan, ovissare kväll framför oss men det var aldrig nära att Kamraterna skulle fibbla bort det här.

Jobbet gjordes redan på Irland.

2–0 på Richmond Park och IFK har – bortsett från den sena pungsparken i Östersund – kunnat mysa sig fram till returen.

Curva Nordahl flyttade till sittplatserna på Östra men alla stod upp. Trumman smattrade takten i 90 minuter plus stopptid och halsarna jobbade utan att vila.

"Så grant står Östergyllen" löd tifot och fick extra effekt i skimret från kvällssolen.

Artikelbild

Det var en kväll när hemmastödet hade den där extra energin.

Det där trycket som kommer när en allsvensk säsong dött men man får en chans att känna sig levande i Europa.

Artikelbild

| Bilden är ett montage.

Det smittade av sig på hemmaspelarna. I alla fall till en början.

"Peking" öppnade inspirerat. Hade de piggare fötterna och såg exakt så avslappnat ut som man ska göra med ett tvåmålsövertag att vila sig emot.

Jordan Larsson skulle varit tremålsskytt när han satte sitt första.

"Saints believe" tappade sin tyngd och det blev mer och mer en spela av-karaktär innan St Patrick's Athletic nätade men kvalkvällen stendog med Kalle Holmbergs chipp.

2–1.

4–1 sammanlagt.

Planenligt avancemang för IFK Norrköping som aldrig behövde ta ut sitt max men de hade inte heller behövt gå ned sig som de gjorde efter baklängesmålet.

Dippen med felpassningar och stillastående anfallsspel var inget vidare vacker.

När Simon Thern, oj vilken jobbig kväll, slog bort en ny boll började han och Kasper Larsen tjafsa.

Det fanns klara skönhetsfläckar och det är tydligt att det här är säsongen när det kommer fortsätta att finnas saker att städa upp.

Jens Gustafsson var spänd på Vitryssland.

"Jag har aldrig varit där", sa IFK-managern efter onsdagsträningen när frågan om vilket motstånd han önskade i andra omgången.

Det blir inte Minsk. Det blir Lettland och Liepaja som tog en tung seger (2–1) i den vitryska huvudstaden.

Det om något är en varning vad som väntar.

Om St Patrick's var ett trevande första hinder mot Europa League kommer det behövas mer för att ta sig över nästa. Ingen hemlighet, det vet både spelare och supportrar som ändå såg ut att älska kvällen, bortsett de som tvingades att stå i kö utanför arenan när matchen blåstes igång.

Hur det är möjligt vet jag inte. Ett underbetyg.

Den trupprotation som aviserats för att ta sig igenom den tuffa sommarperiod som IFK står mitt riskerar inte direkt att spåra ur.

Ian Smith och Sead Haksabanovic åkte in på ett gästspel mot Östersund.

Nu åkte de tillbaka till bänken och samma elva som fixade segarna mot Häcken och St Patrick's i första mötet blev Jens Gustafssons trygga val.

Det är ingen social verksamhet. IFK-managern är inte skyldig sina spelare speltid men om inte Henrik Castegren fick speltid nu, noll minuter, kommer inte Norrköpingskillen få det innan en avstängning eller skada drabbar backlinjen.

Östersund nästa. Tillbaka till allsvenskan. På med det ordinarie matchstället. Jag tar gärna mer av Europa.