Bengt Baron blir inte särskilt sugen på att tävla i simning igen när han följer OS. "Nej, man vet hur mycket jobb det är. Det är så många år sedan man slutade. Det är mer att man önskar att Sverige presterar bättre och kanske bättre än vad det gör just nu. Samtidigt är jag fruktansvärt imponerad av Sarah Sjöström.", säger han.
Juli håller på att övergå till augusti, Bengt Baron sitter med en kaffe på ett fik på Kungsholmen. Värmen gör att uteserveringen inte lockar. Den i dag 62-åriga mannen har under sina år varit både framgångsrik och uppskattad inom idrott och näringsliv. Så har det inte alltid varit.
– Lite nördig i skolan, aldrig cool, aldrig med riktigt i gänget på det sättet. En nobody. Jag var en nobody. Hade jag inte lyckats med simningen så hade nog många från skolan kommit ihåg mig som killen med det konstiga efternamnet, inte mer än så, säger Bengt Baron.
Hur var det?
– Det var ju det jag var. Jag hade inga problem med det. Tvärtom. Det var som en kompis fru sa till mig “man ska toppa sent i livet, man ska inte toppa för tidigt i livet” och jag tror det ligger mycket i det.
Mellan 25 och 28 timmar i veckan spenderade Bengt i simhallen. Vissa veckor simmade han över 100 000 meter och det förklarar kanske den uteblivna populariteten i skolan.
– Så här i efterhand tränade vi nog för mycket. Det var vad vi kunde göra och det gick ju rätt bra ändå, säger Bengt med ett stort leende.
Den hyperaktiva lillkillen var i ständig rörelse på 70-talet. Att testa en mängd olika sporter var bra för att bränna energi och gjorde så att föräldrarna överhuvudtaget orkade med honom. Att idrotta var också det man gjorde, menar Bengt.
– Det var lättillgängligt. Ville jag spela pingis cyklade jag dit på tisdagskvällen. Ville du simma så cyklade du till simhallen på lördagar då det var öppet för alla att testa, var det kul kunde du enkelt flytta upp en grupp.
Att simma var kul. Men simningen skulle introduceras långt från Finspång och Sverige. Nämligen söderut, i Västafrika och på Guineabukten. Bengts pappa såg en jobbannons och tyckte det lät spännande. Arbetsplatsen? Liberia. Han gav sig av till Afrika, och efter några månader kom brevet hem till familjen.
“Det fungerar alldeles utmärkt att leva här. Ta barnen och kom hit.”
– Det var en oas mitt ute i ingenstans. Ingen tidning, radio, eller tv, säger Bengt.
Familjen Baron bodde i ett område som han jämför med ett klassiskt svenskt småhusområde. Det var ingen fråga om lyx, men förnödenheterna fanns. Bland annat en amerikansk skola, ett sjukhus och vänner. Kompisarna var dels européer men också liberier. En del bodde i Bengts område, men också i små hyddor i byar. Det var ingenting Bengt reflekterade över.
– Jag var så liten, säger han.
Men så fanns det också en 50 meters simbassäng. Det var främst lek för Bengt, men i försök att efterlikna sin nio år äldre bror Michael så blev vattnet tidigt naturligt för honom.
– Jag kunde simma innan jag var tre och hoppade från tre meter när jag var fyra.
Bengt sippar på sitt kaffe och ser ut att drömma sig bort till de varmare breddgrader han växte upp i. I Liberia bodde han från att han var tre år gammal till dess att han fyllt sju.
– Det var helt fantastiskt. Det funkade hur bra som helst när vi bodde där, men sen brakade helvetet lös.
1969 lämnade Bengt och familjen Afrika efter fem år för att flytta tillbaka till Sverige. Två år senare dog Liberias president William Tubman och åren som följde är det Bengt refererar till. Statskupper, våldsamma protester, mord, och inbördeskrig kom att prägla Liberia under lång tid och det är ett fortsatt arbete att återställa landet.
– Det var fungerande, integrerat och framåt när vi bodde där. Det är sorgligt att man med berått mod fått lokalbefolkningen att gå tillbaka till icke klorerat vatten, sjukdomar och elände. Det är förfärligt, jag hoppas verkligen att det går tillbaka.
Familjen påverkades inte direkt av kriget i Liberia, men Bengts tyska föräldrar fick tidigare i sina liv uppleva krig. Andra världskriget.
– Pappa var 14 när kriget slutade. Han var ute på landet kring Nabburg. Mamma bodde utanför Hamburg, där var det inte så trevligt mot slutet.
Hur var det att ha föräldrar som vuxit upp med krig? Sånt påverkar människor?
– Jag tror att jag är ganska bra på att gilla läget. Jag blir inte så frustrerad över det jag inte har eller inte upplevt. Det tror jag att man har med sig. Pappa var ju orädd, han satt ju inte och tyckte synd om sig själv utan jobbade på.
Baristans kaffemaskin har slutat gå lika frekvent och kön till bakelserna är nästan obefintlig. Lunchruschen har upphört. Vi har suttit i mer än en timme och det går inte annat än att slås av Bengts positiva livsåskådning.
Bengts pappa lämnade Tyskland som 21-åring. Anledningen var att Sverige skrek efter arbetskraft. Så fort ekonomin tillät så fixade pappa så att mamma och bror kunde komma.
Att lämna Liberia och återvända till Sverige var inget Bengt reflekterade över. Han minns däremot olikheterna.
– När man var ute i Liberia fick man lära sig att aldrig gå i högt gräs eller gå nära öppet vatten så det var ju en omställning till Sverige där allt är högt gräs och öppet vatten. Sen kom vi hem sommaren -69. Den vintern bodde vi i Huddinge och det var snö från oktober till april vilket jag trodde var det vanliga.
I Stockholm och Huddinge blev familjen inte kvar särskilt länge, istället blev det Finspång. Det var här idrottaren och simmaren föddes. Som tioåring började Bengt av en tillfällighet att simma. Han nådde snabbt viss framgång och märkte att talang fanns. Sedan började alla växa. Alla utom Bengt.
– Hopplöst. Fullständigt hopplöst. När vi alla var små simmade jag på distriktsnivå, men helt plötsligt var jag inte ens med bland de två sista heaten på distriktsnivå. Så var det i tre års tid.
Här lyfter Bengt klockan som en typ av räddare.
– Även om jag kom på 21:a plats så kunde jag vara en hundradel snabbare än tidigare.
"Jag tycker fortfarande den finaste segern någonsin är SM 79 när vi, Finspångs simklubb, vann 4 x 100 medley med fyra killar från Finspång. Året innan hade Stockholmspolisen kommit etta, tvåa och trea. 78 kom de etta, tvåa och vi trea. Fyra hemvändarkillar, det var stort.", säger Bengt Baron.
Med en relativt välvuxen familj så fanns det hela tiden en tanke om att han skulle växa ikapp de andra. Det gjorde han. Och nu beskriver han den sena puberteten som en fördel och simningstillvaron som fantastisk. Att få jaga bakifrån.
– De utvecklade inte samma disciplin och envishet för att de vann. Det är mycket jobbigare att titta i backspegeln när du är 16–17.
När Bengt var 15 år kom han på femteplats bland simmare födda 1962 i Sverige. Året efter kom han tvåa på junior-SM och året efter det vann han SM-guld och slog svenskt rekord. Där någonstans menar han själv på att han förstod att han var bra. 1980, ett år efter det vann han OS i Moskva.
Trots framgången i Moskva fanns det ändå en tanke Bengt inte kunde släppa.
– Jag var aldrig riktigt imponerad av prestationen. “Om jag kan göra det så kan det inte vara så svårt”. Dessutom var vi två från Finspång. Jag och Pär Arvidsson.
Bengt Baron.
Att vinna OS öppnade dörrar för Bengt. Från 15 års ålder hade han siktet inställt på USA. För att ta sig dit behövdes stipendium och därmed snabb simning. Han var 18 år när han vann OS, det gjorde att han kunde lämna Finspång för University of California at Berkeley.
– Jag kom från Finspång med 25 000 invånare i kommunen till ett universitet med 34 000 studenter. Det var bara “wow”.
Det första året i USA beskriver han som stentufft. Utöver all träning var det ett högt studietempo. Men att från ung ålder spendera mycket tid på simning och studier har krattat manegen för framgång i yrkeslivet.
– Absolut. Det visade även att det går. Även om listan är lång så kommer du igenom den ifall du börjar med att beta av en sak i taget.
Efter att ha lämnat USA och studierna hamnade han på McKinsey & Co som är ett framstående konsultbolag. Enligt honom var han inte världens bästa konsult, men lärde sig mycket. Därefter blev han erbjuden en tjänst på Coca-Cola Company.
Mer eller mindre parallellt med att Bengt börjar på Coca-Cola så blir han pappa. Hans äldsta dotter Cecilia föds. Det i juni 1992. I juli 1992 diagnotiseras Bengts pappa med obotlig cancer och blir begraven på dotterns ettårsdag. Han blev 62 år gammal. Lika gammal som Bengt är i dag.
– Det året var intensivt. Jag var ny på Coca-Cola, hade en ung dotter hemma och flängde rätt ofta till Finspång för att hjälpa mamma att ta hand om min sjuka pappa som tynade bort. Det är inget år man minns med glädje. Otroligt tufft. Just det här att man inte kan göra något. Första gången jag kastades in i en situation där jag gick in till läkaren och frågade “vad ska vi göra? Pappa håller på att tyna bort”. Att få svaret “det går inte att göra någonting” var tufft.
"Min livs mest ensamma dag i näringslivet var första dagen som VD på Frionor. “Vad gör man nu?”. Men lärorikt. Efter ett tag landar man på fötterna.", säger Bengt Baron.
Hur reagerade du?
– Det är som man säger, det är som det är. Man kan ödsla energi på att säga att det är förjävligt, det gjorde jag säkert. Man får bara gå igenom det och glädjas åt det som är positivt, Cecilias framsteg och parera allt det andra.
I dag är det snarare som mentor och i styrelser han spenderar tid, något som gör att han har mer tid till annat. Exempelvis sina två barn som i dag är i vuxen ålder. Cecilia och Linda. Sedan i mars har han även ett barnbarn.
– Det är väldigt nytt, men klart det är kul. Samtidigt är det lite skrämmande att helt plötsligt vara morfar, man inser att det finns en horisont. Livet är inte oändligt.
Kan du tänka på det?
– Absolut. I och med att jag är så otroligt lyckligt lottad och har en flexibilitet kan jag göra de grejerna som jag, min familj och nära uppskattar allra mest. Den typen av ekvation tittar man mycket mer på.
Ett resmål som ännu inte blivit av men som finns på den tidigare OS-vinnarens bucketlist är Liberia.
– Jag vill verkligen tillbaka, men tror det skulle bli med blandade känslor. Jag är rädd att min idealiserade bild ska raseras. Det skulle vara jättekul att visa min fru och barn Liberia.