Dressyr är en tålamodskrävande sport, det vet Josefine Krönfeldt mer än väl. 2011 vann hon SM-silver med Poet 996 och var ryttare i young rider-landslaget. Hon red också ett par internationella tävlingar, bland annat i Tyskland. Men karriären blev inte spikrak. Sex år senare vill hon fortfarande nå världseliten, men inte till vilket pris som helst.
– Visst vore det häftigt att tävla utomlands igen, men jag vill inte leva likadant som många av toppryttarna. Jag vill inte rida tio hästar om dan och jag vill absolut inte leva i en lastbil. Jag vill inte tappa det vanliga livet med pojkvän, familj och vänner och jag vill ha hästarna som det roligaste jag vet. Inte bara som ett jobb.
På tal om det senare så har Josefine nyligen bytt arbete. Tidigare var hon vårdbiträde med en hel del nattjobb. Nu som personlig assistent kan hon arbeta dagtid. Och ta hand om hästarna på kvällarna.
I dag har hon tre egna tävlingshästar, Miró, 13 år, Xanadoo Vena, 11, och Blue Day Diar, 11, alla uppstallade på Stall Assedun, granne med Rappestads ridskola (500 meter). Men de stora framgångarna har låtit vänta på sig och hon har inte ridit högre klasser än hon gjorde 2011 med Poet.
Varför blev det inga fler resultat med Poet? Vad hände?– Kort kan jag säga att vi inte kom överens med Poets ägare om upplägget. Då tyckte jag det var bättre att ägaren kom och hämtade sin häst och vi fick avsluta med flaggan i topp. Hellre det än att riskera en tråkig säsong.
Dagens tre tävlingshästar kan bli bra, alla tre. Snart. Eller nästa år. Frågan är på vilken nivå
– De saknar bara självförtroende och det är det jag håller på att bygga upp. Det tar tid, men kommer att bli bra. Rom byggdes inte på en dag. Jag vet att det finns en del som undrar varför jag håller på eller undrar över hur jag orkar
Okej då: hur orkar du?– För att jag vet att det kommer att gå bra, de här hästarna är fantastiska, det gäller bara att ge dem en chans. De vill så mycket, men kan vara svåra att förstå. Det gäller att hantera dem varsamt, att inte stressa fram.
Du 2011 och du nu, vad är skillnaden. Förutom att du är sex år äldre?– Jag har inte startat högre klasser än då, men har fått en väldig erfarenhetsbank och kan sitta upp på vilken häst som helst.
Hon tävlar fortfarande för Rappestad ridklubb där hon som sexåring började rida lektioner för Christine Esping 1997.
– På B-ponnyn Simon, den första häst jag galopperade, minns Josefine och skrattar.
På bland annat Facebook kan man se Josefine göra reklam för ridsportmodeföretaget Santa Cruz of Scandinavia. Och för hjälmtillverkaren Uvex. Hon förklarar att hon inte får betalt i pengar. Som profilryttare får hon däremot utrustning.
Vi har satt oss i ett litet fikarum på Assedun för det blåser så kallt på stallbacken. Det är småkallt här inne också och Josefine har ingen jacka på sig. Hon fryser. Huttrar. Men hon skiner upp var gång hon säger något om hästarna. Eller talar om sin hund, fyrvägskorsningen Wilma.
– Samspelet. Det är det man letar efter med sina djur och det är en underbar känsla varje gång man hittar och känner det.
I sommar börjar samspelet med tvåårshingsten Memento Vivere, en helbror till Miró, som ska sättas igång.