Anna Stark tycker om att spela padel. Att kombinera sporten med att bidra med pengar till cancerforskningen gör det ännu bättre.
Padel mot cancer är ett initiativ som startades av en privatperson vid namn Tomas Horvatic – ett engagemang som föddes ur en personlig erfarenhet när hans dotter fick cancer. Under hösten 2024 arrangerade han en padelutmaning i 24 timmar med syftet att samla in pengar till forskningen för att bekämpa sjukdomen och stötta de drabbade.
Under fredagen den 21 februari arrangerades Padel mot cancer igen i en annan form. Denna gång var hela 56 padelhallar runt om i Sverige med för att spela, samla in pengar och bidra. En av dessa var Racketstadion i Norrköping.
– Jag såg det på sociala medier och hakade på direkt. Vi vill gärna lyfta syftet. Alla drabbas på ett eller annat sätt, säger Carola Vennberg som är padelansvarig på Racketstadion.
Anna Stark, 46, var en av deltagarna i turneringen som har en tung koppling till sjukdomen.
För fyra år sedan dog hennes mamma i sviterna av cancer och numera tar hon varje chans hon får för att bidra till engagemang som jobbar för att bekämpa den.
– Jag anmälde mig direkt när jag såg att det var ett event här kopplat till cancer. Jag tycker det är så jävla illa med cancer och försöker vara med i allt jag ser som bidrar, säger Anna bestämt.
Anna har en stark och bubblig personlighet. Skämtar glatt och är öppen. Men när hon berättar om sin mammas sjukdomstid förändras energin och ögonen tårar sig.
Hennes mamma Bozena gick från att vara en pigg och aktiv 68-åring till att inte finnas mer på bara tre månader. Hon upptäckte en knöl i halsen som visade sig vara cancer – och som snabbt spred sig till resten av kroppens organ.
I tre månader orkade hon kämpa innan kroppen gav upp.
– Det tog mig tre år att acceptera att hon hade gått bort. Jag kunde inte förstå eller acceptera att någon som var så frisk kunde bli sjuk och försvinna så snabbt. Det blev en chock för mig. Sedan började man rannsaka sig själv och jag klandrade mig själv genom att tänka att jag borde åkt och besökt dem oftare, berättar Anna.
Anna är ursprungligen från Polen och hennes familj bor kvar där. Trots att de bor i olika länder har de haft en nära relation. När hennes mamma fick sjukdomsbeskedet åkte hon och besökte familjen i hemlandet direkt. Ganska snabbt insåg Anna att läget inte var bra, även om hon aldrig hade kunnat föreställa sig att allting skulle gå så snabbt som det gick till slut.
– Jag tror hon kände på sig att hon inte skulle leva så länge till. Anledningen till att jag tror det är för att hon bad mig rensa hennes garderob. Eftersom vi har samma storlek sa hon att jag kunde ta det jag ville ha och pekade ut saker som skulle slängas och ges till Röda korset. Jag förstod att hon förberedde sig för att dö.
"Den 23 februari är min mammas födelsedag. Det känns lite som ett tecken att jag gör den här intervjun nu. Bara några dagar innan den", säger Anna under fredagens padeltävling.
En privat bild från när Annas mamma var på besök i Sverige.
Det var Annas bror som den där dagen i början av oktober fick ringa och ge beskedet – beskedet som ingen vill varken ge eller få.
– Han ringde på Messenger och berättade att mamma hade gått bort, men satte inte på video så att jag kunde se henne. Jag skrek att jag ville se henne en sista gång. Men min bror tillät det inte. Det är jag tacksam för nu, säger Anna och tar ett djupt andetag.
– Jag var så arg på honom då. Men nu gör det att jag bara har fina minnen av mamma från den sista tiden.
Även om Anna blir tårögd av att prata om sin mamma syns också en stolthet och glädje i blicken.
– Jag har egentligen bara fina minnen. Vi pratar väldigt mycket om henne, och på ett fint sätt. Hon var en väldigt snäll person som ville att alla skulle må bra.
Vad är din lärdom av att ha en närstående som gått bort av en sjukdom?
– För mig är det att ta vara på varandra. Sedan har vi i min familj alltid varit nära varandra. Men jag uppmuntrar människor i min närhet att inte bråka om saker med sin familj då det är så onödigt. Det kan hända vad som helst. Sedan har jag blivit mer medveten om vad som är viktigt för mig själv i mitt liv och känslomässiga relationer. Jag har hellre få nära mig som verkligen finns där och bryr sig än många som inte finns där när man väl behöver stöttningen.
På högerhandens ringfinger har Anna sin mammas vigselring. "Vi visste inte var den var och pappa kunde inte hitta den. När jag var hos pappa nu i julas hittade jag den. Då sa pappa att kunde ta den. Nu skyddar hon mig ännu mer genom att vara med mig genom den", berättar Anna.