Norrköpings absolut största kraftkarl har pausat karriären. 34-årige Årsjö, som har tampats med världseliten och vunnit Sveriges Starkaste Man nio år i rad, prioriterar numera den stora familjen med fyra barn, jobbet – och den nygamla passionen tennis.
– Det funkar inte med elitsatsning just nu. Vi har två blöjbarn hemma och vår äldsta son är bara åtta år. Det är ett jäkla maskineri ändå, konstaterar han när vi slår oss ner bredvid en av banorna i Åbyhallen.
Vad ska till för att du ska komma tillbaka och köra igen?
– Att jag verkligen ska vilja, och få tid för det. Det är sån jäkla elitnivå och om man ska göra det måste man verkligen ha det här "nu jävlar".
Pannbenet?
– Ja, pannbenet.
Han har bytt träningslokal. Från det egna grottliknande gymmet i källaren med blytunga kättingar, Apollons axel och atlasstenar till det nätta bolltrillandet på Åby Tennisklubb.
På köpet har han skurit ner på det enorma ätandet och tappat ungefär en femtedel av sin kroppsvikt, från omkring 155 kilo till dagsvikten 125 kilo.
Men vi backar bandet ett drygt år och identifierar den riktiga brytpunkten i hans liv. När "strongmannen" Johannes Årsjö tog ett avgörande beslut.
Två dagar innan han skulle försöka vinna SSM för tionde året i rad hade sambon Jannie en inplanerad tid för parets fjärde födsel. Det uppstod lite komplikationer och i den känslomässiga röran togs beslutet att familjen fick gå före hans eget tävlande. Det var ingen tvekan egentligen.
– På söndagen satt vi på sjukan och bara "nä, det går inte liksom". Jag tyckte det var jobbigt, tjejen grät och de andra tre barnen var hos farmor och mormor. Jag kunde inte sticka och tävla då, säger han.
Det var ett stort beslut och en tydlig skiljelinje hur du prioriterade.
– Ja, det var det. Beslutet var både jobbigt men samtidigt självklart.
Var det då du också bestämde dig för att ta en paus och sluta tävla?
– Nej, men när allt sjönk in efter att vi kom hem blev det så.
I Johannes Årsjös egen skalle finns ändå chansen kvar till "tio raka". Alltså i de mästerskapen han själv ställer upp i.
– Om jag skulle ta den tionde raka nästa år eller 2015, det är lite "what ever", resonerar han.
Rent åldersmässigt skulle det ändå funka med en comeback senare.
– Ja, det är det som är tjusningen med strongman. Man kan vara 40–50 år, det är inte som tennis direkt.
Hur lång tid skulle det ta från nu, om du började träna igen, för att komma tillbaka till din toppnivå?
– Max ett år.
Som sagt: det är ingen lek att vara med och uppfostra fyra barn. Ändå har det blivit lite luft i Johannes Årsjös liv. I alla fall om man jämför med när han tränade och tävlade för fullt, samt arrangerade den egna hemmagalan Giants Live i flera år.
Kroppen har också fått återhämta sig och Johannes redogör för alla skador genom åren. Båda bicepsen avslitna liksom hälsenan två gånger, operationer i knäet och en komplicerad ryggoperation som kunde ha fått förödande konsekvenser. Samt "närmare hundra än noll bristingar" på olika ställen.
– Jag hade behövt läka bättre medan jag höll på. Sviten var ju både en välsignelse och en förbannelse. Det var det som drev mig hela tiden. Om någon ska slå mig, då ska de fan få slita liksom. Och likadant med Giants, det var ju på hemmaplan. Jag kunde ju inte bara hoppa av på grund av en bristning i baksida lår. Det var bara att köra.
– Men nu är det bra. Jag kan gå ut och springa om jag vill. Eller ta mig upp ur sängen utan att jag rullar upp mig snabbt. Jag kan sätta mig upp normalt i stället. Det är rätt behagligt alltså.
Inte minst kan han spela tennis igen, precis som i yngre år. Johannes Årsjö stortrivs på Åby-banorna, där även sonen Alexander tränar, och han hyllar tränaren "Dobben" Stanojevic för hans gränslösa energi och engagemang.
– Han cyklar hit varje dag och springer en mil om dagen runt Ensjön. Som 70-åring! Han känns unik i hela världen faktiskt. Det går att ringa honom när som helst och sen sprutar det grejer ur honom. Han är lika sjuk som jag, säger Johannes och skrattar.
Vad vill du uppnå med ditt eget spelande?
– Främst vill jag njuta och det gör jag verkligen. Jag kan längta till tennisen dagen innan men jag är inte så naiv att jag tror att jag ska göra karriär, haha. Men det är jättekul. Det har varit som att börja om på nytt med något och man blir bättre för varje vecka. Vad det lider har jag kanske tänkt att hoppa på någon tävling med. Jag vill ändå ha något slags mål. Det blir så mycket roligare då, konstaterar Johannes Årsjö.
Det kan nog växa ut ett par horn även på tennisbanan...
