Man får sällan mer än vad man betalar för. Sägs det. Ännu en "sanning" som inte visar sig hålla. Att se Vita Hästen besegra Tingsryd kostade nämligen inte åskådarna någonting, mer än möjligen tiden en simpel onsdagskväll, men det dukades onekligen upp ett dignande tabberas i Himmelstalundshallen.
Ingen behövde gå härifrån hungrig.
Segern smakade, förstås, men också dramatiken, energin, den täta hockeyn, förlängningen, det fastare greppet om en plats i slutspelsserien och en praktiskt taget fullsatt hall. Det enda man skulle kunna ha invändningar mot var just dramatiken. Den blev större än vad som kändes nödvändigt – även om publiken såklart ska ha sitt – och blottade en viss trubbighet i Vita Hästens anfallsspel. 2– 2 vid full tid efter 35– 14 i skott. Samtidigt spelade Tingsryd exakt så tajt som man kunde ana efter en märklig 5– 7-förlust i sin senaste match.
Nåja, Jens Holmströms projektil i nättaket tidigt in i övertiden höll högsta märke både sett till precision och kraft.
Vi var 4.207 åskådare på gratismatchen och det var naturligtvis oerhört glädjande. Samtidigt är det ofattbart att det inte är publiksiffror på den här nivån lite oftare även om man i normala fall får hala upp en eller ett par hundringar i inträde. Det känns som välinvesterade pengar.
Dels för att det är hockey med ett outtalat underhållningsvärde i botten men också för att den här upplagan av Vita Hästen är så innerligt väl värd en större publik än sina mest trogna dryga tvåtusen. En stark och solid lagmaskin kryddad med flera profiler med klar matchvinnarpotential. I sina bästa stunder. Ibland kan det svajja en smula i offensiv zon. Men nygamle Viktor Lodin blir ett bra tillskott och kändes redan vassare nu än vid hans förra sejour i klubben. Nu bildade han en fin kedja tillsammans med Istvan Bartalis och Linus Andersson. Defensivt var Simon Fernholm som alltid en härförare.
Mot Tingsryd fick vi annars smakprov från hela Vita Hästens breda repertoar. Både det goda och det något mindre goda. Från det att laget tycktes ha matchen i sin hand vid 2– 0 i andra perioden, var det Tingsryd som gick hårdast i slutet för ett avgörande under ordinarie matchtid. 2– 2 så dags kändes som en lättnad och efter bonuspoängen är nu avståndet till nian Tingsryd hela tio poäng.
Det börjar kännas snudd på säkert. Törs man skriva det? Är det för tidigt?