I bakgrunden ekar ljudet av puckarna som träffar sargen när Vita Hästens J20-lag tränar i Himmelstalundshallen.
Klockan närmar sig 21.00 – en tisdagskväll i augusti – och ännu ett pass återstår innan hallen ska släckas ned.
En världsstjärnas nya vardag.
32-åringen med OS-guld, en VM-triumf och dubbla SM-bucklor på sitt cv gör ett av sina första ispass med Skärblackas division 3-lag och det känns en smula ovanligt när hon tar av sig hjälmen och pillar bort bandet som håller det långa håret på plats – för att bli fotograferad på isen.
Om ett par veckor väntar Lenhovda i premiären av division 3.
– Efter säsongen kände jag att jag behövde en ny utmaning, något annat än SDHL. Jag blev sugen på att spela med killar igen. Det är inte långt till Norrköping från Linköping. Jag känner Oscar (Agnevik, tränaren) sedan tiden i Guts. Så jag hörde av mig och fick komma på provspel. Nu ser jag det här som en häftig chans, säger Jennifer Wakefield under pratstunden på "Himpas" läktare.
Efter 90 utvisningsminuter i LHC:s dress – mest av alla spelare – under sin åttonde säsong i Sverige kan det vara lätt att dra slutsatsen att den tuffa kanadensiskan är färdig med damhockeyn.
– Det vet jag inte, är inte en person som planerar mitt liv särskilt långt i förväg. Nästa säsong kan jag vara intresserad av något annat igen. Men jag kämpade med motivationen förra året, medger hon.
Och fortsätter:
– Det är ett helt annat spel med den fysiska kontakten. Det är inte så att jag föredrar det ena framför det andra, men nu vill jag testa det här igen.
Bör tacklingar tillåtas även i damhockeyn?
– Absolut. Titta bara på senaste VM, både USA och Kanada spelade hårt. Många vänner jag pratat med räknar den som en av de bästa matcherna de sett. Nu är spelarna så starka och vältränade så det känns självklart att vi ska få utnyttja de egenskaperna också.
Skulle det öka intresset för sporten?
– Vet inte, det är en svår fråga som alltid kommer upp. För mig är det viktigast att de bästa spelarna ska få en chans att mötas.
Det blir inte första gången hon spelar med män.
2014-15, hennes andra säsong i Sverige, spelade hon 15 matcher (13 poäng) med Guts i "trean". Året därpå gjorde Jennifer Wakefield en handfull matcher med Borås HC i division 2 och bland hennes mindre kända meriter finns också en match med Nybro Flames i "trean" noterad.
– Den räknar jag knappt, jag kände deras tränare och hoppade bara in en match, förklarar stjärnan som särskilt minns en detalj från månaderna i Norrköping.
– Mina medspelare var väldigt snabba med att skydda mig när det hettade till ute på isen. Nu hoppas jag sköta den delen själv, är ju mer erfaren nu, påminner hon.
Får du psykningar på isen?
– En av lagkamraterna sa att någon sa något i min första match här, men jag förstod ingenting. Det är bara snack, många pratar därute. Jag fattar ju inte allt de säger heller. Jag har aldrig blivit utmanad för en fight på isen, har väl inte heller någon provocerande spelstil.
Något mål den här säsongen?
– Vet inte riktigt vad som väntar. Jag vill bara ta plats i laget och ta det därifrån. Det är länge sedan jag spelade med män, vet inte hur det är i dag. Tänker du för mycket framåt, då kan du missa möjligheterna rakt framför ögonen på dig. Det vill jag inte göra.
Tränaren Oscar Agnevik spelade alltså med stjärnan i Guts och han påstår att hon är en bättre hockeyspelare nu.
– Den rutin hon dragit på sig gör att hon blivit mer effektiv. Hon har blicken uppe och pucken sitter direkt när hon får chansen. Så skicklig var hon inte senast, betygsätter han.
Jennifer hoppas att prestationen på isen ska få henne accepterad.
– Det är kvalitén på mitt spel som ska avgöra, inte vilket kön jag har. Och jag älskar fortfarande spelet, känslan i omklädningsrummet. Vill bara bli behandlad som en av medlemmarna i laget, ingenting annat. Och få chansen att spela matcher. Om jag kan nå högre? Har jag inte ens funderat på, men jag börjar bli till åren så det kan vara mitt sista år. Jag kan ha fler kvar. Man vet aldrig. Jag är rätt avspänd på det sättet, blir inte stressad av den här situationen, säger Jennifer Wakefield som blir en av få spelare i serien som tvingas spela med galler på hjälmen.
Hon pendlar förresten inte bara de fyra milen till Norrköping.
Varje måndag bilar hon till Uppsala, för att assistera Alexandrs Semjonovs i Almtunas division 1-damer vid två pass.
– Jag gillar vad deras General manager är på väg att skapa med klubben. Det är inspirerande och jag är nyfiken på att vad som kommer ske där de närmaste två-tre åren. Det är mitt första coachjobb i ett lag.
Ett framtidsyrke?
– Jag är nog mer för utveckling av spelare, hjälpa unga till college. Men jag har ingen utstakad väg, tar möjligheterna som dyker upp. Jag är en som inte kan göra mig själv rättvisa om jag blir uttråkad.
Däremot brinner Wakefield för ungdomar.
Såpass att hon hemma i Bowmanville i Ontario öppnat ett eget gym, som kvinnliga hockey- och lacrosse-spelare använder flitigt.
– Kanske låter märkligt med tanke på att jag själv spelar med män, men när jag växte upp fanns inte de kvinnliga förebilderna på gymmen hemma. Det är därför jag vill göra träningen mer tillgänglig för tjejer. Många växer i en miljö med tjejer bättre än i en blandad miljö, säger kvinnan som också driver egna företaget JW9 Hockey, där hon bland annat erbjuder träning och lägerverksamhet.
Om hon är en dyr värvning för lilla "Blacka"? Nope.
– Den är helt gratis. Vi betalar inte någon spelare, inte Jennifer heller. De får inte ens utrustning av oss. Det var det första jag sa till agenten och svaret blev: inga problem. Hon gör det ideellt, och det är precis så hon vill ha det; att bli behandlad som en i gänget, säger Oscar Agnevik.