Daniel Sjölund och Andreas Johansson.
En digital slagning i arkiven resulterade i en undran om idrotten är på väg att tömmas på ett älskvärt fenomen.
När sökningen i bildbanken letade fram en ruta på Andreas Johansson och Daniel Sjölund, vänskapligt omslingrade och i färd med att tacka Curva Nordahl, insåg jag hur sällsynta radarparen blivit.
Ett fenomen som borde vara fridlyst, men i värsta fall finns det inget kvar att rädda och det tar emot att inse att det kanske inte längre finns plats för lekkamrater med en telepatisk förmåga att hitta varandra på planen och isen.
Jag vädrade frågan om radarparen tillhör det förflutna med två äldre och pålästa sportnördar till kollegor.
Deras tystnad var talande. Veckade pannor och grubblande grimaser, men inte så många svar utöver de namn som radas upp i ingressen.
Gre-No-Li, visst. Ralf Edström och Roland Sandberg i ÅFF, okej. Michael Jordan och Scottie Pippen, såklart.
Kanske att vi skulle kunna bända in Marcus Eriksson och Jesper Samuelsson i sammanhanget men då bågnar nästan skohornet för Norrköpings Hästen-duo matchades inte så mycket tillsammans de sista säsongerna. Ett sant radarpar särar man inte på.
Uppfattningen vad som utmärker ett radarpar ligger subjektivt i betraktarens ögon, men har man sett Andreas Johansson skära passningar till en mötande Daniel Sjölund, uppspel som alla visste skulle komma men som inte motståndarna kunde läsa av eller ta bort ändå, så är det en symbios av poetiska mått.
När Patrik Andersson skarvade till en box-dräpande Janne Hellström var det de bästa sidorna av två fotbollsspelare sammansatt i en offensiv svårstoppad kraft.
Peter "Firsov" Eriksson och Rickard Rauge har sina tröjor i Himmelstalundshallens tak av en anledning och utgjorde en kreativ och kraftfull poängmaskin. Ett samarbete som för evigt finns skriven i Hästen-historien.
I dag?
Det känns inte som det längre finns plats för bästa kompisar på planen och det är bitterljuvt.
Det unika kompanjonskapet kan inte tvingas fram. Erkan Zengin och Jimmy Durmaz försökte med Zlatan i landslaget, men det landade mer i en farsartad varieté inför öppen ridå när de hela tiden skulle passa flockledaren.
Hittar vi svaret till radarpar-döden i en alltmer egotrippad sportvärld där jaget och min egen framgång inte kan äventyras och vara beroende av att någon annan är lika skicklig och dansar i samma takt?
Förhoppningen är att få se det klicka igen i ett sant radarpar-samspel. I IFK eller NHK spelar ingen roll. Håll konstformen vid liv.