Nu måste karaktärerna fram

Vi hann inte längre än till den första matchen 2006 förrän buropen spred sig från läktarna på Idrottsparken den här kylslagna kvällen och mötte en hög med nya ansikten i IFK Norrköping.
Välkomna till verkligheten i Norrköping.
Det är så här här.
1-1 mot Olle Nordins Jönköpings Södra var visserligen varken bra eller rättvist, men för den skull finns det i skrivande stund ingen som helst anledning att måla f-n på väggen, lägga säsongen i malpåse eller bara ge upp drömmen om allsvenskan. Jag vägrar göra det. Jag har fortfarande en tro på en bättre tid.
Det krävs dock en viss portion tålamod.
Det är just i den här stunden det kommer krävas all karaktär, mod, vilja och styrka av de nya ledarna på planen. Ingen får svikta, gnälla eller bara tro "det här löser sig i alla fall" utan i motgångens stund (en poäng på två matcher är det) testas de omedelbart. Jag hade inte räknat med ett sån´t snabbt test, men det är bara att gilla läget och stå upp för det.
Ta ett djupt andetag och smutta på kaffet vid morgonfikat eller lunchrasten innan ni levererar en orkan av kritik och hårda ord över IFK Norrköping.
Jag vill se mer.
IFK Norrköping skulle givetvis ha vunnit det här.
Laget rullade ut nykomlingen från Vätterns strand och skulle avgjort matchen innan klockan slagit 60 minuter. Det var mycket bättre på alla platser än i den dystra premiären mot Assyriska i Södertälje.
Backlinjen var stabil.
Mittfältet vann och ägde mycket boll.
Brassarna på topp, Oliveira och Santos, löpte flitigt och öppnade upp gästernas försvar.
Det var bara ett fel. Det var alldeles för klen utdelning på övertaget. 1-0 är, liksom, ingen säker ledning. Det borde åtminstone varit 2-0, kanske 3-0 till och med, en timme in i matchen, men det var inte det.
Jönköpings Södra straffade det omedelbart. Den vita backlinjen svek för ett ögonblick i uppmärksamhet. En skarvnick ställde både Kristoffer Arvhage och Eirik Dybendal. Bollen landade hos Patrick Elmander.
Han stod alldeles fri vid bortre stolpen och pricksköt in kvitteringen.

Stefan Thordarson fick byta plats från premiären - från anfallet till vänsterkanten och var sådär äckligt tuff och aggressiv i den första halvleken. Han spred respekt och tvingade Södra på reträtt, men hans stil kostar.
I form av gula kort.
Den benhårde islänningen fick se gult i den 35:e minuten, vilket fick tränaren Mats Jingblad att byta ut honom i halvtid med tanke på risken för ett rött kort i andra halvlek.
Fel.
Jag köper inte det.
Thordarson borde fått fortsätta. Han stod för aggressiviteten och tuffheten, som vann så mycket terräng och skrämde slag på gästerna i den första halvleken.
Man måste våga något för att vinna något.
Haris Laitinens inhopp var stundtals lovande, men Olle Nordin måste ha dragit en suck av lättnad när han inte såg Thordarson i andra halvlek.

De hårda orden var glömda och förlåtna, när Bruno Santos sprang in från start och skapade ett intressant anfall med kompisen Oliveira. 1-0-målet var vackert, när han tryckte dit bollen på Thordarsons vackra skarv.
Det är just där jag vill se Santos.
Han ska, mer eller mindre, parkera i eller strax utanför straffområdet och hugga på varje boll. Det är där han gör mest nytta. Han ska lämna de långa löpningarna långt ut på kanterna eller ner mot mittlinjen åt andra.
David Nordbeck och Patrik Jönsson gör mycket nytta på mitten - i sina defensiva roller, men får ut för lite offensivt. De är lite för lika för det.
Tålamod var det.