Så är i alla fall känslan. Det är lite Murphys lag över lagets situation just nu. Lagen om alltings jävlighet om man så vill.
Det är bara lite drygt fyra månader sedan som Dolphins stod för säsongens kanske bästa insats när man slog Luleå hemma med en poäng.
De senaste årens ligadominanter med tre raka guld fick ge sig mot det unga lagbygget. Då innebar det femte raka segern – och en känsla av att Dolphins var redo att, åtminstone bitvis, störa de bästa.
Nu är förutsättningarna andra.
Anledningen:
Den stavas skador.
Rakel Gyberg och Caroline Sigefelt fick ge upp säsongen redan på förhand och det lämnade hål i truppen redan då. De lyckades man hantera.
Sedan dess har Dolphins tappat både skytten Cajsa Uhrström och centern Sofia Pelander, två nyckelspelare som varit tongivande i Jesper Sundbergs lag. När Pelander tvingades konstatera att det inte blir mer spel i vår på grund av knäskadan var känslan att det var ett slag för mycket.
En skada för mycket.
Det är väldigt synd för ett lag som slitit och jobbat och som byggt långsiktigt. Nu får de inte riktigt chansen när den mest intressanta delen av säsongen börjar.
Mot Luleå kom nästa smäll när Lovisa Hjern gick i golvet och, förmodligen, åkte på en hjärnskakning. Så många skador är svåra att hantera för något lag, även om Dolphins inte heller gjorde någon bra insats.
Det återstår sex matcher av grundserien. Målsättningen just nu borde vara att försöka försvara fjärdeplatsen, gå in i slutspelet utan press och se hur långt det håller.
Mer går inte att kräva i det läge som blivit.
Till nästa säsong hoppas jag att så många som möjligt stannar och att Jesper Sundberg får fortsätta bygga på den här truppen.
Utan skador.
Då kan det bli en väldigt intressant säsong. För skadorna ger åtminstone värdefull speltid för många av lagets unga spelare och det kommer man ha nytta av på sikt.
Även om det är en klen tröst just nu.